Bakom kulisserna på nya Ronja Rövardotter

I ett Skansen-liknande område några mil från staden Kaunas i Litauen skapas delar av det som är tänkt att bli den kommande vinterns stora TV-underhållning.

Nästan 40 år efter det att Tage Danielsson filmatiserade Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter blir berättelsen om det unga paret Ronja och Birk åter filmatiserad. Nu som tv-serie i tolv avsnitt och med en mycket hög (och hemlig) budget, som först skulle sändas på Viaplay men som senare såldes till Netflix där de nu gör succé.

– Boken i sig är allvarlig och mörk. Tage Danielsson tog fasta på det lättsamma. Vi har skruvat åt det. Det som är mörkt i boken är nu mörkare. Men det är ju fortfarande tänkt för en familjepublik, säger producenten Bonnie Skoog Feeney.

På inspelningsplatsen märks det tydligt att budgeten är hög och att det är en mörkare berättelse vi kommer att få se. Det man filmar här är exteriörer till en by. De flesta av husen finns på riktigt – de är hitflyttade från andra delar av Litauen och är, liksom Skansen, ett friluftsmuseum som under säsong lockar stora skaror turister. När jag besöker platsen är det i början av november, det är grått och lerigt och det finns inte en turist inom synhåll.

De befintliga husen har fått tillskott i form av kulissbyggen, som får byn att se större ut än den egentligen är. Man har också byggt en rad marknadsstånd där byborna säljer fisk, bröd och andra varor. Jag går fram och känner på både fiskar och de platta bröden. Det är äkta vara, det är inte fejk, men det skulle inte kännas så lockande att tvingas äta dem. Tur att de bara är för syns skull.

Allvaret i denna variant av Ronja Rövardotter syns i bland annat en stupstock (jag testar den, det känns mycket obehagligt) och en galge. Pernilla August säger:

– Ja, där borta ska vi hänga tre rövare.

Hon tillägger:

– Fast dom lyckas smita. Men det är en brutalare berättelse nu. Det är ju medeltid, det är hardcore.

Pernilla August spelar byns borgmästare. Det är en karaktär som inte finns med i boken förutom att vara omnämnd. Bonnie Skoog Federley:

– Vi har haft ett bra samarbete med de som förvaltar arvet efter Astrid Lindgren. Vi har inte fått lägga till någonting, som inte finns med i boken, däremot har det stått oss fritt att utveckla sådant som är nämnt. Byn finns med i en mening, borgmästaren nämnd, fogden nämns. Där har vi kunnat göra lite som vi har velat.

Pernilla August: Astrid finns i vårt dna

Jag tar mig förbi hästspillning och klafsar genom leran för att sätta mig på en primitiv bänk för att tala med Pernilla.

– Min roll är liten, men den är viktig, säger hon.

– Rövarna tar handelsmännens grejer, för folket i byn får inte mat, då är det min roll att fixa nya fogdar. Jag bor däruppe, säger hon pekar mot ett kulissbygge lite längre bort.

– Astrid Lindgren finns ju i vårt dna. Mitt första minne av henne är att mamma läste Saltkråkan för mig. Det var min favorit. Och nu har jag ett treårigt barnbarn som tittar på Saltkråkan på TV. Själv var jag nog lite för gammal för boken Ronja Rövardotter, när den kom, men alla har ju sett filmen. Alla i Sverige vet vad en rumpnisse är.

Det här är första gången Pernilla medverkar i en Astrid Lindgren-filmatisering. Hon säger:

– Hos Astrid fanns det alltid en grundidé om det goda mot det onda, det fanns en grund i empati. Hon stod alltid på dom svagas sida. Hon skrev fantasy, hon berörde alla svåra ämnen.

Fantasy, ja. Det man kanske inte tänkt på tidigare är att Astrid Lindgren med böcker som Mio min Mio och Ronja rövardotter var en mycket skicklig fantasy-författare – en genre som numera har mycket populär inte minst genom filmer och tv-serier som Sagan om ringen, Maktens ringar, House of the dragon och Game of Thrones. Och det är det sistnämnda jag omedelbart tänker på när Vera Vitali kommer till det leriga bytorget. Hon är klädd i uniform och brynja som skulle kunna vara hämtad direkt från striderna om makten i Winterfell.

