Jill Johnson: ”Jag står inte ut med mitt gamla jag”

I blomstrande Skåne, en timme från hemmet i Ängelholm, har Jill sin plats för låtskriveri. Hit åker hon för att komma bort och fokusera på att vara kreativ – något som enligt henne är lättast när det är skarpt läge. Just nu skriver hon på ny musik och snart är det dags för att ge sig ut på en klubbturné med bandet Jill and the Johnsons.

– Jag är allra bäst när jag har piskan på ryggen och måste prestera. Det var så i skolan också när jag var ung och skulle plugga. Det var när det närmade sig provet som jag kom i gång, säger hon.

Passionen för musik har alltid funnits där men när pandemin och lågkonjunkturen kom valde hon att ta ett steg tillbaka i stället för att ”panika”, som hon själv säger.

– Det märks i vår bransch att vi delar på en mindre plånbok, att folk är mer försiktiga. Så jag har faktiskt prioriterat mina döttrar, skrivit ny musik och omfamnat lågkonjunkturen med att hellre ta ett steg tillbaka.

Men snart är den lugna perioden över. I maj drar klubbturnén i gång och sträcker sig över sommaren. I höst väntar ”hennes andra hem” Nashville då det planeras för en ny säsong av tv-programmet Jills ­Veranda, och året avslutas med en julrelaterad turné.

Frågan om hur året som 50-åring varit har hon fått flera gånger och enligt Jill själv gick hon inte in i 50 och kände något annorlunda, men hon kanske kommer ut ur året med en känsla av tacksamhet.

– Jag är glad att jag fått fylla 50. Jag är frisk och jag känner mig allmänt privilegierad. Jag är inte längre 25, jag är över 50 nu. Då lägger man bort ganska många saker som varit ängsliga innan, och det är helt underbart.

Sökte vård i tre år utan att få hjälp

Att landa i att åldras, vara kvinna och att acceptera kroppens förändring har varit en resa som inneburit både känslor, sjukhusbesök och acceptans.

– Jag har haft en otroligt snäll kropp hela mitt liv och jag har aldrig haft problem med något, men för första gången har jag känt mig påverkad i och med förklimakteriet. Vi som är offentliga personer kan se ganska perfekta ut i våra uppsminkade flöden. Det är lätt att tro att livet är perfekt, men det här har varit en utmaning för mig och är delvis fortfarande. Och den delen i åldrandet har inneburit en hel del frustration.

Allt började med att hon inte kände igen sig själv. Huvudet hängde inte med på samma sätt som tidigare, hon glömde saker, en hand somnade varje natt och mensen uteblev – något som då, när hon var i en ny relation, resulterade i att hon först trodde att hon var gravid. Sedan kom värmepåslag och vallingar, symtom som kulminerade 2019 när hon spelade in programmet Jills Veranda i ett 30 grader varmt Nashville.

– Var tjugonde minut var vi tvungna att sluta filma för att jag höll på att dö. Det var verkligen jobbigt.

Under tre år sökte hon vård utan att få rätt hjälp. Sedan kom den där efterlängtade dagen när hon fick det svart på vitt: jo, du är i förklimakteriet. Det var på kvinnokliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, ett möte Jill minns tydligt.

– Helt plötsligt var det någon som fattade och jag fick hjälp.

Menstruation och graviditet pratas det mycket om men klimakteriet släpar efter, något Jill bland annat tror har att göra med att det inte syns utåt och att åldrandet är något många kvinnor står ensamma i.

– Det är ju inte klokt egentligen vad vi utsätts för. Menstruation, graviditet, förlossning och sedan en amningsperiod. Och så gör man det några gånger med sin kropp och sedan när man är klar och äntligen ska få slappna av så kommer det här. Jag fick inte mer än fem år från sista amning till att förklimakteriet började. Vilka fantastiska varelser vi kvinnor är, och tänk att vi med allt detta har en partner, karriär och heltidsjobb. Vi kvinnor måste prata med varandra när det handlar om kroppen. På något sätt gör vi samma resa men är samtidigt unika, säger hon och tillägger:

– Någon kompis till mig fick knölar i sitt bröst som hon trodde var cancer, men det var också förknippat med klimakteriet. En annan blev sjöblöt och fick byta lakan varje natt. En tredje blev deprimerad och jag själv fick vallningar. Det är så himla olika symtom.

