8 kvinnor berättar: ”Därför gjorde vi abort”

Isabell, 42 år

”När jag var 25 år och studerade vid universitetet blev jag oväntat gravid med min sambo. Jag använde P-ring som preventivmedel eftersom jag inte alls var på en plats i livet där jag var redo att bli förälder. Så plusset på stickan var både jobbigt och omtumlande att ta emot.

Jag besökte en kvinnoklinik där man kunde undersöka sig och boka in en abort, men väl där visade läkaren mig skärmen med det lilla hjärtat som tickade – och det gav mig smått panik. För att få hjälp att sortera tankarna blev jag erbjuden samtalsstöd, men det mötet blev tvärtemot vad jag hade väntat mig.

Kvinnan jag fick träffa hade tydligt en agenda; att jag inte skulle göra abort. Hon försökte övertyga mig om att jag skulle klara livet som förälder trots mina rädslor och sa att ’det här kanske är din enda chans att få barn’. Det kändes lite som hjärntvättning.

Efteråt ekade orden från samtalet i mitt huvud. Jag hade varit så säker i mitt beslut, men plötsligt fick vårdpersonalens oombedda ord mig att vackla. Efter mycket dividerande bokade jag ändå in en abort, och ingreppet gick bra. Men efteråt började samtalet spöka igen och vårdpersonalens ord satte sig som ett destruktivt mantra.

Jag kände mycket självhat och tyckte att jag inte var värd olika saker och att jag hade tagit ett dåligt beslut. Under tre års tid gick jag runt med ångestpåslag hela tiden, det var som att jag konstant var lite gråare i själen.

I dag hoppas jag att mycket har hänt sedan jag själv gjorde abort. Det är viktigt att prata mer om abort, eftersom det är så grundläggande att man har rätt till sin kropp på alla sätt och vis, men jag vill också lyfta vikten av hur de här vårdkontakterna påverkar processen. Att det verkligen spelar så stor roll att de väger sina ord.”

Lovisa, 26 år

”När jag var 13 fick jag höra från en gynekolog att jag skulle få väldigt svårt att bli gravid i framtiden eftersom jag hade diagnosen PCOS (polycystiskt ovarialsyndrom). Detta gjorde att jag tänkte att det inte var så farligt den enda gången jag missade att skydda mig, för jag ´kunde ju ändå inte bli gravid’. Men det blev jag, första gången.

Jag var 20 år, hade precis börjat plugga till journalist och hade varit tillsammans med min dåvarande kille i bara några månader. Jag ville verkligen inte ha barn, så det var ett självklart beslut att göra abort, men trots det så spökade det som gynekologen sagt. Tänk om det här var min enda chans. Min bild av abort var väldigt förenklad. Jag tänkte att det bara var att ”ta ett piller, så var det klart”. Men så var det absolut inte. För mig blev processen mycket mer långdragen än jag var inställd på. Jag blödde massor och fick gå runt med stora bindor i flera veckor och blev också väldigt hormonellt påverkad. Jag blev deppig, vilket var förvirrande, för jag var ju säker på min sak. Men det var som att kroppen rent kemiskt gick igenom en stor sorg.

Jag upplevde däremot vården som väldigt fin och stöttande. Jag kände mig inte alls skuldbelagd och hade ett fint stöd av mina vänner och anhöriga, inklusive min dåvarande pojkvän och hans familj.

Jag bestämde mig för att vara öppen med min abort och skrev om det på min Instagram och blogg och fick mycket respons, framförallt från män som erkände att de saknade kunskap kring hur en abort går till. Det blev väldigt tydligt att många delade min förenklade bild och tänker lite ’hoppsan hon blev gravid, men det är bara att ta ett piller’.

Två år efter min abort fick jag cancer och fick höra ännu en gång att jag kanske inte skulle kunna få barn. Denna gång på grund av cellgifter och operation. Aborten spökade absolut då, ’tänk om det var min enda chans’. Men jag fick behålla den ena äggstocken och är fertil igen, vilket jag är väldigt tacksam över.

Idag känner jag mig glad över mitt beslut och otroligt tacksam över att vi har rätten att bestämma över våra egna kroppar här i Sverige. Nu när man ser vad som händer i USA och i andra länder inser man att det inte är någonting vi kan ta för givet. Tyvärr.”

Katrine, 77 år

”Jag var 25 år, studerade litteraturvetenskap och bodde med killen jag var tillsammans med på ett rivningskontrakt i stan. Lägenheten var liten och hade inget badrum. Det var en av orsakerna bakom beslutet, rent praktiskt ekonomiskt; hur skulle jag kunna ha en bebis fem trappor upp utan hiss och badrum? Vi var båda studenter utan någon ekonomi att tala om.

