Femina mötte cancersjuka kvinnor på sminkkurs
Elva kvinnor kliver försiktigt in i konferensrummet på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Tysta och lite avvaktande slår de sig ner vid det långa bordet. Intill varje plats står en spegel och en fulladdad necessär. Ingen känner någon annan, men de tittar på varandra med en medkännande blick. Vilken typ har hon? Är det vad jag har att vänta? Kaffekopparna skickas runt tillsammans med ett kakfat och det bjuder in till lite småprat.
Det är förvisso bara smink, men det är också psykologi
De elva kvinnorna är alla sjuka i cancer, en del av dem har förmodligen inte påbörjat sin behandling än, andra har kämpat längre och är vana vid att komma till sjukhuset. Men just i dag är besöket inte förknippat med möten kring vårdplan, cellgifter, strålning eller röntgen. I dag ska de pysslas om och lära sig om hur en så ytlig sak som lite smink faktiskt kan göra stor skillnad.
Det ideella programmet Look good feel better håller i makeup-kurser för cancersjuka kvinnor på sjukhus runt om i hela landet. Idén kommer ursprungligen från USA och har funnits i Sverige sedan 2003. För patienter är det helt gratis att delta och målsättningen är att ge kvinnor ett ökat självförtroende och en guldkant i den svåra situation som de befinner sig i. För även om det är vård och mediciner som gör att man blir frisk så är det viktigt att få vara och känna sig fin även om man är sjuk.
– En del slutar att titta sig i spegeln efter att de fått sin diagnos och många känner inte igen sig själva. Cancer förändrar utseende och det blir så uppenbart att man är sjuk när man tappar sitt hår, huden blir torr och reagerar på kortison, när bryn och fransar försvinner och ögonen bara rinner. Men det finns saker man kan göra för att få det att kännas lite bättre, säger Anneli Håkansson som är volontär.
Tänk att makeup kan göra att man ser nästan helt frisk ut fast man är väldigt sjuk. Det är bra att påminnas om det, att det fina finns kvar, även om det är lite svårt att se vissa dagar
Kaffet dukas undan och samtalen ebbar ut. De som har peruk eller turban uppmanas att ta av sig den och så inleds ett makeup-program i tolv steg som börjar med en grundlig rengöring och avslutas med läppstift. Produkterna som används är skänkta från välkända kosmetikföretag och volontärerna är ofta makeupartister eller hudterapeuter. Allt som finns i necessären får deltagarna ta med sig hem som en liten goodie bag.
– Det är fantastiskt att se hur de här kvinnorna förändras under en eftermiddag. Det är förvisso bara smink, men det är också psykologi. Så mycket av vår identitet sitter i det yttre, det spelar en stor roll för vår självkänsla och det ska man inte förringa, säger Anneli.
För många med cancer är håravfallet oerhört jobbigt
Sakta men säkert börjar konturer i ansikten träda fram. Röda svullnader dämpas, mörka ringar under ögonen försvinner och kinder börjar få fin färg. Leenden sprids på kvinnornas läppar. En del har aldrig sminkat sig särskilt mycket, somliga är mer vana. Några ser sig i spegeln och förvånas över hur snygga de är.
När det kommer till att måla ögonbryn tipsar Anneli om att leta fram en bild på sig själv. Brynen är sällan något man tänker på, men om de försvinner så saknar man dem väldigt. Att börja fylla i brynen medan de fortfarande finns kvar underlättar och gör att man får en naturlig känsla för deras form och placering.
– Lösögonfransar däremot funkar sällan bra eftersom det inte finns så mycket att fästa dem på. Då är det bättre att jobba fram en markerad kant på ögonlocket med hjälp av en kajalpenna, säger Anneli.
För många med cancer är håravfallet oerhört jobbigt, en del beskriver det som den värsta delen av sjukdomen. Hår har en stor sociokulturell betydelse och ett kalt huvud blir ett skoningslöst märkbart tecken på att man är sjuk. ”Hej, nu är det så att jag tydligen ska ha peruk.” Ungefär så låter ett typiskt samtal när en patient ringer till frisörsalongen för första gången med en rekvisition från landstinget.
– Många är chockade, rädda och väldigt osäkra, vilket är helt begripligt. Plötsligt ska man ta ställning till saker man inte har en aning om, säger Mia Glantz som är frisör och butikschef på Carl M Lundh i Helsingborg.
Det är bra att boka en tid så snart som möjligt efter att man fått sin diagnos. När behandlingen väl sätter igång är det mycket som händer i kroppen och förlusten av hår kan gå oerhört snabbt.
Många är chockade, rädda och väldigt osäkra
Mötet med frisören är ofta ganska känslosamt. En del har någon närstående med sig som stöd och smakråd. Andra överrumplas av känslorna när de börjar prata om hår, hur det känns att tappa det och vilka alternativ som finns när det gäller peruker. Somliga är så rasande över sin situation att de uppför sig illa och låter sin vanmakt gå ut över den som ska försöka hjälpa dem.
DE ALLRA FLESTA kommer ensamma till salongen och vet bestämt att de vill ha en peruk som liknar deras egen frisyr så mycket som möjligt.
– De vill att det ska se ut precis som vanligt. Håret ska inte väcka frågor och reaktioner eller kräva förklaringar. Egentligen så vill man ju bara att allt ska vara så som det en gång var.
Men det finns en liten andel kunder som tänker att de ska ”passa på”. Som ser peruken som en möjlighet att äntligen kunna ha lugg eller testa hur det är att vara rödhårig och vågar sig på något helt nytt.
– Peruken är en tillfällig frisyr som man kan göra i stort sett vad man vill med. Jag har kunder som varit så nöjda att vi flera år senare, efter att de blivit friska, fortsätter att klippa håret så som peruken var.
Bland cancerpatienter är syntetperuker det vanligaste. De är enkla att sköta – bara tvätta, skaka av och låta torka. En del önskar att deras eget hår ska kunna klippas av och användas, men tyvärr så räcker det inte till. När peruken väl provats ut formas den till en lite mer personlig frisyr.
Men oavsett hur fint den är knuten och hur osynliga kanterna än är så är det ändå en peruk.
– Det kommer inte att bli fantastiskt, men förhoppningsvis kan det vara okej och fungera som ett hjälpmedel i vardagen. De allra flesta kunder hör vi inget ifrån efter att de hämtat sin peruk, man hoppas att allt går bra. Men en del tittar förbi salongen igen, glada, tacksamma och med sitt eget hår på utväxt och det är sådana möten som gör mitt jobb så oerhört meningsfullt, säger Mia Glantz.
AV ANNA BACHMANN
FOTO HELÈNE LINSJÖ