Bildjournalisten Eman 
Mohammed: "Jag kan komma nära en värld som männen inte har tillgång till"

EMAN MOHAMMED

ÅLDER: 29 år.
GÖR: Frilansande nyhetsfotograf.
BOR: I Washington, USA, och Gaza, Palestina.
FAMILJ: Make och två döttrar.
MOTTO: ”Du kan bli precis den person du vill vara, så länge du inte tar bort

exakt samma rättighet från någon annan.”

EN 19-ÅRIG kvinnlig fotograf står ensam mitt i krigszonen kring Gaza, Palestina. Hon är lämnad där av sina tre manliga kollegor eftersom det

irriterar dem att hon försöker göra ”männens jobb”. En rejäl varning, det är vad hon behöver. Överlever hon så blir hon kanske så skrämd att hon ger upp och återgår till spisen och annat

kvinnogöra. De skrattar högt och vinkar till

henne när de kör i väg i den bepansrade bilen.

– Det pågick luftangrepp längre bort just då, och marken skakade under mig som en gunga. Jag hörde explosioner och dammet virvlade runt i luften. Vi hade åkt ut för att dokumentera läget tillsammans, men när de skyndade sig tillbaka in i bilen insåg jag att det aldrig varit det uppdraget som planerats. De lämnade mig där, och enbart för att jag är kvinna, säger Eman Mohammed i sitt TED-talk från 2014.

Vettskrämd blev hon, men bara för en stund. Och i valet mellan att stå kvar och att springa för sitt liv valde hon det senare.

– Det var förödmjukande. Och det var det

absolut farligaste jag blivit utsatt för sedan

jag började arbeta som Gazas enda kvinnliga nyhetsfotograf.

En förbipasserande bil plockade upp Eman efter en stund, och mannen som körde tyckte att hon kunde bjuda på ett samlag som tack för skjutsen.

– Det blev för mycket inom loppet av en

timme, att bli både dödshotad och sexuellt

trakasserad. Jag tänkte att jag kan antingen överleva detta eller gå under. De här männen petade inte bara till mig den dagen, de släppte en hel hammare på mitt huvud, och i stället för att fly blev min impuls att stanna kvar och slåss. Och det har jag gjort ända sedan dess.

EMAN VALDE att säga upp sig efter påtryckningar av sin chef som fått mycket kritik för att han anställt en kvinna.

– Jag hade fått jobba med en halvt trasig gammal Nikon, men under tiden sparade jag till egen kamerautrustning. Och när jag fick valet att bli uppsagd eller säga upp mig själv så valde jag det senare. Det har funnits andra kvinnor som försökt göra sig en karriär inom yrket men som hamnat i samma fällor som jag, och de har gett upp. Jag är inte den enda kvinnan i branschen för att jag är så bra på att fotografera, det beror på att det är så svårt för kvinnor att ta sig fram.

Efter att ha dokumenterat frontlinjen i flera uppblossade krig i den eviga konflikten mellan Israel och Palestina fokuserar Eman Mohammed nu på helt andra historier. Historierna vid sidan av kriget, vardagslivet som trots allt pågår. Kvinnornas berättelser. De som lever sina liv i skuggan av männens och vars öden någon sällan tar någon notis om. Emans bilder kompletterar historien – och för en gångs skull är det en fördel för henne själv att vara just kvinna.

– Jag kan komma nära en värld som männen enligt traditionen inte har tillgång till. Kvinnors liv i Gaza pågår i marginalen och de är i deras ögon inte värda att skylta med. Fram till alldeles nyligen fick kvinnor varken utbilda sig eller arbeta. Könsdiskrimineringen och den långvariga krigskonflikten innebär att kvinnorna lever i skuggan, i en tillvaro som sällan når utanför hemmets väggar.

SÅ VAD ÄR DET då för historier som förtjänar att berättas, som Eman riskerar sin egen hälsa och säkerhet för att kunna skildra med sin kamera? När hon arbetade ute på fältet under en av sina egna graviditeter fick hon massiv kritik, men att stanna i hemmet är minst lika farligt, menar hon. I projektet Broken souvenirs (se bilderna på Emans hemsida) blir det väldigt tydligt att det inte finns någonstans att gömma sig, ingen trygghet.

• 14 MÅNADER GAMLA Islam sitter på resterna av en sönderbränd motorcykel som hennes mamma inte kan skiljas ifrån. Flickan tittar rakt in i kameran, hon har ett spänne i håret, fina små shorts, djupt liggande ögon. Islam föddes fyra månader efter det att en israelisk bombdrönare släppt sin last över Gaza City just på den gata som hennes pappa svängt in på med motor cykeln. Framtill och baktill satt hennes store bröder. I dag är metallbitarna allt som finns kvar.

• UNGE PAPPAN SAADI sitter med sina små barn i knät. Bakom dem hänger hans hustru Samars finaste kläder. Samar gick ut i köket för att göra te en kväll, men ett plötsligt luftangrepp träffade huset och hon kom inte tillbaka. Efter att huset träffats en andra gång flög hennes kropp genom luften och hittades senare på grannens trappa.

