Professorn: Kvinnor nekades abort för att se om de tog livet av sig

I maj 2024 är det 50 år sedan vår nuvarande abortlag antogs av Sveriges riksdag. Den nya abortlagstiftningen hade utgångspunkt i den gravidas rätt att själv bestämma över sin kropp. Så har det inte alltid varit.

– Vi hade dödsfall till följd av illegala aborter säkert långt fram på 60-talet, säger Kerstin Hagenfeldt, 89, professor i obstetrik och gynekologi och en av Sveriges tyngsta på området.

I över 30 år fram till millenieskiftet var Kerstin överläkare på Karolinska sjukhusets kvinnoklinik där hon var djupt engagerad i etiska frågor kring abort.
Hon har erfarit hela förändringen, från tiden när varje form av abort klassades som en kriminell handling, till dagens abortlagstiftning – och allt där emellan.

När Kerstin Hagenfeldt tar Femina genom den svenska aborthistorian, inrymmer den allt från farliga abortmetoder till omänskliga strategier för att bedöma om en kvinna hade rätt till abort eller ej.

"Den grymma abortlagen" 1938

Innan Sverige fick sin första abortlag 1938 hade abort varit olagligt och straffbart, både för kvinnan och för den som utförde aborten. Tidigare hade inte heller preventivmedel varit tillåtna. Förbudet mot import av kondomer togs bort 1937, men det var en svårtillgänglig vara som bara kunde köpas via postorder. Och det var exempelvis enbart RFSU-klinkerna i storstäderna som provade in pessar.

Men när den nya abortlagen kom så var det med tre indikationer. Man fick enbart utföra abort av medicinska skäl, humanitära skäl eller så kallade eugeniska skäl.

Medicinska skäl var om kvinnan var sjuk och humanitära skäl kunde vara om hon hade utsatts för våldtäkt eller liknande.

– Men det som var mest problematiskt i 1938-lagen var den eugeniska indikationen, det vill säga att man gjorde abort på personer som ansågs mindre värda. Det kunde vara romer eller de som kallades för ”sinnesslöa” och hade ärftliga sjukdomar och så vidare. Då utförde man också tvångssteriliseringar. Det var en riktig nazistlag, säger Kerstin Hagenfeldt.

Den komplicerade processen

För de allra flesta innebar den nya lagen inte att det blev enklare att få genomföra en laglig abort. Först skulle en ansökan göras, och på den en omfattande utredning innan Kungliga Medicinalstyrelsen fattade beslutet.

Den kvinna som önskade göra en abort behövde "bli intervjuad" av en gynekolog, en läkare och en kurator – samt gå igenom en psykiatrisk observation som gjordes under flera dagar då hon var inskriven på en psykiatrisk avdelning.

Man undersökte därtill kvinnas hemförhållanden genom hembesök, intervjuade partnern och det kunde till och med hända att man intervjuade svärmodern – och var flickan minderårig skulle föräldrarna ge sitt godkännande.

Abort sågs som en sista desperat utväg och det var meningen att utredningen skulle förtälja hur dåligt kvinnan mådde. Därför kom kvinnorna som ansökte om att göra abort ofta från tuffa sociala förhållanden, säger Kerstin:

– Många av dem hade dålig ekonomi, redan många barn och kanske en karl som söp. Om det var en "vanlig svensk tjej" på 20 år som blivit gravid med sin pojkvän så blev det ingen abort.

– Eftersom man skulle ha det så eländigt som möjligt för att få göra abort så var det många kvinnor som upplevde att de faktiskt gjorde sig sjukare eller sämre än de egentligen var, berättar Kerstin vidare.

Medicinalstyrelsens nämnd sammanträdde en gång i veckan och sa ja eller nej.

Det var alltså mycket som skulle undersökas och diskuteras och veckorna gick. Det var en lång process och det kunde också vara väntetid.

– Alla aborter blev sena på grund av det här komplicerade förfarandet. Så nästan alla hade hunnit känna av fosterrörelser och var kanske i sjuttonde eller artonde veckan, säger Kerstin Hagenfeldt och sammanfattar lagen från 1938:

– Det var egentligen en väldigt grym lag.

