Nadja blev mamma trots cellgifterna

Nadja Casadeis mamma Lena Kullberg slog svenskt rekord i längdhopp som 16-åring. Så Nadja hade därför en del att brås på när hon som sjuåring startade sin friidrottskarriär i Karlskrona, med just längdhopp.

Nadja var en riktig friidrottstalang och med tiden valde hon att satsa på sjukamp där hon mötte hårt motstånd från jämngamla Carolina Klüft. Tyvärr stoppades karriären upp av ständiga skadeproblem.

Men inför säsongen 2013 kändes det riktigt bra. Hon satsade på att klara kvalgränsen till VM i Moskva och på nytt få chansen i ett stort mästerskap, hon hade varit med på VM i Berlin fyra år tidigare.

Men på nytt var olyckan framme när hon slet av hälsenan. Med stor besvikelse fick hon skrota drömmen om att på nytt bära den blågula dressen i ett världsmästerskap. Det var ändå bara början på ett nattsvart år för Nadja.

Under en längre tid hade hon haft magsmärtor som kommit till och från. Hon genomgick en gastroskopiundersökning för att få svar på vad det var. En månad senare ringde läkaren.

– Det du har är lymfom, sa han. Hon visste inte vad det var förrän han förtydligade – lymfkörtelcancer. Nadja blev chockad och kunde inte förstå. Hon som känt sig så pigg.

– När jag berättade det för min mamma skrek hon ”nej, nej”. Hennes syster och väninna hade båda dött i cancer. Jag är i grunden en positiv människa och det första jag intalade mig var att det här klarar jag. Men det fanns också en intellektuell sida inom mig som berättade verkligheten. Jag kunde faktiskt dö!

Det positiva var att cancern inte spridit sig. Då behövdes varken operation eller strålning.

Däremot skulle hon behandlas med cellgift och hon informerades om vad det innebar för framtiden. Risken var stor att hon aldrig skulle kunna bli gravid så hon borde ta ut ägg och frysa in.

Nadja bara skakade på huvudet. Det var absolut inte aktuellt och hon var tvärsäker på sitt beslut.

– Just där och då var jag inställd på att aldrig skaffa några barn, trots att jag kommer från en stor familj med sju syskon. Min dåvarande sambo var 20 år äldre och hade redan fyra barn så det fanns ingen annan att ta hänsyn till.

– Mitt fokus var min friidrottskarriär. Sedan skrämde mig tanken att behöva ta ansvar för ett litet barn, ett nytt liv. Det kändes inte som att jag var rätt person för det. Jag ville bara bli frisk och komma tillbaka till friidrotten.

Dödsångest

Nu har det gått sju år sedan cancerbeskedet och mot alla odds sitter Nadja Casadei, 36, med en några veckor gammal flicka i famnen och njuter i fulla drag. Sambon och friidrottslandslagets tiokampare, Marcus Nilsson, 28, sluter upp intill henne.

– Jag är så lycklig, Noor är det bästa som hänt mig och jag är så glad att jag trots mitt tidigare felaktiga beslut fick det här lilla livet att ta hand om, säger Nadja och kysser sin dotter ömt på pannan. Noor är på många sätt ett mirakel som gett Nadjas liv en ny dimension efter allt hon har gått igenom.

Cellgiftsbehandlingen blev en åtta månader lång och omtumlande resa där hon tappade håret och hade svårt att känna igen sig själv. Hennes starka vilja fick henne att träna på som vanligt, vilket samtidigt var ett sätt att bearbeta tankarna. För hon var rädd.

– På nätterna kom dödsångesten. Snälla, låt mig leva lite till jag vill inte dö, bad jag. När jag vaknade på morgonen var jag så glad att jag levde. Jag sa till mig själv att om jag bara får leva ska jag aldrig mer klaga när jag fryser, aldrig mer klaga över att intervallträning är jobbigt och så vidare.

–Jag lärde mig en sak; du känner dig aldrig så levande som när du vet att du kan dö!

Cellgiftsbehandlingen fick den emotsedda effekten och drev cancern på flykten. Nu ville hon bara komma tillbaka som elitidrottare, något annat existerade inte. Förhållandet med hennes sambo hade tagit slut och hon kände att både livet och friidrottskarriären behövde en nystart.

Hon tog kontakt med Carolina Klüfts gamla tränare Agne Bergwall som fanns i Växjö.

– Jag frågade om jag fick komma ned och träna med honom, vilket jag fick. Jag bodde då i Stockholm och var tvungen att pendla dit så jag behövde en övernattningslägenhet. I samma träningsgrupp fanns Marcus Nilsson.

