Regnig tisdag

Jag har fått 25 intresserade förfrågningar på mejlen om hur det går med min wagging. Eller nej, nu ljuger jag igen. Jag har fått två. (Det ena var från min mamma och det andra från en kollega som inte orkade resa sig från datorn tre meter bort.) Svaret är att det går ganska bra! Någon Malin Ewerlöf blir jag aldrig, men jag har åtminstone nått det läget när jag lika gärna kan lufsjogga som att powerwalka. Och det är jag nöjd med. Så borde man tänka kring andra saker också. Att vara nöjd med det man faktiskt kan och hinner. Det sägs ju att män är bättre på det där: Nöjda med sig själva efter en gräsklippning medan kvinnan går och lägger sig frustrerad över att inte ha hunnit med att torka golven, trots att hon dammsugit, tvättat, räknat matte, kört ut soporna, städat toaletten, badat ungarna och ringt sin syster som hon inte pratat med på tre veckor. På en och samma kväll.  (Självbiografiskt? Kanske det.)

Och idag regnar det. Då slipper jag wagga.