– Hon har bott här förut, det finns en mörk drivkraft i henne som gör att hon vill fånga rövarna. Hon är good woman och bad woman och en människa med egna sår, berättar Vera om sin rollfigur.

Även Vera betonar det dubbla i många av Astrid Lindgrens berättelser.

– Det är läskigt, det är lite farligt, det är kul och det är sorgligt. Det var tunga grejer vi fick i oss som barn.

– Ronja har ett väldigt starkt tema om att bryta familjerelationer, det finns många lager där. Det är en fin pappa-dotter-historia, det finns starka krafter i det.

Alla jag talar med betonar hur viktigt det är att göra en serie som står sig i en internationell konkurrens, de dagar man kunde säga ”men det är ju bra gjort för att vara i Sverige” är sedan länge försvunna. Vera Vitali säger:

– Det måste vara jättebra. Det är högsta nivån som gäller. Det är höga ambitioner, det är seriöst ner i botten. Alla detaljer känns på riktigt, och det gör att jag som skådespelare får hjälp att komma in i det.

Hon gillar sin Game of Thrones-liknande utstyrsel, säger att det inte är många roller som ger henne möjlighet att göra en så stor förändring från hur hon ser ut privat.

– Och så har jag fått lära mig rida, jag har tagit massor av lektioner. Här brukar det ju vara hästar överallt.

Axlar Börje Ahlstedts roll

Det där med hästarna blev ett problem för Christer Wagelin, som spelar Ronjas pappa Mattis (och som med sitt hår och sitt äkta skägg är väldigt lik Börje Ahlstedt som denne såg ut i biofilmen). Han är nämligen allergisk mot hästar. Vi sätter oss på ett par pallar mitt i lervällingen och jag frågar om hur detta gick.

– Jag fick allergimediciner som funkar jättebra. Men det känns fortfarande surrealistiskt att jag kan vara i närheten av dom. Dom här jävla hästarna gör ju inte som man vill.

Han har läst om boken, men inte sett om filmen och han har försökt tänka bort Ahlstedts tolkning av Mattis (”det kändes som en förutsättning”).

– Att läsa om boken hjälpte jättemycket, och jag har läst manuset många gånger. Jag upptäcker mer och mer hur trogen Hans Rosenfeldt, som skrivit manuset, är mot boken. Kärnhistorien ligger som en röd tråd genom allt.

– För mig är det en berättelse om den svenska urskogen, om myllan, och det får man inte tappa bort, även om det är en väldigt hög budget. All den nya teknik man kan utnyttja är en bonus, men man ska fortfarande känna att det är jord, att det är mylla. Och saker får gärna svaja och knarra lite här i byn, det ska ju vara medeltid.

Johan Ulveson spelar Skalle-Per

En av de karaktärer de flesta av oss minns från filmen är Skalle-Per, en slug gammal sanningssägare, som spelades av Allan Edwall. I tv-serien spelas han av Johan Ulveson.

– Skalle-Per är lite grand av narren. Han är härskarens narr, han är den som vågar säga sanningen till Mattis, säger han.

– Det här är en spännande storsatsning, med lite blinkar till sådant som Game of Thrones. Längden gör att man kan gå in mer på detaljer, det är mer noggrant. Tage Danielssons film var lite av folklustspel, det var mycket lättsamt och skojfriskt. Det här är mera nedtonat, och psykologiskt gestaltat.

Johan Ulvesson betecknar Skalle-Per som en oerhört klok person.

– Han har rätt att säga sanningen och han har en oerhört bra relation till barnen.

I Tage Danielssons film var Allan Edwall utrustad med bl a en flintskalleperuk. Där har Ulveson också.

– Maskörerna gör ett fantastiskt jobb. Min mask påminner om Allans, men är mycket finare, jobbet har ju utvecklats sedan filmen gjordes.