Johanna blev utbränd – läs hennes känslosamma historia

Den kommer från ingen­stans. Ångestattacken. Johanna sitter med sin man hemma hos sina föräldrar och äter middag, hon känner sig gan­ska pigg trots att hon har jobbat mycket den senaste tiden och haft svårt att sova. Men så skenar hjärtat, det dundrar i bröstkorgen, hon blir genomsvettig, tappar känseln över läppar och armar och hela rummet snurrar. Varken Johanna eller någon runt bordet förstår vad som händer, själv kan hon bara panikartat tänka att hennes kropp håller på att stänga ner, att hon är på väg att dö.

Efter en lång natt på akuten får hon till slut beskedet att hon haft en panikångestattack, och i takt med att timmarna gått har kroppen också lugnat ner sig och alla symptom försvunnit.

– Jag kunde knappt lita på läkaren, hur kunde det som hänt vara psykiskt när min kropp betett sig som den gjort? Den som inte haft en äkta ångestattack kan omöjligt förstå hur det känns, konstaterar hon.

Minnet är femton år gammalt, men framkal­lar ändå rysningar. Att långvarig, negativ stress triggade igång händelsen har Johanna förstått i efterhand.

– Jag tog på mig extra mycket på jobbet, tänkte att det var normalt att känna sig pressad, de flesta håller väl på likadant? Jag struntade till och med i att jag fick små yrselattacker av stress.

Likadant kör hon på under åren som följer på attacken. Johanna vill bara lägga den bakom sig, hon biter ihop och ignorerar att sömnproble­men kvarstår och till och med för­värras. Barnen kommer, underbara Melker och Märta, och de gör henne lycklig och mer stabil, men tillför samtidigt nya mål i visio­nen om det perfekta familjelivet.

– Jag har ofta fått höra att jag är känslig, på ett negativt sätt. I dag skulle man väl kalla det ”highly sensitive”. Jag bryr mig mycket, funde­rar, känner. Det är så jag är men det slukar mycket kraft och energi.

KÄNSLIGHETEN FANNS där redan när hon var liten. Johanna var enda barnet och oroade sig mycket över att något skulle hända föräldrarna. När mamman brottades med bröstcancer trig­gades något i henne, hon fick magkatarr som 12­-åring och slet hårt för att vara ”duktig” både i skolan och hemma.

– Mammas sjukdom vände upp och ner på livet för mig. Hon besegrade cancern, men sedan dog min pappa alldeles för tidigt i stället, bara 52 år gammal. Jag tog det väldigt hårt.

Fram till 2013 går livet upp och ner, Johanna får det att fungera med hjälp av antidepressiv medicin för sina stressymptom. Jobbet som lärare är hetsigt och kravfyllt och familjelivet tar resten av tiden. För att hinna med prioriterar hon bort sina träningspass i gymmet, de som alltid brukar vara hennes känsloventil.

– Så länge barnen var riktigt små fanns det ingen tid att reflektera eller grubbla, min man reste ofta och jag skötte allt kring hem och sko­la. Jag ångade på, helt enkelt. Brydde mig inte om mig själv.

Men så slutar Johanna att sova. Hon kan helt enkelt inte slappna av tillräckligt – och det går fyra dygn utan att hon kommer till ro, utan att hon ens slumrar till. Hon kämpar sig igenom arbetsdagarna men tröttheten är så förlamande att hon knappt vet vad hon säger. Så fort hon kommer hem rasar hon ihop.

OCH SÅ SÄGER något stopp. Tvärstopp. Kra­schen är oundviklig. Hela hon är slut.

– Jag kröp runt på alla fyra i köket och grät som ett barn. När jag ringde psykakuten tyckte de att jag skulle försöka lite till, att allt skulle bli bättre om jag bara kom till rätta med sömnen. Men inget hände.

Till slut kör Micke dit Johanna, och hon blir inlagd i sju veckor. Den första veckan träffar hon inte barnen, utan lever i ett virrvarr av tan­kar, timmar av nattvandring i korridoren, en känsla av att ingen verkar ha tid med henne.

– Jag ville bara hem igen. Samtidigt insåg jag att jag behövde hjälp och att barnen inte borde se mig i det skicket. Micke hälsade på mig varje dag efter jobbet, men grät i bilen efteråt efter­som det kändes hemskt att lämna mig där. Mil­jön var så livlös och steril, mer en förvaringsplats än ett ställe att bli frisk på.

– Det kändes så fel att vi patienter ”buntades ihop”, trots att vi hade så många typer av psykisk ohälsa. När jag hörde skrikande och fasthållna patienter mådde jag bara ännu sämre.

Efter den första sömnkollapsen har hon varit inlagd ytterligare två gånger samt träffat otaliga stressade och ifrågasättande läkare och tera­peuter.

– Vad ska krävas för att psyksjukvården ska få mer resurser? Hur många människor som tar sina egna liv ska vi behöva läsa om? Om föräld­rar som kämpar för sina tonårsbarn, om ensam­ma vuxna som inte har någon som ser signa­lerna?

