Johanna Toftbys bebis dog - så promenerade hon ifrån ångesten

30 om dagen. Så heter också Johannas nya bok. För många är Johanna Toftby känd som den charmiga frisörskan med den klingande västgötska dialekten i ”Ensam mamma söker” och därefter som bland annat uppskattad bloggerska. Men det finns så mycket mer att berätta. 30 om dagen är en livshistoria – om kärlek, ensamhet, panikångest och depression och att hantera den genom livets upp- och nedgångar. Det är en ärlig och utlämnande reflektion som ger perspektiv och släpper nära inpå.

– Det här är inte en bok med tips, för det finns inga tips att ge. Det här är hur jag har hanterat min resa och jag mår bra idag. Jag har lärt mig mycket, det låter hemskt att säga men så är det. Nycklarna för ta sig vidare har för min del varit motion och terapi, men också ork och mod – att våga följa hjärtat. Att förlora ett barn, det har man med sig hela livet. Men livet går ändå vidare. Boken handlar om att ta steget.

Annons

Allt hade gått på räls innan. Uppväxten var harmonisk och Johanna var en glad och aktiv tjej. Hon var lyckligt gift med Lasse. Men så inträffade mardrömmen. Efter att bebisen, som fick heta Louis, gick bort satt hon på golvet och grät i fem månader. Allt var nattsvart. Det enda som höll henne flytande var tanken på att bli mamma igen.

– Jag blev erbjuden terapi, men jag kände att ingen och inget kunde hjälpa mig – jag kunde ju inte få tillbaka mitt barn. Jag måste ha ett nytt barn, tänkte jag. Jag förstod att man inte kunde ersätta ett barn med ett annat, men kanske kunde det döva smärtan? Täppa till hålet?

Snart blev hon gravid med dottern Lisa-Marie, idag 20 år gammal.

– Då fick sorgen ta en liten paus. Jag orkade inte sörja hela tiden. Men jag var rädd. Oerhört rädd för allt som kunde hända mig och min bebis. Jag tyckte att jag mådde bra, men jag hade såklart inte sörjt färdigt.

Men allt gick bra och hon lyckades hålla sig flytande. Snart blev hon gravid igen, med Marilyn, nu 18 år. Då kom panikångesten från ingenstans. Slog ned som en blixt, en dag när hon stod i rulltrappan, gravid i tredje månaden. Hon blev hämtad med ambulans.

Annons

– Jag trodde jag skulle dö. Graviditeten blev tuff och ångesten rev och slet.

”Varje gång du föder ett nytt barn sörjer du ännu mer”

Förlossningen å andra sidan gick lätt. Men där och då gick proppen ur totalt. Kroppen strejkade och hon sov inte en minut på flera dagar, knappt något alls på två veckor. Läkarna fångade upp henne och hon diagnostiserades med förlossningsdepression och skickades till en specialiserad psykolog.

– Jag var så illa däran att jag fick ligga ner och prata. När vi till slut kom in på Louis satte hon orden på det: ”Varje gång du föder ett nytt barn sörjer du ännu mer”. Då förstod jag alltihop.

Livet tuffade på och Johanna kanaliserade ångesten genom att vara en perfekt mamma. Tiden gick, men ormen lurade i Johanna. Och så en dag slog den till igen med full styrka. Anfallen blev snabbt allt fler och kraftigare. Det resulterade i läkarbesöket som förändrade allt – 30 om dagen.

Annons

Året var 2001 och begreppet FAR, motion på recept, var en helt ny företeelse. Nuförtiden är det ganska vanligt och personliga tränare runtom i landet utbildas speciellt för att möta behoven hos dem som av olika anledningar ordinerats motion på recept. Men då var det banbrytande.

Johanna Toftby promenerade ifrån panikångesten

”30 minuter? Hur ska jag ens kunna gå utanför dörren?”

– Jag hade ju varit aktiv tidigare i livet och visste att motion får en att må bra, så ur den synvinkeln var det väl ingen chock när jag blev ordinerad motion. Men du kan ju själv tänka dig hur långt nere man är om man är van att vara en aktiv människa, men är på en plats i livet där man tänker ”30 minuter? Hur ska jag ens kunna gå utanför dörren?”.

Annons

Räddningen var Johannas granne, Pernilla. Varje dag stod hon utanför Johannas dörr – och hon accepterade inga ursäkter. Först gick de korta stunder. 5 minuter. 10 minuter. I boken beskriver Johanna målande hur världen vindlade framför hennes ögon av den mentala utmattningen det var att bara gå några minuter bort och hem igen.

Vändningen kom dock fort. Efter några veckor kände Johanna hur pulsen gick upp och hjärtat började banka under promenaden. Först blev hon rädd: var det panikångesten som var på väg tillbaka? Men så förstod hon att det var pulsen som steg i takt med att promenaderna kändes mer hanterbara, farten ökade och dimman skingrades framför hennes ögon.

– Det var ren och skär medicin. Det är så viktigt att någon drar en ut och pushar en. Promenaderna fick mig att behålla fotfästet. Jag gick och gick och gick – och kände hur jag mådde allt bättre. Om jag missade promenaderna kände jag hur jag saknade endorfinerna.

Annons

Men den tuffa tiden hade sakta grävt ett avgrundsdjupt hål mellan Johanna och hennes man Lasse och skilsmässan var oundviklig.

– Det är aldrig roligt att skiljas, men det kändes rätt för oss.

Frisk på riktigt

Idag har Johanna hittat balans i livet och känner sig frisk på riktigt. Barnen håller på att flytta ut, hon har en ny stadig kärlek i sitt liv och har återfunnit glädjen i och energin till tuffare träning. Hon har accepterat att hon kommer få leva med ormen, men nu har hon kontroll över den. Hon känner varningstecknen och vet precis hur hon ska hantera symtomen. Promenaderna är fortfarande en viktig del av hennes liv.

Beslutet att skriva boken satt långt inne. Bloggläsarna hade länge efterfrågat en bok – gärna med tips om mat, träning och skönhet. Men det kändes inte helt rätt.

– Det var den här historien jag ville skriva. Jag har inte varit så här ärlig och öppen i bloggen. Jag har skrivit om frustration och sorg och varit ledsen, men här får man hela berättelsen. Det har rivit upp mycket och jag har skjutit på det, för det är jobbigt att skriva om sorg. Men jag har fått så fin feedback. Många blir inspirerade och får hopp om att det går att hantera ångesten.

Annons

Men – även de som önskade recept, träningstips och snabba beautyhacks hittar sitt i boken. Längst bak finns nämligen ett kapitel med just detta. För den oinvigde kan det kännas malplacerat i sammanhanget, men det finns en väl genomtänkt mening med dem.

– Boken har en tydlig röd tråd med ångesten och promenaderna som genomsyrar allt, och även tipsen har en tydlig koppling till historien. Det är delvis en kompromiss för att så många bloggläsare önskat en ”tipsig” bok, men också för att jag ville dela med mig av de små, men nog så viktiga, knepen som fick mig att må bättre när det var tungt – ha allt samlat. Men jag har också redan planer för en uppföljningsbok.

Läs mer om Johannas liv på hennes blogg – johannatoftby.se

Johannas bästa må-bra-tips

Att må bättre är ingenting man får gratis, man måste jobba för det. Men snabbt får man också mångdubbelt tillbaka och allting blir så mycket roligare.