Alice Bah Kuhnke om rasismen: ”Min hudfärg användes som en bortförklaring”

”Sweet greens are made of leaves”.

Jag har åtagit mig att hitta ett lunchställe med veganska alternativ och pastischen på den gamla Eurythmics-låten över menyn ger råg i ryggen.

EU-parlamentarikern är fem minuter sen efter att ha fastnat i först en osande tidningsintervju om regeringens migrationspolitik och därefter i Bryssel-trafiken, när hon sveper in i ståndaktiga Galerie de la Reine med två tummar upp, jättehungrig.
– Är det okej om jag pratar med mat i munnen?

Senast vi sågs var inför internationella kvinnodagen för två år sedan. Alice Bah Kuhnke, då kultur- och demokratiminister, frontade Expressens utnämning Årets Kvinna efter att omgående efter de första metoo-vittnesmålen ha gått i ”stabsläge” och pausat sitt departements övriga arbeten.
Vad hände sen med metoo?

– Mycket men inte tillräckligt, svarar Alice Bah Kuhnke över sin tallrik grönt.

– Den stora förändringen låg i att kvinnor fick kraften att våga berätta och resultatet av vittnesmålen ser vi i dag i den ideella organisation som samlar över 60 upprop. Det är en bestående konsekvens.

– Det som dock fortfarande inte har skett, vilket kanske ingen trodde heller, är att de sexuella trakasserierna har försvunnit. Strukturerna gör sig ständigt påminda och är fortfarande ett samhällsproblem, säger Miljöpartiets kvinna i Bryssel och skakar på huvudet åt de märkliga diskussioner som uppstod i kölvattnen av metoo. Som att ”spänningen mellan män och kvinnor var förstörd”.

– Fortfarande över två år senare kan jag höra någon säga ”vad fin du är?” men bara måste lägga till ”fast så kanske man inte får säga längre”. Du kan väl inte blanda ihop attraktion och sexualitet med trakasserier och övergrepp! Om gränsen är så fin att man inte vet hur man ska bete sig i samma rum som kvinnor är det en stark indikator på att vi har mycket kvar att göra.

Att hon reagerade så kraftfullt under hösten 2017 berodde på att rapporterna från utsatta kvinnor initialt hade en tydlig koppling till kultursektorn som var hennes ansvarsområde, men insikten ”det här ska prioriteras NU” uppstod också för att metoo kom nära på ett personligt plan.

– Jag hade vänner som varit utsatta för de mest fruktansvärda sakerna som de inte hade talat med någon om. När jag frågade varför, svarade de: ”för att jag inte ens har berättat för mig själv”, säger Alice som under sin karriär både i näringslivet och politiken också har drabbats av männen som tog för sig.

– Jag har precis som andra mött alltifrån fysiskt tafs till kommentarer i min vardag. På krogen men även i andra sammanhang, efter möten bland annat.
Har du polisanmält något?

– Nej, svarar Alice med viss tvekan.

För det är inte hela sanningen. Men vi ska återkomma till det.

När Bah Kuhnke förra våren och efter drygt fyra år som statsråd kunde förflytta sin politiska karriär till EU:s högkvarter var det som att hitta hem. Som parlamentariker fortsätter hon sin kamp för klimatet och som gruppledare för jämställdhetsutskottet FEMM krigar hon för en utjämnad maktbalans mellan könen.

Och det finns att göra. Hon beskriver de patriarkala strukturerna inom EU ”som hemma fast upphöjt i 50”.
Hur märker du det?

– För att det är tydligt. Män breder ut sig på ett sätt som gör en generad nästan. De står och upprepar sig, säger samma saker bara för att få höra sina egna röster, samtidigt som de förutsätter att kvinnor är assistenter som ska vara tysta och vackra. På vissa håll, i vissa länder, är det kontroversiellt att uttrycka att du är feminist. De översätter det till ”manshatare”.

Har du fått förfina dina härskartekniker?

– Ja. Men det har jag fått göra hela livet.

Hon säger det utan att låta ett uns bitter. Mer härdad. Redan som barn hemma i lilla Horda utanför småländska Värnamo – ett samhälle där det fanns fler kor än människor – fick Alice Bah Kuhnke vänja sig vid omgivningens ifrågasättande blickar.

– Allt jag har gjort har alltid synts. Sedan jag var tre år har människor haft åsikter om hur jag ser ut, hur jag låter och den plats jag tar. Om jag var duktig i skolan eller snabbast på idrotten, det fanns alltid något som ursäktade mig.

– Det är klart att det har präglat mig. Samtidigt, väljer man att vara politiker måste man tåla att bli utsatt för kritik.
Fast inte när man är tonåring och en av landets snabbaste på 100 meter?