De farliga abortmetoderna

Vid den här tiden var inte heller abortvården väldigt utvecklad. Tidigare aborter kunde utföras genom kirurgisk skrapning. Vid senare aborter kunde ”koksaltsinjektion” tillämpas som innebar att man sprutade in en stark saltlösning i fostervattnet. Ett tredje alternativ kallades för ”lilla kejsarsnittet” och gick praktiskt taget till som ett vanligt kejsarsnitt; att man plockade ut fostret.

– De här abortmetoderna var ju inte ofarliga, så vi hade enstaka dödsfall vid abort, säger Kerstin Hagenfeldt och svarar på frågan om dödsfallen varit färre om kvinnorna fått göra abort i ett tidigare skede:
– Ja, självklart.

Den omänskliga metoden ”avslagsreaktion”

Att kvinnor nekades abort innebar inte per automatik att graviditeten fortskred.
De illegala aborterna minskade inte efter att den första abortlagen trätt i kraft 1938, utan uppskattades så sent som 1962 ligga på samma nivåer som på 30-talet, mellan 10 000 och 20 000 per år.

Kerstin Hagenfeldt konstaterar att dödsfall till följd av riskfyllda ingrepp förekom fram till 60-talet:

– Det fanns naturligtvis några duktiga illegala abortörer som var medicinskt utbildade, men vid tveksamma metoder var riskerna höga, berättar hon och tillägger att ett nej inte alltid förblev ett nej.

Vi är framme vid det som kallades för "avlagsreaktioner". För Kerstin Hagenfeldt som i flera decennier arbetat hårt med etiska frågor runt abort, är det en mörk plump i historien.

I somliga fall kunde kvinnor som först fått avslag på sin ansökan om att göra abort senare få ett ja, till följd av en ytterst grym metod. Det hände att man, efter den första utredningen och konferensen, skickade in pappren till Medicinalstyrelsen med ett nej – för att avvakta den så kallade avslagsreaktionen.

– Det vill säga, man inväntade kvinnans reaktion på att hon fått ett nej. Om kvinnan förvärrades i sin psykiska hälsa och gjorde ett självmordsförsök kunde man ta upp fallet igen, berättar Kerstin och fortsätter:

– Det var jättejobbigt att se det ske, som gynekologen som skulle göra aborten. Det var omänskligt.

Polen-resorna skapar debatt

Under den här tiden, då aborträtten var kraftigt begränsad i Sverige, uppmärksammades det medialt att svenska kvinnor kunde resa till Polen för att göra abort. Abort har nämligen inte alltid varit nästintill olagligt där, utan 1960-talets Polen hade faktiskt kommit mycket längre än Sverige när det kom till abortlagstiftning.

I samband med att media lyfte fram Polen-resorna tillsatte regeringen 1965 en parlamentarisk kommitté med uppdraget att ändra abortlagen. Utredningen blev klar 1971 och 1974 klubbas sent omsider den nya lagen som gäller än i dag.

Som gynekolog själv minns Kerstin att ungefär trettio procent av gynekologerna var starkt emot den nya lagen. Hon kommer ihåg några särskilt hetsiga möten.

Det som några hade svårt att begripa var att läkaren inte längre skulle ta beslutet och att kvinnans skäl till abort nu inte fick ifrågasättas – det hade ju varit essensen i den tidigare lagen. Och det var också det som var det viktigaste med den nya lagen, summerar Kerstin:

– Det fastlås att kvinnan har rätt till abort, att det ska göras så fort och skonsamt som möjligt och att det är hon som bestämmer. Punkt.

Sverige får sin nya abortlag 1974

När Sveriges riksdag i maj 1974 klubbar en abortlag som går ut på att kvinnan är den som är bäst lämpad för att fatta beslut om sin kropp och sitt liv blev det slutet för utdragna utredningar, omänskliga metoder som ”avslagsreaktion” och det stora antalet illegala aborter.

Hade vi inte haft fri abort i Sverige skulle kvinnors liv återigen vara i fara av samma anledningar som förr i tiden, menar Kerstin Hagenfeldt och pekar på utvecklingen i länder där aborträtten i dag är begränsad.

– Vi hade återigen haft illegala aborter. För aborter har alltid funnits och kommer alltid finnas, säger hon och avslutar:

– Kvinnor skulle också ha sämre möjligheter till utbildning och till ett yrkesliv. Att du väljer om och när du ska ha barn är ju en social reform och rätten till abort är en förutsättning för kvinnan.