Att det här är ett ämne som berör är tydligt, frustrationen växer och hon ber om ursäkt för att hon svär när hon pratar om vilken hjälp som finns, eller inte finns.

– Det finns säkert massa hjälp att få, men vägen till hjälpen känns så lång. Hur fan kan det vara möjligt att vi kan skaffa fram nya vapen till krig men att vi inte kan få fram något jävla hormonplåster?

När det gäller den ytliga sidan av att åldras så accepterar hon kroppens resa i livet och försöker inte försköna något annat än att sminka sig och klä upp sig. Mode är ett viktigt attribut i Jills yrkesroll och på scen bjuder hon gärna på snygga scenkläder och har alltid satsat på det, men när hon är hemma är det något helt annat.

– Jag går nästan alltid bara i träningstajts, kashmirtröja och stövlar hemma. Jag är ingen person som klär upp mig till vardags. Ska jag gå på ett möte så byter jag ut träningstajtsen mot skinnbyxor. Jag älskar kashmirtröjor, inte för att det är lyx utan för att jag inte står ut med akryl, jag vill ha naturmaterial.

Miljötänket har inte alltid funnits där men på senare tid har något förändrats. Från att vara en person som lagt mycket pengar på kläder till att nu tona ner sin garderob, inte shoppa lika mycket och tänka annorlunda.

– Nu håller jag på att döstäda. Jag skulle skämmas om folk visste hur mycket kläder jag skickat iväg den senaste tiden. Men det är för att jag har ett nytt tänk, jag står inte ut med mitt gamla jag.

Kläder som är signerade Lars Wallin, ”Babsan” och Christer Lindarw sparas medan köpta plagg säljs eller skänks vidare. Kvalitet framför kvantitet är det som gäller framåt.

Vilken stil skulle du själv säga att du har?

– Jag sitter på många stolar. Jag kan vara en kostymperson, en maxiklänning och boots-person och jag kan vara en Lars Wallin-galaklänning-person. Jag har kommit undan med det mesta och har aldrig fått en etikett som modeprofil, så jag har alltid klätt mig lite olika.

Att följa modetrender är inget för Jill. Hon har inte heller använt sig av stylister speciellt mycket genom karriären. Men sedan två år tillbaka har hon fått hjälp av Sebastian Hammarberg, en nära vän till familjen och en känd stylist bland kända profiler.

– Jag har känt att stylister följer trender och inte förstår min kropp, så jag har varit lite tjurskallig med det. Men en dag när jag var ganska förtvivlad och olycklig och inte hittade någonting på stan klev Sebastian in och räddade mig. Och sedan dess har vi haft ett nära samarbete, säger hon och fortsätter:

– Jag är 165 centimeter och har en rak kropp, så jag passar inte i a-linjeformade plagg och oversize blir bara boxigt på mig. Jag vill ha figurnära och bjuda på de former jag har. Ibland har jag lite mage, ibland är jag kurvig och ibland är jag smal. Jag försöker hålla det ganska nära min kropp så de kvinnliga former som finns syns. Jag tycker inte om de stora tälten.

Är klar med att bo på flera ställen

Hon har flera stilar. En på scen, en hemma i soffan och en på röda mattan. Ett uttryck hon slänger sig med är att hon är lyckligast i kontrasterna. Det gäller även geografiskt, hon har pendlat mellan Ängelholm, Borås, Nashville, Jämtland och Stockholm. Men för två år sedan tog hon beslutet att flytta till Ängelholm med ambitionen att bo där på heltid, och med en vilja att kunna välja kontrasterna med ett lugn, på sportlov eller helger, i stället för att ha det i vardagen.