– Nej, och det är sorgligt att det var så. Men det både goda och onda som det har fört med sig är att jag har kunnat träna ett helt liv på att bli kritiserad. Jag hör allt och lär mig av kritik men tar inte åt mig från människor som inte vill mig väl.

Längre. Hon betonar att hon fick enormt mycket kärlek och uppskattning från sina nära under uppväxten men i ett kritvitt stationssamhälle på småländska landsbygden fick hon vänja sig vid att vara ”den lilla bruna flickan” i omgivningens ögon.

– Jag var något annat och den blicken blev jag också präglad av. Min hudfärg användes alltid som en förklaring eller en bortförklaring till varför något gick fel. Det räckte med att titta på klassfotot för att se den felande länken.

– Det är klart att jag blev ledsen ibland. Om någon skulle hitta mina dagböcker i dag skulle de tänka ”vilket sorgligt litet barn”. Men det handlar ju också om att det var då man skrev, när man var olycklig. Det säger jag till mina barn nu: ”Om ni skriver dagböcker, glöm inte att ta med det som var roligt och bra också”.

Blev hård av blickarna

Och kritiken, konstaterar Alice Bah som blir 49 i december, gjorde henne så småningom till en människa som lättare kunde navigera och sätta ut en kurs för vad hon ville med sitt liv.

– Om jag hade lyssnat på dem som tyckte att jag var för mycket, för svart, för snabb och för jobbig hade jag bott kvar i Horda och varit en väldigt ledsen människa.

– Jag lyckades välja min egen väg.
Men har det gjort dig hård?

– Ja, det har påverkat mig i min relation till andra. Jag kan för lätt ibland avfärda andras känsla eller upplevelse av misslyckande. Om någon är ledsen över kritik kan jag säga: ”Äh, vem bryr sig? Hallå, det är en krönikör i en borgerlig tidning, det är hans jobb att tycka så.”

– Min man Johannes påminner mig om att man kan få vara ledsen och jag måste möta människor i deras rätt att vara det, medger Alice Bah Kuhnke som också ser fördelar med den pansarhud hon byggde upp.

– Jag är om och omkring mig och kan anpassa mig till vad som helst. När folk frågar ”ska du verkligen sova på en tågstation?” så är det ingen big deal för mig. Det är jobbigt att vara pjåkig, tror jag, då blir livet jobbigare.

Ovanför trapporna vid Mont des Arts, parken i Bryssels hjärta, lyser en gul våffel-truck upp mitt i det grå. De står överallt, till och med utanför barnens skola, berättar Alice Bah Kuhnke och tillägger med ett skratt att familjen dråpligt nog har hittat stans bästa belgiska våfflor – utanför Ikea.

Att hon ville bo i Bryssel och inte pendla till Sverige var ett beslut hon fattade redan när partiet uppmande henne att kandidera. Alternativet, att flyga fram och tillbaka varje tisdag och torsdag, var alltför absurt. Men maken, skådespelaren Johannes Bah Kuhnke, och de tre döttrarna var inte lika begeistrade.

– De hade kompisar, skolan och fotbollslag som de inte ville lämna. Jag försökte förklara att vi inte har så många år på oss och att jag ville ta chansen att vara en del av de gröna i parlamentet. Jag bad dem tänka på saken och till slut sa de ”okej då”. Vi enades om att de skulle få ”sina år” efter mina fem här. Nu känner jag att jag har dem med mig helt.

Har hon dåligt samvete? Alice Bah Kuhnke skrattar åt frågan och skakar på huvudet.

– Det är klart att jag har haft det som förälder någon gång men då slår jag bort det snabbt. Dåligt samvete är världens mest meningslösa känsla, det dummaste man kan hålla på med. Det gör ju inte mina barn gladare om jag ska sitta och ha ångest.

– Jag läser om barn varje dag, från flyktingläger på Lesbos som försöker att ta sina liv på grund av att deras verklighet är ett helvete och består av övergrepp och trakasserier. Det är inte synd om mina barn.

Döttrarna döpta efter jazzdrottningarna

Billie, Bessie och Nina; 8, 12 och 15 år gamla – med namn efter musikhistoriens stora och en mamma som var en ”kändis” redan innan hon blev den första ministern med tre barn under tio år och en pappa som i ganska exakt samma veva slog igenom brett med rollen i Ruben Östlunds storfilm Turist.
Att era döttrar har två offentliga föräldrar, får de höra det?

– Jo, men de har gått på ganska små skolor och bor man i Stockholm är det många som har kända föräldrar. Det har aldrig varit en stor sak, säger politikern som dock tillstår med ett glasklart ”absolut” att strategin från dag ett har varit att skydda flickorna från uppmärksamheten.