– Jag hade sett Marcus flera år tidigare på tävling och hade då sagt till de andra att den där killen är en riktig talang. Men inte trodde jag att det var honom jag skulle få barn med, skrattar Nadja.

Nu slumpade det sig så att Marcus bodde i lägenheten under Nadjas i Växjö. De började prata med varandra, det var för tre år sedan. Nadja fattar Marcus hand.

– Jag föll direkt för att han var så vanlig och enkel, samtidigt intelligent och eftertänksam. Det gjorde att jag kände mig så lugn tillsammans med honom.

Den kärlek som uppstod mellan oss kändes så äkta, säger hon och Marcus nickar instämmande. Ångrade sitt beslut Efter en tids pendlande mellan Växjö och Stockholm flyttade de ihop i Marcus lägenhet. Ett besök hos en kompis till Marcus, som har en liten dotter, blev en kursändring i Nadjas liv.

Flickan ställde en rak fråga till Marcus: ”Vill du ha barn med Nadja”? Marcus blev ställd av frågan men svarade:

– Jaa, det kan jag tänka mig. Svaret överrumplade Nadja lika mycket som frågan överrumplat Marcus och ställde hennes liv i en helt ny dager.

Det var klart att Marcus ville ha barn, men kunde hon ge honom det? Hon kände paniken över cellgiftsbehandlingen hon genomgått några år tidigare.

– Åh, vad jag ångrade att jag hade sagt nej till att frysa in ägg. Fan, vad dum jag var, sa jag till mig själv. Samtidigt försökte jag rättfärdiga mig med att det var ett beslut jag tog där och då utifrån helt andra förutsättningar.

Hennes biologiska klocka hade dessutom börjat ticka mot 40 och tiden att skaffa barn var begränsad. Dessutom ökar risken för fosterskador när man blir äldre. Det var här och nu som gällde.

– Vi kunde inte mer än försöka och jag läste att normaltiden för att bli gravid är sju till åtta månader så innan dess var det ändå lugnt. Nu dröjde det bara fyra månader innan mensen uteblev och det var med skräckblandad förtjusning Nadja köpte graviditetstestet och testade på morgonen.

– När jag såg att det visade positivt kändes det som att hjärtat stannade. Det var två känslor som slog mig. Den ena var att jag var lycklig över att vara gravid. Den andra var det här med ansvarsdelen som gjorde mig mer dämpad. Herre gud, vad har jag gett mig in på? Jag ska ta ansvar för ett nytt liv, klarar jag det?

–Hela dagen gick jag omkring och ömsom skrattade och ömsom grät, det var sådana starka känslor. Jag ville bara att Marcus skulle komma hem så att jag kunde berätta.

Oron över missfall

Hon visade testet för Marcus, där stod att graviditeten var 2-3 veckor lång.

– Du är gravid, sa han och tittade igen.

– Va? Ska vi få 2-3 barn?

– Det var din första kommentar, säger Nadja och skrattar roat åt händelsen. Hennes oro över att inte klara mammarollen försvann. I stället var hon orolig över att få missfall.

Hon gick som på nålar under lång tid och var livrädd över att inte få behålla barnet.

I femte månaden valde hon att gå ut på Instagram och berätta den glada nyheten som hon ville förmedla till hela världen. Det var ungefär samtidigt som de flyttade in i huset i Alvesta. Att de hamnade där var en slump.

– Jag var inne på Hemnet och såg det här huset. Jag visade det för Marcus, vi åkte hit på visning och tyckte det var jättemysigt.

–Vi lade ett bud – och fick det. Den 22 november åkte paret in till BB i Växjö på kvällen och kvart i ett på natten hade Nadja fött en flicka som vägde 3 460 gram och var 49 centimeter lång.

– Under förlossningen hade jag fruktansvärt ont och sa till mig själv att aldrig mer ville vara med om det här igen. Men när lilla Noor låg där på mitt bröst tyckte jag det var det häftigaste jag varit med om och ville absolut göra om det. Hon stryker sin lilla dotter över huvudet.

– För mig är det fortfarande ett väldigt ansvarsfullt uppdrag att vara förälder, något jag har respekt för. Men nu ser jag fram emot att tillsammans med Marcus ge Noor en bra start i livet och hjälpa henne att bli en trygg människa med en bra självkänsla. –

– Efter allt jag har gått igenom är jag glad över att jag fått den här chansen i livet.

Läs mer:

Anna drabbad två gånger: Därför visar hon den ärliga bilden av cancer

Rebecca, 23, fick sitt dödsbesked för tre månader sen

Så vet du om din hudfläck är ofarlig