Linda blev sjuk – hamnade i klimakteriet som 22-åring

I april 2014 födde Linda Pettersson sitt och sambon Jespers första barn, dottern Thea. Då hon var väl medveten om att småbarnslivet innebär en konstant trötthet reagerade hon först inte på att hon hade börjat må dåligt kort efter förlossningen.

– Jag var helt utmattad och fick mellanblödningar, hade ont under sex, stora problem med magen och smärtor jag trodde var intensiv mensvärk, berättar hon.

Att det tar lång tid innan kroppen återhämtat sig efter en graviditet var någon hon ständigt fick höra när hon delade med sig av sina problem.

– Jag sov dåligt på nätterna och tänkte att det kanske var på grund av Thea. Jag började gå ner i vikt och tänkte att det kanske var på grund av att jag hade börjat promenera mycket med vagnen, berättar Linda och tillägger:

­– Men till slut fick jag nog. Jag kunde inte ha det så där längre.

Fick livmoderhalscancer

Ett och ett halvt år efter förlossningen sökte Linda hjälp för sina besvär på gynekologmottagningen. Väl på plats kunde läkarna konstatera att läget var mycket allvarligt.

Linda hade nämligen drabbats av en tumör på livmodertappen.

Den var tre gånger fyra centimeter stor. Läkaren sa att den såg ut som ett ”gristryne”, berättar hon.

Proverna visade att tumören var elakartad. Dessutom hade cancern spridit sig till slidväggen och en lymfkörtel i buken.

– På ett sätt blev jag inte så chockad. Jag gick in ett fighting mode – vad det än var så skulle jag fixa det. Jag kände inte att jag skulle dö, berättar Linda.

Hamnade i klimakteriet

Kort efter diagnosen började hon ta cellgifter och genomgick både yttre- och inre strålbehandlingar.

– Det var jättetufft. Jag blev så himla trött, orkade inte äta och mådde illa hela tiden. Jag gick ner mycket i vikt samtidigt som jag svällde upp av allt kortison, berättar hon.

Totalt genomgick Linda fyra inre strålbehandlingar, 30 yttre strålbehandlingar, och fem cellgiftsbehandlingar – vilket skadade äggstockarna och livmodern så pass illa att hon blev infertil.

Under loppet av tre veckor hamnade hon dessutom i klimakteriet.

– I början förstod jag inte vad som hände, allt gick så fort. Det var fruktansvärt. Jag kände att något var annorlunda i kroppen, att få vallningar var en konstig känsla. berättar hon.

Enligt Linda förvarnades hon inte av läkarna om att hon skulle hamna i klimakteriet. Först efteråt frågade de henne om hon hade tänkt på att plocka ut ägg innan behandlingarna, men då var det ju redan för sent.

–Jag är tacksam över min dotter, men jag önskar att de hade berättat att jag inte skulle kunna få fler barn efter strålbehandlingen. Jag var ju bara 22 år.

Opererade bort livmodern

Våren 2016, ett halvår efter att tumören hittades på livmoderhalstappen, konstaterade läkarna att Linda var cancerfri.

Däremot slutade inte problemen där. Enligt Linda hade hennes livmoderhalstapp försökt läka sig själv efter den tuffa strålningen –något som resulterade i att hon under två års tid tvingades att åka in till akuten för att tömma den på vätska.

Förra året bestämde hon sig till slut för att operera bort allting: äggstockar, livmodern och livmodertappen.

– Jag kunde inte fortsätta att leva på morfin hela dagarna, säger hon.

– Efter operationen ville det först inte läka. Allt sprack upp så det blev ett hål rakt upp i bukhålan. Jag var tvungen att sövas för att laga hålet.

Sedan årsskiftet mår däremot Linda äntligen mycket bättre. Efter nästan sex år av smärtor, olika behandlingar och en enorm utmattning börjar hon känna sig som sitt gamla jag igen.

Framför allt är Linda väldigt tacksam över sin sambo och pojkvän sedan tio år.

– Jesper har varit min högra hand. Utan honom hade jag inte klarat det. Han har stått bredvid mig hela tiden, suttit vid mig när jag strålats, lagat mat och funnits där för Thea, säger hon.

Nu när jag mår bra igen kan vi äntligen gifta oss. Jag vill uppleva mer saker och ta vara på allting som går – för man vet aldrig hur mycket tid man har kvar.

Linda vill även uppmana alla att gå på så många hälsokontroller man bara kan.

– Jag hade tagit gardasilsprutan mot livmoderhalscancer och drabbades ändå. Även om det kan kännas jobbigt att gå på en cellprovtagning är det betydligt jobbigare att gå igenom en strålbehandling.

LÄS MER:

Walders tuffa start i livet – föddes med dödlig sjukdom

Erik intensivvårdades i 12 dygn med corona: "Hjälplös och kraftlös"