– Jag är klar med att bo på flera ställen och flänga. Jag behövde landa på ett ställe. Det var anledningen till att jag flyttade till Ängelholm, jag behövde ha alla saker på samma ställe.

För sju år sedan träffade hon kärleken Mattias Elg. Han kommer från Jämtland och enligt Jill är det omöjligt att träffa någon därifrån utan att omfamna det livet. Därför har de tillsammans byggt ett hus i By­dalen, något som går emot tanken om att ”bara” ha ett boende, men som hon ser som en investering för både relationen och familjen.

– Vi kände att vi måste ha ett ställe för oss där uppe. Mattias och jag har en underbar umgängeskrets som är långt bort och med huset i Bydalen får vi kliva in i den världen då och då. Jag tycker det är viktigt för vår relation.

Jill beskriver Mattias som en intellektuell och påläst person medan hon själv är mer kreativ och spontan, och de kompletterar varandra. Han jobbar som psykolog i Stockholm och hon befinner sig i Ängelholm, något som gör att de inte ses varje dag.

– Det är inte perfekt. Mattias och jag pratade om det senast i går. Men min relation till honom handlar inte om hus, utan vi hittar vårt hem där vi är.

Sommaren 2022 åkte paret till Italien och vid vackra Amalfikusten gick Mattias ner på knä.

– Jag tycker Mattias var väldigt modig som vågade fria då, utan att vi vid den tidpunkten hade flyttat ihop. Och på det fina sättet han gjorde det. Det var ett drömfrieri. Allt jag hade kunnat drömma om.

Blir det bröllop snart?

– Jag är väldigt lyckligt förlovad. Jag känner inte att det är bråttom och det känns kittlande att ha det kvar.

De har barn som bor 100 mil från varandra, vilket kräver en hel del logistik och resande. Men snart är alla barn myndiga och en ny fas i deras relation börjar.

– Det är en del av den fina sidan av att få börja om i kärleken. Den handlar om oss.

2021 kom albumet Dear Havanna, en platta som började med en låt som skrevs under en period då Jills äldsta dotter, Havanna, började frigöra sig på ett sätt som hon inte var beredd på.

– Jag är inte kompis med mina döttrar, jag är deras mamma. Men vi har alltid haft en väldigt nära relation. Och helt plötsligt var det en stängd dörr och jag var inte hennes prioritet.

Låten var till en början inte tänkt att släppas men när hon spelade upp den för sin dotter blev mottagandet så starkt att det resulterade i en duett – och sedan ett helt album som blev en sorts kärleksförklaring till döttrarna.

– Hon följde med till studion och jag frågade om vi skulle sjunga in den för vår skull, så att vi har den. Och så började alla gråta när hon började sjunga. Jag visste inte om att hon kunde sjunga på det sättet.

Just nu bor båda döttrarna, Bonnie, 14, och Havanna, 19, hemma i Ängelholm efter att den äldsta varit i USA i ett halvår. En situation Jill vet inte kommer att vara för alltid.

– Det är väldigt mysigt. Men den äldsta har ambitioner att ge sig ut i världen så där får vi se när hon försvinner och vad hon tar sig för.

Går döttrarna i dina musikaliska fotspår?

– Nej de gör de inte, inte mer än att jag märker att de är väldigt musikaliska och intresserade, men den passionen jag hade var mer ett kall.

Har du någon favoritlåt att uppträda med?

– Det beror på var man står. När jag låg i skilsmässa var det Gotta love me more och när jag släppte Havanna-plattan så var det You are still mine. Men måste jag välja en låt skulle jag välja Desperado, för den gillar publiken extra mycket.

Har du någon ritual du gör innan du går upp på scen?

– Jag dricker en rom, en hutt, med killarna, det gör jag alltid. Det är gemenskap, lite varmt i magen, lite rock’n’roll. Sedan har jag ett glasrör som är mer som en uppsjungning.