Ewa, 41, kollapsade i sovrummet – fyra dygn senare mindes hon inte sin ålder

Något stod inte rätt till. Det la Ewa Sandborgs mamma genast märke till när hon kom hem till sin dotter den där söndagen i december 2018. Ewa var frånvarande och klagade på yrsel – något hon själv har fått återberättat då hon inte har något minne av den dagen.

När mamman befann sig i köket hörde hon plötsligt en hög smäll från sovrummet där Ewa befann sig för att byta om. Hon sprang dit och hittade sin dotter raklång på golvet, okontaktbar och drabbad av ett kraftigt epileptiskt anfall.

Ewa fördes med ambulans till sjukhuset och blev där nersövd under fyra dygn.

Hon minns tydligt sina första tankar från uppvaknandet:

– Jag undrade var jag bodde och hur gammal jag egentligen var, berättar Ewa och tillägger:

– Men jag tänkte att det var bäst att jag inte sa något så att ingen skulle bli orolig.

Totalt tillbringade Ewa elva dygn på medicinavdelningen på Piteå Älvdals-sjukhus. I samband med epilepsianfallet hade hon nämligen drabbats av en stroke med en större blödning på höger hjärnhalva och en mindre på vänster sida.

– Jag ramlade raklång ner i golvet. Det fanns inget som dämpade fallet och jag landade så hårt att hjärnan slog i pannbenet. Min läkare sa att jag hade haft tur som överlevde, säger hon.

Hjärnblödningen har förändrat minnet

Efter att Ewa skrivits ut från sjukhuset flyttade hon hem till sina föräldrar. Månaderna som följde var djupt förvirrande.

– Det var väldigt, väldigt svårt att ta in vad som hade hänt. Jag förstod det inte rent emotionellt. Jag hade inte heller någon att prata med som varit med om samma sak, säger hon.

– Jag fick ta en dag i taget. Från att ha varit en tuff och aktiv tjej som klarar allt var jag oerhört trött och orkade ingenting. Det var en väldigt tung period.

Efter hjärnblödningen fick Ewa ärrbildning på höger hjärnhalva, och snart började hon lägga märke till hur saker hon tidigare tagit för givet hade förändrats.

– Nuförtiden tappar jag ord när jag pratar. Jag hittar inte längre på vägar jag tidigare kunde utantill. Min balans är försämrad och jag vinglar ibland när jag går. Jag får inte ens cykla. Jag försökte förra sommaren. Det slutade med att jag fick sy sju stygn i hakan, berättar hon.

– Mitt minne har varit enormt bra hela mitt liv, men nu har både korttidsminnet och sifferminnet blivit betydligt sämre. Däremot har jag hittat nya sätt för att kunna memorera, som till exempel att skriva ner saker för hand och inte digitalt.

Lyckligtvis har Ewas stroke inte påverkat hennes talförmåga.

– Jag har inte heller blivit personlighetsförändrad. Däremot blir man förvirrad känslomässigt, man känner inte igen sig själv riktigt.

Epilepsianfallet var inte det sista

Ewa har alltid varit van vid att ha ett aktivt liv. Hon har arbetat som projektledare, kommunikatör och som skribent i Piteå-Tidningen. Har gett ut en receptbok tillsammans med några vänner. Ägnat sig mycket åt olika typer av hantverk.

Men sedan sin stroke är hon långtidssjukskriven för första gången någonsin och förväntas nu inte jobba alls.

– Många tror att då man blir långtidssjukskriven är man ”en sån” som ofta är hemma från jobb eller skola. Jag vill understryka att det verkligen kan hända vem som helst, säger hon.

– Det känns jättekonstigt. Men jag mår betydligt bättre nu än för ett år sedan. Då var det hemskt.

Förra sommaren hamnade Ewa nämligen i en djup kris. Då hade det passerat ett halvår sedan kollapsen och insikten om vad som egentligen hade hänt började sjunka in på riktigt.

–Jag fick nästan panik när jag till slut började förstå. Jag blev mer och mer ledsen och rädd, fick ångest och kunde inte sova om nätterna, berättar Ewa.

– Jag var inte suicidal, men jag funderade mycket över varför jag fanns. Vad var meningen med allt? Jag kände mig väldigt ensam.

Epilepsiattacken i december 2018 var inte heller den sista Ewa fick. Under månaderna som följde drabbades hon av återkommande anfall och berättar att hon slog sig blodig flera gånger.

Sist Ewa fick en epilepsiattack var på sin födelsedag i april tidigare år. Då befann hon sig i mataffären för ett snabbt ärende samtidigt som hennes mamma väntade i bilen utanför.

– Hon såg hur ambulansen kom och förstod direkt vad som hade hänt. Det känns som att jag har fått klippkort till akuten, säger Ewa.

– Det är väldigt obehagligt och svårt med uppmärksamheten jag får i samband med mina anfall. Däremot får man se hur fina människor kan vara mot en trots att man inte känner varandra.

Accepterat att hon behöver hjälp

Sedan ett par månader tillbaka har Ewa börjat på en ny epilepsimedicin som hittills verkar fungera då hon inte har drabbats av några fler anfall.

I samband med sin kris förra sommaren fick hon även det emotionella och psykiska stöd som hon har behövt för att kunna börja se framåt igen.

För varje dag som går anpassar hon sig allt mer till sin nya verklighet.

– Jag har accepterat att jag är beroende av sjukvården och anhöriga. Jag är inte en sämre människa bara för att mina förutsättningar är annorlunda än andras. Jag ska inte ställa höga krav på mig själv. Jag ska inte skämmas, säger Ewa.

– Det är okej att be om hjälp och få hjälp. Det är okej att inte klara av allting själv. Det är okej att vara svag.

Under de varma månaderna tillbringar Ewa mycket tid i sommarstugan tillsammans med sin mamma. Fixar och donar, tar sin tid. Ägnar sig åt hantverk igen. I framtiden vill hon föreläsa om stroke för att sprida kunskap om hjärnskador, och förhoppningsvis kunna stötta andra som också har drabbats – framför allt yngre kvinnor.

– Livet kanske inte blir likadant, men det kanske kan bli helt okej ändå. Jag har kvar mycket. Och att jag avser med all säkerhet att jag bestämt mig för att jobba full tid igen. Det har tänts ett litet hopp inombords.

LÄS ÄVEN:

Christina, 41, hjärnskadades under bröstoperationen – så lever hon i dag

Linda, 27, blev sjuk – hamnade i klimakteriet som 22-åring

Ida, 37, har PMDS – slutade vara kär i sambon över en natt