Ebba Witt-Brattström: "Varför ska vi särbehandla män?"

Hon skräder inte orden, Ebba Witt-Brattström, när hon tar upp män i allmänhet och exmaken i synnerhet. Feminas Christer Olsson mötte en av våra mest kända och stridbara feminister för att prata om jämställdhet (”borde ha kommit längre”), Svenska Akademien (”den är verklighetsfrämmande”) och sitt spruckna äktenskap (”de sista åren var inte roliga”).

Ebba Witt-Brattström är några minuter sen. Men en långt större katastrof är att hon inte hittar sitt snus. Hon rotar igenom den rymliga handväskan flera gången men ger till slut upp och lutar sig tillbaka i fåtöljen.

Det svarta smålockiga håret ger plats för ett blekt ansikte med aningen rouge på kinderna. Glasögonen har åkt ner en bit på näsan. Ebba säger att hon har svårt för att förstå den hyllningskör av unga, begåvade kvinnor som ofta omger Kulturmännen.

– Jag har en teori, säger hon och ler aningen maliciöst. Jag kan börja med min egen oförmåga att underkasta mig kulturmanstänkandet. Jag är nämligen inte uppvuxen i en kärnfamilj. Mina föräldrar separerade när jag var liten, men jag har förstått på många kvinnor att om man växer upp i en kärnfamilj ska det alltid tassas och gås på tå runt pappa så han inte blir arg eller sur… för då är det synd om honom. Även döttrar lär sig det och bär det med sig ut i livet.

Hon tystnar.

– Varför ska vi ha kvinnor i kulturen om de fortsätter att hylla kulturmansidealet? Jag föredrar en bra, skarp och solidarisk kille framför en kvinna som tycker att män är bättre än kvinnor. Det är vad man gör, inte det man är, som är viktigt!

Läs även: 7 citat från starka kvinnor. 

DET VAR DN:s Åsa Beckman som först kallade Kulturmannen vid hans rätta namn. När hon drog igång debatten beskrev hon en ganska odräglig man i maktposition i kulturvärlden, omgiven av ett hov av unga och beundrande kvinnor som tar hand om honom och ser till att han slipper känna sig ensam på sin upphöjda position. En man som gärna citerar sig själv och bara hänvisar till manliga författare och konstnärer.

När Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och tills nyligen gift med en av våra främsta Kulturmän, författaren och före detta sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdahl, talar om Kulturmannen pekar hon snarare på kvinnoföraktande strukturer.

I sin nya essäsamling Kulturmannen och andra texter tar hon upp exempel på kvinnliga författare i historien, kulturkvinnor som fallit offer för sina tiders Kulturmän.

– Jag är bildningsfeminist. Folkbildare. Jag är helbildad, inte bara halvbildad som de flesta män som bara läser manliga författare och ser filmer och teater av manliga regissörer med män i huvudrollerna.

Och jag försöker tala om för folk att det är mycket roligare att vara det.

EFTER ATT HA PRATAT med Ebba ett tag är det omöjligt att inte fråga hur hon stod ut med att vara gift med en utpräglad Kulturman i 30 år?

– Han har alltid varit extremt identifierad med manlighet. Men jag identifierades ju med feminism och i början var det ganska intressant. Vi hade våra diskussioner. Fast jag hade aldrig gift mig med honom om jag trott att han skulle komma in i Svenska Akademien. Jag har alltid tyckt illa om Akademien – jag är demokratikramare. Jag tycker att Akademien är helt verklighetsfrämmande, den korrumperar hela kulturområdet.

– Pappa kallade Svenska Akademien för föreningen för inbördes beundran och det är precis vad den är. Den äter människorna där. De måste hålla samman och intala sig själva att de är upphöjda över massan. Det tycker jag inte om.

Läs även: Intelligenta kvinnor är oftare singlar. 

Ebba har lämnat lägenheten i Gamla stan i Stockholm som hon och Horace hyrde av Akademien och flyttat till Söder. Egentligen är hon trött på att prata om Horace, men förstår samtidigt att jag undrar varför hon stannade så länge.

– De sista åren var verkligen inte roliga, säger hon. Men jag har haft ett väldigt rikt yrkesliv och jag har barn. Jag är en parmänniska och tycker om att leva med en man. Jag skulle hemskt gärna ha ett livslångt äktenskap och jag hade en föreställning om att söner behöver en pappa. Jag kommer ju från en flickfamilj och visste inte riktigt vad jag skulle göra ensam med fyra pojkar. Dessutom sa Horace alltid att när han slutade som sekreterare på Akademien skulle vi återfinna varandra. Men då hade han redan fixat strålkastarljuset på tribunen för att lansera sig själv. Efter ett tag förstod jag att det var hans liv: Han var gift med Svenska Akademien, inte med mig.

Ebba växte upp i en kvinnovärld med mamma, mormor och tre systrar. En strängt hållen familjeflicka som gick i flickskola.

– Jag tar kvinnor på allvar. Jag tycker att de är intressanta och kan inte se ner på dem. Det tycker jag män också är, men jag kan inte beundra dem. Jag är inte uppfostrad så. Det är nog så, som Kerstin Thorvall sa, att jag är absolut ärlighetshandikappad. Jag tycker livet är för kort för det svenska hymlandet och jag fattar inte varför vi ska särbehandla män?

Hon har aldrig varit konflikträdd.

– I vårt kök stod min mormor som upplevt en revolution, två världskrig och ett inbördeskrig. Hon var inte konflikträdd kan jag säga: en matriark som bestämde och var väldigt rakt på sak. Ganska förfärlig egentligen. Men att du inte är konflikträdd betyder inte att du inte är rädd. De modigaste personerna är också de räddaste. Det är precis som i Bröderna Lejonhjärta:  Om du inte vågar är du bara en liten lort. Så är det!

Det blir tyst.

– Det där är nog ett konstruktionsfel hos mig, säger Ebba. Det skulle säkert varit mycket lättare utan det.

Hon tycker jämställdheten borde ha  kommit längre.

– Vi har hållit på i mer än 40 år och det är inte mycket som har hänt. Kvinnor är fortfarande sexobjekt som unga och enligt statistiken mår de mycket sämre än män. Varför?

– Och om man ser ut i världen där män för krig mot kvinnorna genom terror – det är så hemskt (rösten stockar sig). Det som utmärker väst och demokratin är att kvinnor har mänskliga rättigheter. Det är som en nagel i ögat på fanatiska unga män med tillgång till vapen. Det första de gör är att spränga flickskolor och skicka in alla kvinnor i tygsjok i hemmen. Det är vad de verkligen har emot demokratin i väst, om du frågar mig. Att kvinnor ska kunna utbilda sig. För mig är det obegripligt att någon kan vara annat än feminist i dag.

Just nu sitter Ebba och skriver på sin första, hemliga skönlitterära bok.

– Man kan säga att den är skriven i traditionen från Märta Tikkanens

Århundradets kärlekssaga. Det är en trauma-bearbetningsprocess som jag skrivit på länge. Märta sa till mig att alltid skriva ner allting: ”Du vet aldrig när du kommer att behöva det – och du står ut bättre!”

Hon ler.

– Det är sant.

Av: Christer Olsson

Foto: Norstedts/Marie Klingspor Rotstein

Läs även:
6 bevis på att Agnes Wold är en feminist värd att hylla. 
25 vårköp under 1000 kr. 
3 sätt att hålla dig lycklig – enligt forskare.