Överläkaren Eva Uustal: ”Vi måste prata öppet om förlossningsskador”

I en artikelserie lyfter Femina nu kvinnor som har drabbats av förlossningsskador. Läs även del 1: Filippa, 37, fick svåra förlossningsskador: ”Kändes som att livet var slut” och del 2: Valeria, 25, fick svåra förlossningsskador – hänvisades till psykolog.

«»

En känsla av instabilitet, svårigheter att hitta knipet, en framåtbuktande främre slidvägg, trängningar, öppenhetskänsla och ibland svåra smärtor.

Symptomen på levatorskador, som innebär att muskler i bäckenbotten brister eller lossnar från sina fästen, är flera och kan påverka livet för all framtid.

Ändå får flera av de som drabbats inte rätt diagnos.

Enligt Eva Uustal, överläkare på kvinnokliniken i Linköping och expert på förlossningsskador, saknar vården fortfarande rutiner och säkra diagnossätt för att hitta levatorskador i samband med förlossningen.

– Det är helt enkelt för att anatomin kan vara helt förändrad. Så mycket är isär – det är svullet, blöder och är djupa håligheter. Eftersom ultraljud inte går att göra direkt efter förlossningen får man inte en bra bild, säger hon.

– Vid uppföljning kan man däremot avgöra hur bäckenbottenmusklerna sitter ihop. Det behövs inte ultraljud – att känna med fingrarna kommer man långt med. Men man måste veta vad man letar efter.

Kände hur någonting sprack

40-åriga Anneli en av dem som har drabbats av en levatorskada.

Längre trodde hon inte att hon kunde få egna, biologiska barn, men blev till slut gravid och födde förra året sonen Gabriel.

– Han var mitt mirakel och kom från ingenstans.

Eftersom det inte kändes bra för Anneli att föda på rygg valde hon en annan ställning, och upplevde större delen av förlossningen som problemfri. Under hennes sista värkar bad barnmorskan däremot henne att lägga sig i sängen för att enklare kunna komma åt.

– Då kände jag hur något sprack. I duschen efteråt kände jag hur det forsade blod ur analen. Det gjorde mig väldigt orolig.

Anneli blev sydd för en grad 2-bristning, men hade enligt barnmorskan inbillat sig varifrån blodet kom.

– Det kändes väldigt konstigt att bli ifrågasatt. När jag skulle hem fick jag dessutom bara instruktioner om hur man ska vårda barnet – men inte något om hur man ska vårda sig själv.

Blev avvisad av vården

Under de kommande veckorna hade Anneli väldigt ont och ångesten blev allt starkare. På grund av smärtan kunde hon inte ens bära sin son.

Men på efterkontrollen åtta veckor senare konstaterade barnmorskan att ”allt såg fint ut”.

Så länge Anneli ammade var det enligt henne inte konstigt att hon har ont i slemhinnorna.

– Fast jag kan ju faktiskt känna skillnad på mina slemhinnor och vad som är smärta djupare in. För varje dag gjorde det bara mer ont, men när jag sökte hjälp i vården blev jag bara avvisad. Där slutade min vård genom landstinget.

Fick till slut rätt vård

Eftersom en vän till Anneli tidigare hade drabbats av svåra förlossningsskador var hon förberedd på det värsta, och hade tecknat en försäkring särskild utformad för eftervård i samband med en graviditet.

Genom försäkringen kunde hon därför få hjälp privat i Stockholm och genomgå ett så kallat 3D-ultraljud.

Då kunde man se att en levatormuskel hade släppt från sitt fäste.

– Jag önskar att alla mammor skulle få chansen att genomgå ett sådant ultraljud. Jag fick ett väldigt empatiskt bemötande och de trodde på vad jag sa. Det kändes som en helt annan värld. Eftersom jag blivit så ifrågasatt av vården tidigare hade jag börjat ifrågasätta mig själv – fastän det nu visade sig att jag hade rätt.

Efter att först ha fått besked om att väntetiden till Linköpings universitetssjukhus var fyra månader lång, lyckades hon efter ett återbud att komma i kontakt med en fysioterapeut.

– Hon var den första som någonsin bekräftade och anpassade sig efter mig. Tårarna bara rann. Det här har varit väldigt känslomässigt påfrestande, berättar Anneli.

Arg och frustrerad

Tack vare hjälpen från fysioterapeuten har hon kunnat träna bort överspändheten i musklerna som gått sönder i samband med förlossningen – vilket har gjort att hon äntligen kan bära sin son.

– Jag är euforisk. Men samtidigt får jag även dåligt samvete för att jag har fått hjälp när så många andra inte får det.

Efter den första undersökningen i Stockholm har Anneli efter undersökningar fått besked om att fler muskler i bäckenbotten har lossnat från sina fästen. Nu väntar en operation på Linköping universitetssjukhus.

– Åter igen känner jag mig så fruktansvärt lyckligt lottad, men blir samtidigt väldigt arg och frustrerad efter att ha förstått hur läget är för födande personer i allmänhet. För oss som går sönder när vi föder barn. Det känns som att vi lever i en separat värld.

Behövs mer forskning

Tidigare fanns det inte någon diagnoskod för levatorskada och vården förde ingen statistik över hur många som drabbades.

I nuläget är det därför svårt att fastställa hur vanligt förekommande skadan är, men utländsk forskning har visat på att ungefär en till tre av tio får en levatorskada vid sin första förlossning.

Det finns inte heller några studier på hur skadorna ska förebyggas. Däremot kan man se att riskfaktorer kan vara bland annat att barnet är stort eller att en tång används under förlossningen.

Sedan årsskiftet har man däremot infört diagnoskoder för levatorskador. Enligt Eva Uustal kan man nu sätta diagnosen både direkt efter förlossning – men även vi uppföljning senare i livet.

– Jag hoppas och vill att kvinnor nu kan få diagnosen i samband med efterkontrollen på mödravården, och att de sedan kan komma i kontakt med en fysioterapeut så att de får rätt vård, säger hon.

Ligger fem månader back

Även om levatorskador går att behandla i efterhand, saknas det i Sverige i dag tillräckligt med resurser, menar Eva Uustal.

– Det finns möjligheter att förbättra situationen för kvinnorna som har drabbats – problemet är att det saknas specialutbildade fysioterapeuter och att det inte är så många som gör de här operationerna. Nu med corona är det ännu värre. Vi ligger i princip fem månader back och har ett stort vårdberg inför vintern som vi måste beta av, säger hon.

– Många kvinnor verkar uppfatta levatorskador som en ”dödsdom”, men lyckligtvis kan skadorna även läka av sig själva. En del har inga problem efter ett år.

Enligt Eva Uustal kan man se en förändring i kvinnors inställning till vård efter en förlossning. Till skillnad från för bara tio år sedan kräver i dag allt fler att de ska bli ordentligt undersökta.

– Jag tror väldigt mycket på utbildning och kvinnornas röster. En förlossningsskada är som vilken idrottsskada som helst, något vi måste prata öppet om utan att det är skamligt eller hemligt.

LÄS ÄVEN:

Valeria, 25, fick svåra förlossningsskador – hänvisades till psykolog

Filippa, 37, fick svåra förlossningsskador: ”Kändes som att livet var slut”

Frida, 33, födde barn – månader senare upptäcktes missen