Anna drabbad två gånger: Därför visar hon den ärliga bilden av cancer

Det är i slutet av maj 2018, dagen efter Mors dag. Anna Wahlstam tvekar ett par sekunder innan hon trycker på knappen och postar inlägget som hon kallar för ”sitt mest nakna någonsin”. 

Kroppen på bilden är hennes men ändå inte. 

Borta är det blonda håret och av bröstet på vänster sida återstår bara en grop och ett tjockt ärr. Fyra stora outplånliga märken efter venkatetern, kompressor över nålsticken.

Så här kan cancerskiten se ut, skriver hon, och vidare:

”Så här kan den fullkomligen dundra fram på en kropp. Skövla, ärra och bryta ner. Resan vi går igenom är ett krig. Den här skiten har drabbat mig igen”. 

När 46-åriga Anna Wahlstam i vintras lanserade podcasten ”Om livslust och cancer’ var det för att belysa en verklighet som drabbar var tredje svensk men som fortfarande är svårt att prata om. Bland de inbjudan gästerna syntes bland annat en bröstsjuksköterska och en anhörig till en kvinna som gick bort i cancer.

Men det är också Annas egen historia.

Fick en dödsdom

När den nyblivna tonårsmamman stod framför spegeln och tog bilden av sin sargade kropp i maj 2018 var det  andra gången med cancer. Första gången, 2007, när hon drabbades av AML, akut myeloisk leukemi, var beskedet en potentiell dödsdom.

– Läkarna sa ”Man kan dö av det men vi ska naturligtvis göra allt som står i vår makt för att det inte ska bli så”. Jag kunde  inte ta in det, berättar Anna. 

För Anna kunde inte alls dö. 

Hon var 34 år och mamma till Tyra som då var drygt två, ensamstående efter att den andra biologiska föräldern (hon undviker epitetet pappa) hade lämnat hemmet med en lapp i brevlådan när barnet var sex månader.

– Jag hade försökt att bli en hel människa efter att ha blivit lämnad ensam med en liten bebis. När jag blev sjuk var den den direkta känslan att min kropp inte pallade mer, att den var slut. Jag fick lägga mig helt i händerna på vården och förlita mig till läkarna. Min dotter hade en mamma, punkt. Det var vi två. Det fanns inte att jag kunde dö ifrån henne.

Fick sin systers benmärg

Anna genomgick en transplantation där hon fick sin storasysters benmärg men vägen tillbaka tog flera år. Hennes kropp stötte ifrån sig transplantatet och hon hade GVHD, Graft versus host disease – en inte ovanlig reaktion hos den som fått benmärg från en utomstående givare. Dessutom kände hon sig väldigt ensam. 

– Att vara ung kvinna med den typen av leukemi var ovanligt och när jag träffade andra med samma sjukdom var jag alltid yngst, berättar Anna som dock kom tillbaka till såväl livet som till kärleken.

Renoverade en husdröm på landet

Ett år efter transplantationen träffade hon Marcus. De gifte sig och köpte ett hus på landet utanför Kalmar där de bodde fram till dottern Tyra skulle börja mellanstadiet. De hade just flyttat till en lägenhet i stan och firade nyårsaftonen mot 2018 med vänner när orden slapp ur Anna under middagen: ”Jag har en känsla av att det är något mer jag ska gå igenom”. 

Åtta dagar senare gjorde hon en mammografi och i brevet hon fick hem blev hon kallad tillbaka.

– Det stod att det inte ”behövde betyda något” men jag gick rakt in på toaletten och kände på mina bröst. Jag upptäckte direkt att det var något i det vänstra. 

Läkaren som Anna Wahlstam i bloggen kallar för ”morfardoktorn” gav henne beskedet som sänkte henne till marken.

Ur bloggen, mars 2018:

Livet delar inte rättvist ut sina slag.

En del av oss får ta smällen för en hel armé…

Jag kände hur hjärtat bultade inom mig.

Höll min man hårt i handen.

Så kom han morfardoktorn…

Skakade på huvudet och kände smärta inom sig att behöva ge detta besked.

Det finns mer cancerhelvete kvar i det förbannande bröstet.

“Det är ett väldigt sjukt bröst”, sa han.

Det finns ingen nåd nu.

Hela måste bort.

HELA BRÖSTET MÅSTE BORT.

Anna hade drabbats av den allvarligaste formen av bröstcancer, grad tre, och behövde opereras omgående. Man började med en tårtbit men aktiviteten försvann inte, ens efter andra operationen. Att tvingas ta bort hela bröstet blev en hårdare smäll än hon hade kunnat föreställa sig.

– Det var fruktansvärt jobbigt, bokstavligen som att bli av med en kroppsdel. En del säger att det är skönt, för ”då blir man av med det sjuka” och så var det till viss del. Men jag kände också att jag blev av med en del av min identitet, min kvinnlighet.

Delade stunden när håret försvann

Efter kirurgi väntade fyra omgångar med cellgifter där Anna för att slippa se håret trilla av i testar, gick till sin frisör och bad henne raka av allt. Ett känslosamt ögonblick som hon delade med sina följare på bloggen – de som också har fått uppleva Annas kärlek till dottern Tyra som i dag är 15 år och kallas för ”Juvelen” eller ”Pärlan”:

”Mamma, du måste gå och lägga dig nu. Vad kan jag göra?”

