Stina Behm överlevde bröstcancern: "Det är förfärligt trevligt att leva"

Stina Behm har varit frisk från sin bröstcancer i 40 år. Nu berättar hon om stunden då hon drabbades av bröstcancer.

Det var midsommar och vi var hemma hos mina svärföräldrar. Jag satt lutad med armbågen mot bordet. Det var då jag kände en hård knöl i vänstra bröstet och jag anande genast vad det var. Året var 1974, jag var 37 år gammal och när jag kom till läkaren bekräftades det att jag hade bröstcancer.

Sedan gick det snabbt. Jag fick tid för operation och de tog bort hela mitt bröst. Revbenen skrapades och flera lymfkörtlar opererades bort. På den tiden var det inte tal om ”tårtbitar” eller bröstbevarande kirurgi, man kunde inte säga vad det var för typ av cancer eller anpassa behandlingen, det dåliga skulle bara bort. Efter operationen strålades jag i sex veckor.

Som mamma till tre barn bestämde jag mig för att jag inte kunde ligga hemma och gråta, inget skulle bli bättre av det. Jag ville inte att min sjukdom skulle bli för dramatisk för dem, så jag fortsatte leva på som vanligt. Hästar har alltid varit ett stort intresse och fjorton dagar efter operationen var jag tillbaka på hästryggen och red ut. Det blev mitt sätt att hantera det, mitt sätt att överleva. Jag sa till mig själv att så länge allt bara var som vanligt så skulle inget annat hända.

Jag var en förhållandevis ung och stark cancerpatient och sjukvården tog fantastiskt fint hand om mig. Jag fick ligga kvar på sjukhuset och blev ordentligt ompysslad, inte som kvinnorna i dag som skickas hem så fort de är klara. Men det fanns ingen att riktigt prata med om tankarna som snurrade, ingen psykolog eller kurator, allt fokus låg på det rent kroppsliga. Däremot kom jag till en sjukgymnast som uppmuntrade mig att ta kontakt med andra kvinnor som också opererats och som just bildat den första bröstcancerföreningen.

Det var då, när jag började gå igenom och sätta mig in i statistiken, som jag såg hur hög dödligheten var. Då fick jag stora skälvan, jag hade varit helt omedveten om att det såg så mörkt ut. Innan hade jag ju bara levt på, undvikit tanken på att jag kunde dö. Men jag läkte bra och blev frisk.

För min del är jag övertygad om att jag har en noggrann kirurg att tacka för mitt goda tillfrisknande. Mycket har förbättrats under årens lopp, men det är hemska behandlingar att gå igenom i dag, på min tid var det bara strålning. Först elva år efter operationen fick jag ett nytt bröst, innan dess hade man inte vetat hur man skulle göra. Jag tyckte det var obekvämt och opraktiskt att vara plattbystad på ena sidan. Det fanns inget som höll behån på plats och jag kunde inte röra mig som jag ville. Det sattes in ett implantat med koksalt. Men det fick bytas ut efter ett par år, det gick sönder och en morgon var det bara borta och jag undrade vart mitt bröst tagit vägen. Sedan dess har jag haft andra implantat, men de måste också bytas ut så småningom eftersom plasten åldras.

Under åren som gått har så många av mina väninnor drabbats av bröstcancer. Det kan ringa i telefonen, allt jag hör är en djup suck i luren. Men man får inte glömma att det har blivit så väldigt mycket bättre. Många fler överlever och det går att leva ett bra liv när man blir frisk igen. När jag tänker tillbaka på min sjukdom så kan jag tycka att det där var väl himla onödigt. Men jag har lärt mig massor och det är bara att säga tack varenda dag. Att jag varit sjuk är inget som jag går och funderar så mycket på, det är faktiskt fyrtio år sedan. I stället gläder jag mig åt att det är förfärligt trevligt att leva.”

AV ANNA BACHMANN

FOTO ANNA-LENA AHLSTRÖM

Hår och makeup Maja Petrini

Läs även: Lär dig upptäcka bröstcancer – se nya instruktionsfilmen