• 43-ÅRIGA ENTESAR sitter med en omhuldad liten jacka bredvid sig. Det är en fin jacka, lite pilotkänsla. När bilden är tagen ska hon hänga upp den igen, galgen sitter i. Entesars blick är resignerad, nästan som en vagt formulerad fråga om hur livet kan få bli. Jackan tillhörde hennes son Feras, som hon fick efter många, långa års försök att bli mamma och flera missfall. Feras hann fylla två år innan kriget tog honom ifrån henne.

• SAMIRA KYSSTE fem av sina döttrar godnatt utan att veta att israelerna just inlett en ny operation med sikte på hennes hus. Bara några minuter efter kyssarna slog en missil ner i barnens sovrum och alla fem flickorna dog i sina sängar. På Emans fotografi sitter Samira insvept i svart med ett ansiktsuttryck som det inte är värdigt att

försöka beskriva. I knät ligger en av de yngsta flickorna och ser ut som om hon faktiskt hann somna av sig självt.

Så kan de börja, historierna som vecklar ut sig vid sidan av den politiska konflikten. Ingenting man egentligen klarar av att läsa eller se, men bilderna berättar åtminstone att alla dessa

människor existerar, och att de oskyldiga som förlorats i kriget varit viktiga och älskade.

EMAN OCH HENNES AMERIKANSKE man blev

nyligen tvingade att lämna Gaza och nu bor hon med sin familj i Washington, USA.

– Vår yngsta dotter började blöda invärtes efter en attack nära vårt hus. Blödningen blev infekterad och det ledde till en tumör, hon var knappt två år då. Inget sjukhus ville ta emot henne, så eftersom min man växt upp i USA flydde vi för att ge henne den vård hon behöver.

Eman delar nu sin tid mellan länderna. Hon åker kontinuerligt tillbaka till Gaza och brottas med gränskontroller och annan byråkrati för att kunna utföra sitt jobb. Hon har inga planer på att ge upp och hennes bilder syns i tidningar som Le Monde, The Guardian och Washington Post.

– Du kan gå från att vara ett offer till en segrare, du kan bli vad du vill. Du kan också skapa din egen historia i stället för att bara dokumentera den. Du kan bli precis den person du vill vara, så länge du inte tar bort exakt samma rättighet från någon annan, konstaterar hon.

I framtiden hoppas Eman att situationen för kvinnor som vill utbilda sig och arbeta i Gaza kommer att bli bättre, att alla de som hon vet drömmer om att arbeta med till exempel journalistik och fotografi får en chans att förverkliga sig själva.

– Det skulle kunna börja med ett enda litet center som tar in en grupp flickor ett par gånger om året och lär dem att fotografera, spela in film, klippa och redigera, allt som hjälper dem att uttrycka sig. Små steg i taget leder till en acceptans, inte bara i samhället utan även i flickornas egna familjer. Jag skulle aldrig ha varit den jag är i dag om inte min mamma hade haft modet och kraften att skilja sig från ett dåligt äktenskap och ensam uppfostra sina barn samtidigt som hon arbetade. Traditionen och omgivningen var emot henne, men hon gjorde det ändå.

Eman kommer att fortsätta leta efter överlevarnas

historier, både i Gaza och i övriga världen. I sitt

nuvarande projekt dokumenterar hon människor med anknytning till det armeniska folkmordet kring första världskriget och de som lyckades gå vidare från terroristattackerna på World Trade Center i USA 2001.

– De sanna berättelserna finns inte alltid att hitta vid fronten. Om vi människor enbart fokuserar på förstörelsen i sig så är det de bilderna vi bär med oss i vårt hjärta om hur världen ser ut. Då missar vi den kraft och inspiration som finns i alla de sätt som överlevare går vidare med. Det är därför jag fotograferar och sprider mina bilder – så att man som betraktare erkänner och inser följderna av krig. Och att vi ska vilja kämpa för att

sådana här saker inte händer igen.

Kort om Israel–Palestina-konflikten

Gaza ockuperas sedan 1967 av Israel, tillsammans med Västbanken och östra Jerusalem. Rörelsefriheten är kraftigt inskränkt i områdena, och i Gaza hålls befolkningen i praktiken fångna i sina egna hem i en raserad stad. Sjuka vägras utresetillstånd och den befintliga vården räcker inte långt. Studenter får inte resa till universitet utanför landet och blockaden för hindrar FN:s bistånd.

Attacker mellan Israel och Gaza sker regelbundet, från båda sidor. Situationen mellan Israel och Gaza är en del i den stora Mellanösternkonflikt som uppstod 1948, mellan Israel och de palestinska araberna, då staten Israel utropade sin självständighet.

Källor: emanmohammed.com, ted.com, UN Peace Talk/Geneva, vice.com, huckmagazine.com

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO EMAN MOHAMMED/IBL

Läs fler artiklar ur vår serie om kvinnor som förändrar världen:

Chimamanda Ngozi Adichie: Feminismen är en del av de mänskliga rättigheterna

Fotografen Angélica Dass: Vi måste jobba hårt – diskriminering försvinner inte av sig självt

Parterapeuten Esther

Perel: Så kan du hålla lusten levande i din relation

Maria Strømme: Nanoteknik kan bli vår räddning

Advokaten Polly Higgins: Hur kan det inte vara kriminellt att massförstöra jorden?

Kelly McGonigal: Så blir du vän med din stress

Sheryl WuDunn: ”Studier ger hopp och en tro på framtiden”