Min älskade fina omtänksamma underbara juvel.

Bäddade av, hämtade hink, släckte lampan och sa go’ natt.

Magen som vände sig ut och in, men tack o lov att jag hann till toaletten när kräkattacken satte in.

Hittade en zomig nasal och sprayade i näsan.

Rummet snurrade och jag kunde inte somna.

Huvudet dunkade och det sprängde i tinningarna.

I köket låg en lapp:

”Ta det nu bara lugnt idag och slappna av. Jag kommer hem vid 15 så vi ses då. Älskar dig! Puss puss”

Älskade älskade barn.

Anna säger att hon ibland mår dåligt över all sjukdom som hennes dotter har tvingats förhålla sig till under hela sitt liv i princip. Hon har försökt att vara öppen från dag ett men det fanns en period, berättar hon, när flickan stängde inne sina känslor och inte visade något alls utåt.

– Det gick så långt att jag flippade ur en dag. Jag frågade Tyra ”känner du ingenting?”. Det slutade med att vi grät och grät båda två och det behövde vi. Jag framstår som jättestark många gånger men jag är också väldigt skör, konstaterar Anna Wahlstam som har valt att inte heller gömma undan de hål av dödsångest hon har rasat ner i under vägen.

– Att få tillbaka cancer är som att ha döden i bakfickan. Jag har såklart behövt fundera på hur jag vill ha det när jag dör, men jag har brottats med och brottas fortfarande med dödsångest. Vissa dagar har det varit väldigt svart. När jag fick besked om bröstcancern sa jag till min man ”vad ska du ha mig till? Skaffa någon annan”. Han är fantastisk, one of a kind och har aldrig någonsin vänt min sjukdom emot mig, men det händer att man känner sig ganska värdelös ändå, tyvärr.

Cancer är inte något vackert rosa moln.

Cancer svärtar ner oss och geggamojjan anfaller.

Jag känner mig ful och ofräsch.

Cancern gör mig smutsig.

Jag är rädd.

Jag är tom.

Jag mår illa.

Jag vill inte dö.

Första gången Anna blev sjuk i cancer för 13 år sedan var den allmänna bilden inom vården och utanför att man som drabbad skulle ta det lugnt, vila och vara rädd om sig. I dag råder andra rön som går ut på att hålla i gång kroppen och att det inte är farligt att träna under behandling – något som Anna Wahlstam har tagit fasta på.

Tränade högintensivt efter en månad

En månad efter sista dunderkuren cellgifter anmälde hon sig till cykelpasset ”The Trip” på gymmet, ett högintensivt spinningpass genom en virtuell värld, stenhård träning också för en kärnfrisk.

– Det blev som en milstolpe och en känsla av att ”jag kan”. Sedan dess har det varit terapi att träna och hålla kroppen igång för mig, säger Anna och fortsätter:

– Det som har hänt har hänt och jag kan inte förändra det. Det suger att man har varit så sjuk men lika lite som jag kan gå runt och vara bitter, kan jag gå tillbaka till den jag var innan jag var så sjuk.

Sommaren 2018 fick Anna Wahlstam sin sista behandling cytostatika och i februari nu i år efter fem operationer har kirurgerna återskapat hennes vänstra bröst. Hon är färdigbehandlad som det heter men poängterar att ”cancer inte är en influensa som man botar med “lite cellgift” och sen är det över”. Det må råda vapenstillestånd i kriget men hon kommer aldrig helt bli av med diagnoserna.

– I dag tycker jag att jag mår bra men leukemin är livslång, det finns alltid en risk för återfall vilket gör att jag får lära mig att leva med att vara VIP-kund på sjukhuset, säger Anna som har bestämt sig för att göra det bästa hon kan av den erfarenhetsbaserade kunskap hon har samlat på sig under sina cancerresor.

Tror att hon ”vill synas”

Därav bloggen och podden.

– Det känns som ett kall för mig att förmedla vidare och förhoppningsvis kunna hjälpa någon annan i en liknande situation. Det är ett ganska hårt klimat idag där man ofta blir bedömd utifrån den yta och skal som visas upp. Jag gillar vackra saker, inredning och smink, men bakom där finns en människa med mycket tankar och känslor. 

Hon kan inte nog uttrycka sin tacksamhet över alla digitala hjärtan hon har bombarderats med i sina sociala kanaler och den uppskattning hon har mött genom sin egen sjukdom och under arbetet med podcasten. Men det finns också provocerade, konstaterar Anna med besvikelse i rösten. Som hävdar att hon ”gör sig märkvärdig” och  ”bara vill synas”.

– Jag gör det ju inte för uppmärksamheten. Det jag skriver kommer rakt från hjärtat och när människor skriver tillbaka att de blir berörda eller till och med hjälpta, är det den finaste komplimang jag kan få. Och nej, jag är ”inte märkvärdig”, men jag är en människa som har tagit mig igenom mycket i livet och fortfarande står på benen. Jag lever och det i sig är faktiskt ganska märkvärdigt. 

Fotnot: Alla foton är privata som Femina har fått ta del av med Anna Wahlstams godkännande.

Läs mer:

14 faktorer som ökar risken för bröstcancer

Philippa Parnevik, 20, har opererats för hudcancer

Magdalena Forsberg om cancerbeskedet: Jag har fått ett extra bonusliv