– Som folkvald politiker kan man inte säga att man är privat ibland och offentlig ibland. Jag vill en massa saker, som att vara ett verktyg för en mer hållbar värld, och har därmed gett upp mitt privatliv. Men mina barn har inte valt och då ska jag inte heller använda dem som ett verktyg. Punkt slut.

Hon fortsätter:

Min yngsta är bara åtta och hon är inte där än men det har varit perioder hos de två äldre där de har velat vara med och synas men då har jag sagt nej. De har lärt sig att det inte är någon mening att ens försöka förhandla.

– Jag har inte fött mina barn för att använda dem till vad jag tror på. Det vore ju fruktansvärt om jag hade exponerat dem på sociala medier och sen när de är 18 kommer och säger ”jag ville inte vara med”.

Tipsas om att visa upp mammalivet

Att andra politiker som Annie Lööf eller Ebba Busch har en annan strategi där de frikostigt delar med sig av livet utanför maktens korridorer har hon ingen åsikt om.

– Jag har blivit uppvaktad många gånger av olika ”experter” som hävdar att jag skulle få massvis av fler följare om jag var mer öppen med min mammaroll och visade mina barn, ”de som är så söta”. Att andra gör så säger jag inget om, men för mig och Johannes var det enkelt.
Varning för plump fråga, men använder du ”tänk på barnen i Afrika” som uppfostringsstrategi?

– Ja, ha ha, det har jag nog gjort ibland men de blir galna. Åttaåringen kan jag fortfarande försöka med men man gör det inte ostraffat till en 15-åring. Oj oj oj vad jag får tillbaka. De har blivit väldigt bra på att argumentera.

Inte minst i den ständiga polemiken om skärmtid, tillägger hon.

– Det är tuffa kamper om paddor och mobiltelefoner. I 99,9 procent av fallen tar jag diskussionen med Johannes och inte med dem men det är inte lätt. Jag själv sitter mycket uppkopplad, ibland också på sociala medier, och då säger de ”men se på dig då!”. Jag försöker försvara mig med att min hjärna faktiskt är färdigutvecklad, ha ha.

Jag läste en intervju med din man där han sa att han skulle få spela träd om han skulle ta en teaterroll i Belgien. Har Johannes stått tillbaka för din karriär?

– Vi har aldrig uttalat att någon ska backa men jag känner att han alltid har stöttat mig och är stolt och glad över att jag har engagerat mig politiskt.
Men för att han har backat?

– Ja, jo, kanske men samtidigt tror jag inte att han känner att han har försakat sin egen karriär, mer att vi har gjort det tillsammans. Nu spelar han in en ny serie på Netflix och häromdagen var han på Guldbaggegalan. Det går bra för honom, han ser väldigt glad och nöjd ut, säger Alice Bah Kuhnke och brister ut i skratt igen.

– Men vem vet, säger jag det så kanske det kommer en bok sen, Mitt helvete med Alice.
När är din man trött på dig?

– Vi ses inte så ofta att han har skäl att vara så trött på mig. Men han tycker att jag är petig med vissa saker som jag gnäller om. Löjliga grejer. Hur man rengör en tvättmaskin, till exempel. Jag är ganska pedant när det kommer till hur man städar en spis eller en toalett och hur man sorterar tvätten.
Har ni inte hjälp till det?

– Nej, jag har haft hjälp en gång när vi flyttade och vi kommer ha det igen men inte löpande.

Vi är framme vid parlamentsbyggnaden som är hennes nya arbetsplats, med frisör, post, bank, kemtvättt och cykeluthyrning innanför väggarna. En värld uppbyggd för att politikerna ska gå in genom dörrarna på tisdag morgon och åka hem på torsdag eftermiddag, som Alice Bah Kuhnke uttrycker det och som själv har helt andra arbetstider. Inte sällan går hennes följare på Instagram in och uttrycker oro för hennes höga tempo.
Måste du jobba dygnet runt, eller är det för att du som person behöver det?

– Det är sant och det är en av min stora utmaningar. Framförallt för mina medarbetare. Jag har separationsångest varje fredag när vi ska ta helg och vill låsa in dem. Men för att att orka leva behöver jag känna att jag gör något och i perioder av ledighet känner jag mig meningslös. För barn dör när jag är ledig. Att jobba blir ett medel för att hålla känslan av maktlöshet borta.

– Vi har väldigt kort tid på oss att ställa om. Om vi inte gör det under 2020 är det beyond control och vi får förbereda oss på konsekvenserna. Då är det svårt att ha julledighet och sitta hemma och knäcka nötter och prata om snön som inte kom.

När sov du senast åtta timmar?