När jag blev gravid tog det ett tag innan poletten trillade ned. Det var oväntat men vi var överens om att det inte skulle gå. Moraliskt var det inget svårt beslut, jag hade själv varit med och demonstrerat för fri abort och kvinnors rättigheter. Det var en självklarhet för mig. Däremot berättade jag inte för mina föräldrar. De hade blivit ledsna och sagt att jag kunde flytta hem och att de skulle hjälpa mig med barnet.

Eftersom detta var innan den nya lagen hade kommit behövde jag få aborten beviljad, vilket var en krävande process som tog tid. Jag behövde intyg från läkare och kurator och blev kallad till intervjuer på Mentalvårdsbyrån.

Det var tydligt att de ville skrämma en, vilket förmodligen hade att göra med att vi hade så låga födelsetal i Sverige då också. Men jag hade fått tips från väninnor om att jag skulle säga saker som att jag inte hade en aning om vem som var pappa, för att de skulle få bilden av en kvinna som var ’lösaktig’ och olämplig som mor.

Vid själva ingreppet på sjukhuset var det äldre sjuksköterskor som var väldigt barska. De sa inte rakt ut att jag hade hade mig själv att skylla men det märktes att de tyckte så. Efter skrapningen drabbades jag av kraftiga blödningar och en hormonomställning jag inte var beredd på. I två-tre veckor efteråt mådde jag riktigt psykiskt dåligt. Jag blev låg, otrevlig och sur vilket säkert bidrog till uppbrottet med killen strax därefter.

Även om många kvinnor fick en abort på den tiden också var det en jobbig process att gå igenom, jag tänker också på hur det påverkade kvinnans sexualitet att leva i skräcken för att bli gravid, särskilt innan p-pillren kom.

Vi måste värna om aborträtten på alla sätt, inte minst för att vi kan se hur det går käpprätt åt helvete på andra ställen i världen men också för att vi har strömningar åt det hållet i Sverige. Det vore ju fan om det blir en backlash på det vi kämpade för så hårt.”

Maria, 42 år

”Jag var 26 år och bodde i Filippinerna där jag fått en fast praktikantplats på svenska ambassaden i Manilla. Under tiden där träffade jag en pojkvän, en fransman som hade ett kortare uppdrag där och skulle vidare till Kongo. Det tog ett tag innan jag förstod att jag var gravid och när jag väl förstod visste jag inte vad jag skulle göra.

Jag visste att jag inte ville ha barn i det läget. Jag läste statskunskap och nationalekonomi och var precis i slutet av min utbildning. Jag ville ha barn men inte där och då och inte med honom. Det var absolut inte rätt tid i livet.

I Filippinerna är det dock förbjudet med både preventivmedel och abort. Kvinnorna där som blir oönskat gravida och har råd åker till Hongkong och gör abort men det var inget alternativ för mig. Jag hade flera vänner i Filippinerna som jag kunde prata med och som sa ’Du måste åka till Hongkong’. Jag undersökte möjligheten men kände att jag inte kunde lämna min praktik på ambassaden, och hur säger man till sin arbetsgivare ’jag behöver ledigt för att åka till Hongkong och göra en abort’?

Jag famlade efter andra valmöjligheter. Jag kom i kontakt med en holländsk organisation som heter Women on Waves som åker runt med en jättestor båt, som en färja, och lägger sig utanför länder där det är abortförbud, så att kvinnor kan komma ombord på båten och få en säker abort utförd. De var inte i närheten av Filippinerna men erbjöd sig att skicka en medicin som används för cancerbehandling egentligen, som skulle stöta ut fostret.

Det fanns dock stora risker, man kunde få infektion om någon rest av graviditeten skulle ’finnas kvar’. Jag tog kontakt med svenska vården och berättade om mina planer och de sa ’gör det inte’. De menade att jag kunde dö om jag fick en infektion.

Det jag gjorde var att jag väntade ut min anställningsperiod.

Jag kom hem till Sverige när jag var i tredje månaden och var på gränsen till att få göra en abort. Jag studerade i Lund och där var de ganska hårda. Efter att jag hade tagit tabletten som skulle få hjärtat att sluta slå fick jag föda ut fostret eftersom jag hade passerat vecka 12. Det tog två dagar och när jag skulle åka därifrån fick jag frågan ’Var vill du att det ska begravas?’. Jag blev helt ställd, ’men va?!’. Det var inte ett barn för mig men de hävdade att bestämmelserna såg ut så.