Insikten om att hon har förlorat så mycket tid mitt i livet är svår att acceptera.

– För min del finns det ingen skam i det som hänt, men jag känner stor sorg över hur det har påverkat min fina familj. Jag har undrat många gånger hur länge Micke ska orka med mig. Det var ju inte så här han hade tänkt sig sitt äktenskap. En hustru som i långa perioder suttit i morgonrock i soffan och inte orkat någonting. Inte ens duscha. Han fick ju tre barn att ta hand om plötsligt …

Många i Johannas omgivning reagerade med rädsla när hon blev sjuk, de slutade höra av sig.

– De kände inte igen mig till slut och visste inte vad de skulle säga. Psykisk sjukdom är svårare att hantera än fysisk. Men jag vill vara öppen. Jag tror att det är bäst för alla. Och jag har samtidigt fått oväntad kärlek och kraft från människor jag inte alls trodde skulle höra av sig.

GENOM DE TUFFA ÅREN har Johanna och Micke lyckats hitta en ännu starkare samhörig­het än tidigare, och även barnen repar sig nu snabbt. Ett tag vaktade de på sin mamma, ville inte leka hos kompisar utan mest vara hemma. Men det har ändrat sig i takt med att Johanna har börjat hänga med på vanliga familjesaker igen, som en skogspromenad eller en vända till affären.

– Att känna deras små händer i mina har varit bästa medicinen. Jag vill att de ska känna sig trygga med mig, och veta att de kan vända sig till mig med allt.

Sin egen mamma har hon inte nog med ord för att tacka. Hon har funnits där dagligen, per telefon eller som sällskap och hjälp hemma.

– Hon har dragit ett tungt lass. Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort, Micke var ju tvungen att jobba och fixa med allt kring barnen. Mamma har varit fantastisk. Det är inte lätt att vara anhörig heller.

Efter tre års sjukskrivning har Johanna nu även börjat ta försiktiga kliv tillbaka till arbets­marknaden. Under hösten har hon börjat att arbetsträna så smått, och för att behålla sin ny­vunna styrka fortsätter hon att medicinera och håller regelbunden kontakt med en psykiatriker som hon känner stor tillit till.

– Man är så sårbar när man kraschar psykiskt. Möter du då någon som ser ner i papperet och avfärdar dina problem så faller du ännu dju­pare. Jag kan inte nog betona hur viktigt bemö­tandet från all sjukvårdspersonal är, och som tur är har jag mött några sanna skyddsänglar också. Dem glömmer jag aldrig.

Ett tag drev Johanna en blogg som fick stort gensvar från andra kvinnor som mådde ungefär som hon eller som balanserade på gränsen. Först kände hon tröst och gemenskap, men snart blev ansvarskänslan för stor. Hon orkade helt enkelt inte både uppdatera om sin egen situation och kommentera andras.

– Vi lever ju ett ganska märkligt liv i dag, med så höga krav på att allt ska vara perfekt. På så sätt är det märkligt att inte ännu fler hamnar där jag varit, men samtidigt tror jag att mörker­talet är stort. Det visade ju bloggen tydligt. Jag är inte ensam, det vet jag. Men ensamheten just när man faller – den är bottenlös.

JOHANNA SAKSA ARCADIUS
ÅLDER: 45 år.
GÖR: Arbetstränar efter en långvarig stress­ relaterad kollaps.
BOR: Helsingborg.
FAMILJ: Maken Micke, barnen Melker, 12, och Märta, 9 år.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO HELÉNE LINSJÖ

Allt fler människor blir sjuka av stress – och kvinnor är extra utsatta. Det vill vi ändra på! Därför erbjuder Femina nu i samarbete med MåBra en praktisk webb- och mobilguide med verktyg som motverkar stress och utbrändhet.

Metoderna och råden som används har vetenskapligt bevisad effekt. De utgår från ett helhetsperspektiv – det vill säga hur vi tar hand om våra tankar, känslor och vår kropp.

”Stressa ner – lev mer” är fantastiskt bra! Jag har precis varit väldigt stressad i jobbet, men tack vare denna kurs har jag bromsat i tid, innan det gått för långt.”

– Therese Lennartsson, Helsingborg, kursdeltagare.

”Jag tycker att kursen är väldigt bra! Jag har rekommenderat den till flera av mina patienter.”

– Andy Smith, fysioterapeut på Ekeby hälsocenter, Uppsala.

Du får bland annat:

• Hjälp att känna igen och hantera stress
• Insikt om dina egna stressbeteenden och triggers
• Konkreta råd som hjälper dig bryta stressmönstret
• Övningar i andning, mindfulness och acceptans
• Övningar i meditation och kroppskännedom
• Djupavslappning före läggdags
• Video med yinyogapass som släpper spänningar
• Video med stretch som mjukar upp stressade muskler

Just nu kostar kursen endast 199 kronor – läs mer här och börja direkt!