Martina Haag om otrohetsboken: "Får brev från människor som varit med om samma sak"

Förra gången Martina Haag, 53, tävlade i SVT:s långkörare gick det som tåget tillsammans med dåvarande maken Erik Haag.

Fem år och en skilsmässa

senare är hon tillbaka i ”På spåret” – redo att dra i nödbromsen igen – tillsammans med skådespelaren Peter Magnusson.

Martina och hennes exman tävlade flera gånger i ”På

spåret” – och tog sig till final både 2011 och 2012. Sistnämnda året sopade de

banan med de flesta motståndare och lyckades vinna.

Men 2013 meddelade paret att de skulle skilja sig efter 18 år tillsammans – och fyra

gemensamma barn.

Väldigt fint pris

Efter uppbrottet skrev Martina romanen ”Det är något som inte stämmer” – där

författaren Petra blir lämnad av sin man och tillika tv-stjärnan Anders, som förälskat

sig i programledarkollegan Klara Boman.

Många drog paralleller till hennes egen skilsmässa – Martina har sagt att boken är baserad på hennes egna känslor.

Karaktären Petra räknade kvartar för att kunna ta sig igenom sina dagar. Precis som Martina gjorde själv när det var som tyngst.

”Det är något som inte stämmer” utsågs till Årets bok på Bokmässan i Göteborg i september 2016.

– Det var ju ett fantastiskt fint pris eftersom det är framröstat av läsarna. Jag blev väldigt glad att jag vann. Jag blir ofta stoppad på stan och får massvis av brev från människor som varit med om samma sak. De vill gärna

prata om sina tankar och funderingar kring boken.

Sedan dess har Martina även gett ut kokboken ”Du är min bästa vän och jag tycker så mycket om att komma på middag hos dig” tillsammans med Clara Block Hane – och i höst gavs romanen ”Livet går så fort. Och så långsamt” ut.

– Den handlar om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man

sedan blir, berättar hon.

Martina debuterade som skribent vid 39 års ålder och hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle gå så pass bra. Först som krönikör och sedan som författare.

– Nej, jag har aldrig haft några författarplaner över huvud taget. Jag frilansade som skådespelare när en kompis frågade om jag inte ville skriva en gästkrönika i hennes tidning. Sedan fick jag bara mer och mer förfrågningar om krönikor i olika tidningar och plötsligt fick jag pris som Årets krönikör.

Hon fortsätter:

– Med det priset kom förfrågningar från bokförlag om att skriva romaner. Och

sedan kunde jag göra långfilmer på mina romaner och ge mig själv huvudrollen. Det är inte klokt, tänk om jag inte hade tackat ja till att skriva den där gästkrönikan …

Som liten hade hon andra drömmar.

– Jag ville bli filmstjärna, men jag träffade faktiskt min gamla lågstadiefröken för ett tag sedan och hon sa att hon märkte redan då att jag skulle bli författare.

Martina spelade i stora svenska filmer som ”Adam & Eva” och ”Det blir aldrig som man tänkt sig”.

Problemet var att hon mest harvade runt bland små

roller – det riktiga genombrottet kom aldrig.

– Det var så illa att jag mer eller mindre tvingades ringa runt till regissörer och tigga om att få chansen. Vet inte hur många gånger jag kontaktade Kjell Sundvall, skrattar Martina.

Det var Martinas första

roman ”Underbar och älskad av alla” som oväntat gav henne den första huvudrollen.

– Efter bokens succé hörde fyra filmbolag av sig och ville ge ut den som film. För första gången i mitt liv fick jag lite makt och kunde bestämma. Ett av kraven var att jag skulle få spela huvudrollen.

Filmen gick upp på första plats på biotopplistan i Sverige, såldes till tolv länder och guldbaggenominerades till biopublikens pris 2008.

2015 var det dags för premiär på filmen som byggde på romanen ”Glada hälsningar från Missångerträsk” – även den gången gav Martina huvudrollen till sig själv.

Vad framgångarna beror på vet hon inte riktigt.

– Oj, det är svårt att svara på. Kanske att jag blandar sorg och skratt?

Martina är just nu också aktuell igen i ”På spåret” – fem år efter segern med exmaken.

– Jättekul, det är en så speciell blandning av att vara otroligt nervös och ha väldigt roligt samtidigt. Men precis när man sitter i den lilla buren och ”På Spåret”-musiken spelas upp, så ångrar jag mig alltid. Men när det visar sig att jag kan svara på en del av frågorna så går det över och jag blir glad igen.

Ska tänka framåt

Martina känner Peter sedan tidigare och det var han som föreslog att de skulle tävla ihop.

– Peter är bra på att hålla humöret uppe, även om vi svarar fel. Dessutom är han väldigt kul som person, så

jag får skratta mycket. Det

allra viktigaste är inte att ha någon som är allmänbildad, utan att ha någon som

inte deppar ihop när man skriker fel. Ingen dålig förlorare.

Det stämmer in på henne själv.

– Jag är en ganska bra förlorare, ofta till min egen nackdel. Att vara en bra förlorare gynnar inte en tävlingskarriär. Jag har inte vunnit så mycket i mitt liv. Jag bryr mig inte.

Martina menar att tricket för att bli framgångsrik i programmet är att man inte låser sig mentalt.

– Ett felsvar är ett glömt svar. Du ska hela tiden tänka framåt och inte lägga energi på att älta: hur kunde jag säga Karlskrona när det var Örebro? Jag brukar tänka: Jag kan det här, någon gång på en lektion i femman har min lärare sagt det här, jag ska bara komma ihåg vad det var. Så jag låtsas liksom inför mig själv att jag redan vet svaret, så kanske jag kommer på det. Om du bara tänker: Nej, nej, nej, vilken svår fråga, är det lätt att det låser sig totalt.

– Jag måste inte vinna den här gången, det är bara kul att vara med.

Av Joakim Löwing
Artikeln publicerades först på Allas.se.

Läs även:

8 böcker som kan hjälpa sig igenom skilsmässan