De var ganska offensiva och jag fick känslan av att ’jag fick skylla mig själv’. Jag var helt trygg i mitt beslut men hela processen runt omkring var väldigt märklig. Jag har tänkt på det efteråt, att man inte delade berättelser om abort på det sättet då, det fanns inga sociala medier heller där man kunde ta till sig av andras upplevelser. Jag pratade med mina kompisar men det var ingen av dem som hade gjort en abort då heller.

I dag har jag man och två barn som är 12 och 9 och har också gjort en abort inom äktenskapet, som många gör. Jag var 37–38 och det var helt odramatiskt och totalt annorlunda mot första gången, ett helt annat bemötande. Det kändes mer som ett vanligt läkarbesök.”

Opokua, 36 år

”Jag var 26 år när jag blev gravid för första gången. Jag arbetade som sjuksköterska och hade precis gift mig med min man. När jag blev gravid hade vi inte varit ihop så länge och jag kände mig inte redo, därför var det självklart att göra abort, även om det var ett beslut som kändes sorgligt och jobbigt. Jag bad om att få en kirurgisk abort, och det fick jag utan problem.

Jag behövde vänta längre på aborten än jag hade velat, det dröjde två eller tre veckor. På sjukhuset sövdes jag ner och aborten genomfördes. I samband med ingreppet sattes det också in en spiral som preventivmedel.

I dag är jag 36 år och har fått barn med samma man. Under många år var aborten inget jag funderade på. Men nu, tio år senare, har jag börjat fundera på barnet som jag aborterade bort. Jag ångrar det inte, men det finns en sorg i vad som hade kunnat bli.

Det är viktigt att stå upp för aborträtten, då ingen ska behöva bära eller föda ett barn mot sin vilja. Det är och bör alltid vara den gravidas beslut, ingen annans. Det är för allas skull. Olagliga aborter ökar inte bara risken för skada och död, utan vilket liv ger man ett barn som någon blivit påtvingad att behålla? Det är svårt nog att vara förälder när det är något man önskat och sett fram emot.”

Elin, 42 år

”Jag var 23 år när jag gjorde abort. Jag hade tagit ett dagen efter-piller, men visste inte om att det inte skyddar om man redan har ägglossning, så jag blev gravid ändå. Min pojkvän och jag hade bara känt varandra i några månader så det var inte riktigt läge att skaffa barn.

Inför min abort frågade vårdpersonalen: ’Vad vill du ha för preventivmedel efter att du gjort aborten då?’. Hon uttryckte det inlindat; eftersom jag hade gått och blivit gravid hade jag inte skyddat mig bra. Som att det var ett måste att gå därifrån med ett preventivmedel som inte var kondom. När jag förklarade att jag inte mår bra av hormoner blev jag uppmanad att använda en kopparspiral istället.

Mitt intryck av abort var att man tog ett piller, fick lite mensvärk och blödde och sen var det över. Men min upplevelse blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Att jag satte in en kopparspiral samtidigt resulterade i ungefär tre månaders blödningar, anemi och två infektioner i livmodern. När en läkare till slut tog ut spiralen fick jag höra att infektionerna hade kunnat leda till att jag blev steril. Under tio års tid gick jag i tankarna att jag kanske aldrig igen skulle ha möjligheten att få ett barn. Det var hemskt.

Det är oerhört viktigt med fri abort, men också att ämnet avstigmatiseras så att vi kan prata mer om abort.”

Inger, 68 år

”Jag var 19 år och hade precis flyttat ihop med en kille jag var tillsammans med i hans lilla etta. Jag hade egentligen inget jobb och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag hade hoppat av gymnasiet och påbörjat en tre månaders utbildning till sjukvårdsbiträde när jag fick veta att jag var gravid.

Chock kanske man inte kan kalla det men jag blev väldigt förvånad, eftersom jag blivit gravid under det uppehåll man skulle ha med p-pillren. Jag kände verkligen att jag var för ung, jag hade knappt börjat mitt vuxna liv och upplevde inte att jag hade tryggheten och möjligheten att uppfostra och ta hand om ett barn.

Detta var på hösten 1974, den nya lagen om fri abort hade klubbats i Sverige, men skulle inte börja gälla förrän tre månader senare. Jag var en tonårsrebell på sätt och vis, van vid att vilja saker själv, men det här viktiga beslutet skulle jag inte själv få ta. Det var konstigt, svårt och märkligt.

