Jag var nyfiken på psykoser.
Jag har gått så jävla mycket terapi. Från att jag var 18 och nu är jag 40.
Jag har inte varit i psykos men vilken depression när jag blev gravid med min andra dotter.
Det kan vara vem som helst.
Det är väldigt utbrett, det är bara det att vi inte pratar om det.
Jag tycker att det är så otroligt viktigt att vi lyfter psykisk ohälsa.
Ingenting blir bättre av att vi fortsätter att hålla tyst.
Hela vårt samhälle skulle må mycket bättre om vi tog oss tid att lyssna på varandra.
Jag har lyssnat på Kärlekspsykosen av Frida Andersson.
Den har ju en självbiografisk botten.
Det är en ung tjej som precis har börjat plugga till logoped och känner sig väldigt vilse.
Hon blir förälskad.
Hon blir förälskad i en snubbe som hon delar korridor med.
Här börjar dramatet i den här boken kan man säga.
Den här förälskelsen går över i en psykos.
Hon fattar ju inte det själv överhuvudtaget.
Det tycker jag är den här bokens viktigaste budskap.
Det finns ingen kunskap i vårt samhälle om varken psykoser men generellt om psykisk ohälsa.
Jag var nyfiken på psykoser.
Dels så vet jag väldigt lite om dem och sen verkar väldigt många vara rädda för psykotiska tillstånd.
Jag tycker att det är obehagligt när människor förlorar verklighetsuppfattningen.
Jag tycker att boken verkligen har en unik uppgift i att få en att förstå vad en psykos är.
Jag tror att jag blev lite mindre rädd för psykoser efter att ha lyssnat på den här boken.
En psykos kännetecknas väl utan att vara psykiatrik här nu.
Så vill jag ändå påstå att det består av att man har en förändrad verklighetsuppfattning.
Men att verkligheten på något sätt upplevs annorlunda.
Du har ju också lyssnat på den här boken.
Ja, jag lyssnade också på den.
För hennes syfte är väl att man ska få mer förståelse för det.
Det börjar med en scen där de ser en gammal dam som har någon psykos av något slag.
Och så hamnar de själva i något sådant typ av tillstånd och det kan vara vem som helst.
Det som förvånar mig mycket är att det tar så lång tid för omgivningen att reagera.
Att det just finns en sån utbredd okunskap och att man bara känner att man inte vill lägga sig i en annan människas liv.
Man vill inte säga åt någon hur de ska vara.
Jag har en koppling, rent personligt, till psykisk ohälsa.
Många i min familj har varit drabbade, både av allvarligare psykiatriska diagnoser
men också av lättare slag.
Samtidigt så tror jag att det här är så otroligt allmängiltigt.
Det är väldigt utbrett, det är bara det att vi inte pratar om det.
Jag har inte varit i psykos, men jag hade depression när jag blev gravid med min andra dotter.
Och det inte fanns någonstans att vända sig.
Nej, det ska ju vara det enklaste.
Alltså det måste ju vara så enkelt, eftersom det är så svårt redan.
Det hade ju varit svårt redan om det var jättelätt.
Men jag tror att en stor del av rädslan att ta emot hjälp är att det finns en sån stigma
mot psykiatri och psykiatrisk diagnos.
Vem vill vara galen? Och ha det på papper.
Jag har verkligen försökt normalisera det, jag har gått så jävla mycket terapi.
Från att jag var 18 och nu är jag 40.
Jag har inte gått alla de åren, men jag har gått då och då.
Att prata om terapi öppet, när jag började gå då för 22 år sedan, det gjorde ju inte folk.
Jag började gå för att min syster hade blivit sjuk.
Jag har tänkt på det i vården generellt, att om man inte har den här förmågan att sparka in dörren.
Men om du inte vågar sparka in dörren.
Om du inte vågar säga såhär, vet du vad, ni ska hjälpa mig nu.
Jag är inte stark här uppe, jag behöver liksom uppbackning.
Man måste ju verkligen ha en slags självkärlek för att tycka att man förtjänar att må bättre.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det till kompisar, du förtjänar väl bättre än det här?
Jag tycker mig se att det finns väldigt lite tid för att lyssna på varandra och lyssna in.
Det har ju visat sig att psykisk ohälsa, om man liksom motar oljegrind och upptäcker den i tid, så behöver det inte bli så allvarligt.
Men min tanke, det är att få som en psykos när man är kär.
Att man tappar så jävla mycket omdöme om verkligheten och man bara kan skifta från att bara...
Allt är så jävla underbart och jag är helt otrolig.
Och sen bara, åh gud jag kommer bli dumpad, alla hatar mig, jag är så ful och äcklig.
Alltså den där, det är ju typ lite som en psykos också.
Ja men på tal om förälskelse och relationer, så ska det bli så spännande att höra vad du har lyssnat på.
Alla människor har inte lätt för att sätta ord på vad de känner.
Att kunna hantera konflikter.
Jävlar vad bra det är.
Du känns nollkonflikträdd.
Så den här boken var såhär, perfekt.