– Hmm, det gör jag inte. Aldrig. Jag har förstått att det är bra och kroppen vill nog men det går inte. Jag sover kanske fem–sex timmar, men jag kanske kan ta igen det när jag blir pensionär.

Vi är tillbaka på systerskapet. Alice Bah Kuhnke som har över 60 000 följare på Instagram, merparten kvinnor, säger att hon ser det som ett förtroende – och det var det förtroendet som gjorde att hon inte kunde väja när okända systrar hörde av sig och bad om hjälp.

Hon ber om att för att uttrycka sig försiktigt när hon berättar att hon i samband med metoo blev kontaktad av kvinnor som råkat illa ut och befann sig i så utsatta positioner att de inte vågade eller visste hur de skulle hantera övergreppen.

– Jag fick veta saker och höra historier som inte lämnade mig. Det finns brott som måste utredas för att potentiella brottslingar ska ställas inför rätta och dömas när lagen kräver det. Jag kände att jag som vuxen, förälder och medmänniska hade ett ansvar, säger hon och berättar om en lärare på en skola.

– Det var ett rop på hjälp. Jag försökte få henne att anmäla men hon uttryckte väldigt tydligt att hon inte vågade gå till polisen. Jag vände och vred på det länge men till slut kom jag fram till att jag måste anmäla, och jag fick hennes bekräftelse.

I hennes närmaste krets förkroppsligas systerskapet av de två bästa vännerna, skådespelaren Eva Röse och ledarskapscoachen Mia Törnblom.

– De betyder allt för mig, säger Alice. De är väldigt olika men också lika. Att ha nära vänner som man kan säga allt till och blotta sitt fulaste mörkaste inför är en fantastik ventil och en ynnest.
När ringde du och grät till Mia Törnblom senast?

– Förmodligen när jag var så arg så att jag grät, det händer titt och tätt. Häromdagen var det när jag läste en rapport om EU:s migrationspolitik. Hur kan våra medier inte fyllas av det faktum att människor blir våldtagna i EU:s flyktingläger.

– Eva älskar de här diskussionerna, hon är själv väldigt engagerad som ambassadör för Unicef.

2018 blev Alice Bah Kunhke utsedd till Årets bäst klädda kvinna på Elle-galan och jag frågar hur hon förenar sitt modeintresse med hållbarhetskampen.

– Jag har tyckt om vackra saker sedan jag var liten. Min pappa som ju kommer från Gambia var alltid väldigt mån om att vi skulle vara hela och rena. Men eftersom jag också var generalsekreterare för Fairtrade under flera år växte intresset för att också granska industrin.

– Jag bejakar det estetiska men sitter inte med mina barn och bläddrar i modemagasin eller shoppar tillsammans. Däremot pratar jag gärna om hur det är producerat och under vilka förhållanden, ha ha.

Som Europarlamentariker får hon ut drygt 70 000 svenska kronor i månaden (som hon skattar både i Belgien och i Sverige för). ”En jättehög lön”, konstaterar Alice Bah Kuhnke som brukar säga att pengar inte är en drivkraft.

Jag frågar om inte det är lätt att säga om man har pengar.

– Jo, svarar hon, väldigt lätt. Särskilt om man som jag har haft mycket pengar under hela sitt vuxna liv. Att jag har fått erkänna att det inte är en drivkraft är ju för att jag vid upprepade tillfällen har valt bort att tjäna ännu mer pengar. Jag tjänade väldigt mycket som programledare på tv och som hållbarhetschef på ett börsnoterat företag. Jag kunde ha fortsatt med det men valde bort det.

– Men självklart är det ett privilegium att kunna känna så.
För 100 år sedan handlade kampen om rösträtt för kvinnor – vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan att driva i dag?

– För mig handlar det om den grundläggande rättigheten till trygghet. Att kvinnor ska kunna praktisera rätten att röra sig fritt i samhället. Gå hem på kvällen eller uttrycka sig fritt på sociala medier utan att vara rädda för att utsättas för hot eller övergrepp eller mördas av en man i sin närhet.

Alice Bah Kuhnke om…

… att just Ursula von der Leyen blev första kvinna på posten som ordförande i EU-kommissionen:

– Att kvinnor kan nå den absolut högsta posten är i sig hurra, toppen! Det betyder inte att jag tycker att allt hon gör är bra. Men måste inte tycka att allt är bra bara för att hon är en kvinna.

… backlashen efter metoo:

– Självklart har det funnits bakslag men vi får inte blanda ihop saker. Att Sverige är en rättstat som dömer i förtal betyder inte att alla de våldtäkter som anmäls inte är ett problem. Många vill att det ska vara svart eller vitt, att antingen är det dåligt med metoo eller så är allt bra, men detta detta är komplext.

LÄS MER:

5 snabba frågor med Alice Bah Kuhnke