Bara att behöva gå till något som hette Mentalvårdsbyrån, ett namn som signalerade att du var knäpp och inte passade in. För att du var gravid. Jag fick träffa tre olika personer, en läkare, en kurator och en psykolog och mellan varje besök skulle det gå minst en vecka för att jag verkligen skulle vara säker på mitt beslut.

Det är 50 år sen men jag kommer fortfarande ihåg hur jag väntade och väntade på beslutet. Minst tre veckor hade jag väntat när jag fick en tid till den 20 januari 1975. Under tiden växte fostret i magen växte så jag hann känna fosterrörelser innan jag tog aborten.

På sjukhuset hamnade jag på avdelning med kvinnor som antingen var gravida och väntade på att föda eller som just hade fött. Jag hade ett eget rum men det var jobbigt att ligga bland alla bebisar.

De sprutade upp koksaltlösning på mig för att framkalla förlossningen, sen fick jag ligga ensam med värkarna. Jag hade så ont att jag kräktes och ringde efter hjälp, men de hade inte tid att komma för de ’satt i möte’. De var väldigt snäsiga. Samtidigt som jag hörde bebisar skrika utanför.

När jag var på väg att föda kom de in med ett bäcken, eller plåtkärl som jag skulle föda i. Som en potta. När fostret stöttes ut blev det ett klonk i den där plåtpottan. Det ljudet har kommit tillbaka till mig många gånger i livet, än i dag jag kan höra det. Efteråt frågade ingen hur jag mådde, de bara hämtade pottan och gick.

Det tänkte jag på mycket, att det hade sett annorlunda ut om det bara varit några månader senare. Har du tänkt på det det du fick gå igenom hur annorlunda det hade sett ut om det hade varit ditt val. Jag har tänkt på det åt båda håll: Jag har tänkt på det att kanske också för att förlåta alltihopa, både mig själv och de människorna runt omkring att det var bra att jag fick prata mycket om det. För det gjorde också att jag blev övertygad om att jag tog rätt beslut. Men jag har också tänkt på vilken tur att det försvann 1975. Det här bedrövliga sättet som man behandlade unga kvinnor på.

Man blir inte oönskat med barn frivilligt. Även om det är mycket enklare idag så är abort en stor händelse för kvinnor idag också, ingenting man tar lätt på. Därför bör man kunna stoppa det så fort som möjligt innan det påverkar också den egna kroppen för mycket. Det kan ju handla om att man bara har missat att ta ett piller eller att kondomen sprack. Vad det än beror på så ska det vara ett eget val. Inget barn ska vara oönskat som föds, anser jag.”

Åsa, 57 år

”Jag tror att jag var max 18 år när jag gjorde abort för första gången. Till en början var jag med i ett forskningsprojekt för att ta fram abortpiller, men de bet inte på mig så jag fick senare göra en skrapning ändå.

Det blev en annorlunda upplevelse, för i samband med forskningsprojektet hade jag känt mig trygg och omhändertagen, men vid skrapningen kände jag mig enormt ensam och vilsen. Jag visste knappt vad som skulle hända, vart jag skulle ta mig eller vem jag skulle fråga. Det kändes som att aborterna skulle ske på löpande band och som att jag var ett boskap som var inmatad i en fålla. När jag vaknade upp efter ingreppet sa sköterskan ’hej hej, allt har gått bra, bara så du vet så var det tvillingar’. Varför skulle jag behöva veta det? Jag kan ibland undra över varför jag fick den informationen.

Jag kände ingen skam eller skuld, men av någon oförklarlig anledning fick sjukhusupplevelsen mig att känna som att jag var en dålig person.

Några år senare gjorde jag min andra abort. Återigen kändes det självklart att jag inte ville ha barn, men jag ville också inte vara med om samma sak igen. Den upplevelsen blev tack och lov mycket bättre och allting kändes mjukare och varmare.

I dag har jag inga barn och jag har aldrig ångrat mina aborter. Att leva utan barn är att leva mer för sin egen skull, jag har kunnat jobba mycket och har haft ett rikt liv med hästar, till exempel. När jag var omkring 25–32 år ungefär så sa vissa att ’barn är det största och finaste och du kommer ångra dig om du inte skaffar barn’. Det tycker jag är en smal inställning. Livet är så stort och innehåller så mycket kärlek – och jag är övertygad om att det gäller alla, oavsett om man har barn eller ej.

Alla är inte skapta för att bli föräldrar. Kom ihåg att det är du som bestämmer och ingen annan. Det är du som vet bäst och det är din känsla som är den rätta.”