3 x film med Gunnar Rehlin

Jag tyckte väldigt mycket om Peter Jacksons tre filmer efter J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, och filmerna blev till och med bättre i sina långa fyratimmarsversioner. Det handlade där om ett tegelstenstjockt bokverk som blev tolv timmar film – och det höll det för.

När det gäller samme Jacksons filmatisering av ”The Hobbit” är saken en annan. Det är en mycket tunn bok, som nu blir tre filmer på tre timmar vardera, och där det (självklart) kommer DVD-versioner som är ännu längre. Jackson och hans manusförfattare har dragit ut på handlingen, hittat på nya karaktärer och nya konflikter – och det hela känns faktiskt lite närigt. Hur mycket pengar behöver han?

Den första ”Hobbit” var lång och stundtals tråkig, och om man sett ”Sagan om ringen”-trilogin kändes det rätt mycket som ”been there, done that”. Så mina förhoppningar inför tvåan var inte höga. Kanske är det därför jag är betydligt mer positiv denna gång, även om även denna film är för lång.

Dvärgar och hoben Bilbo fortsätter sin färd genom farofyllda marker, de möter blodtörstiga orcher och den dataanimerade draken Smaug och vi ser dem gång på gång lyckas ta sig ur striderna. Orch-huvuden rullar i en fart som skulle gjort filmen barnförbjuden för några år sedan och filmen slutar med en cliff-hanger som gör att jag nog ser fram mot den tredje del som kommer om ett år.

Boken om hundraåringen har som bekant blivit en jättesuccé världen över. Jag har inte läst den och kan därför inte jämföra vad det är som skiljer mellan bok och Felix Herngrens film. Men jag kan konstatera att det har blivit en underhållande och fartfylld skröna, som med säkerhet kommer att bli den kommande julhelgens stora publiksuccé (den har även sålt till en mängd andra länder och går upp i våra nordiska grannländer samtidigt som Sverige).

Eftersom de flesta (utom jag själv, alltså) läst boken, behövs väl ingen längre resumé av handlingen (så långt som filmens nu överensstämmer med bokens). Hundraåringen Allan rymmer från åldershemmet, får av misstag med sig en väska fylld med en förmögenhet i sedlar och förföljs av skurkar samtidigt som han under sin resa får sällskap av fler och fler personer som han lär känna. I tillbakablickar får vi se brottstycken ur hans liv, och hur han, likt Forrest Gump, träffat en mängd historiska personer och hur han bl a blev mannen som uppfann atombomben.

Robert Gustasfsson spelar Allan och är utmärkt rakt igenom – hans sminkning som hundraåring är mycket övertygande, och han har den där rätta tonen som gör att det han berättar om lika väl kan vara sant som påhittat. Andra stora roller görs av Iwar Wiklander och Mia Skäringer och över huvud taget är persongalleriet kring Allan mycket väl rollsatt.

En gång i tiden var det Robert de Niro som var Martin Scorseses ständige huvudrollsinnehavare. Numera är det Leonardo DiCaprio som tagit över det jobbet – ”The Wolf of Wall Street” är deras femte samarbete, och denna tre timmar korta film visar upp både regissör och huvudrollsinnehavare på toppen av sitt kunnande.

Filmen baseras på den sanna historien om Jordan Belfort, en man som under det sena 80-talet genom en rad bedrägerier blev mycket rik, men hans girighet innebar också hans undergång (även om han tydligen numera avtjänat sitt straff och tjänar grova pengar på böcker och föredrag om sitt förflutna).

Det är berättelsen om en ung man som drömmer om den amerikanska drömmens framgångar och rikedomar och som hamnar i en virvlande cirkel av droger, sex, sprit, bedrägerier. Likt många svenska företagare är målet att vara den som tjänar mest – en replik i början av filmen är ”förra året tjänade jag 49 miljoner dollar, jag är besviken, jag var tre miljoner från att tjäna en miljon i veckan”.

Att Scorsese är drygt 70 år gammal märks sannerligen inte på vitaliteten i hans film. För oss som gillar de filmer han gör har den alla de yttre scorseseska (kan man säga så?) kännetecknen – tempo, spänning, mörk humor, ett lysande rock-soundtrack, en nervig klippning, perfekt rollbesättning. Och tematiken är densamma som i så många av hans andra filmer – drömmar och frestelser och om vad som händer när vi faller för de sistnämnda och om de konsekvenser som blir resultatet.

Det kommer säkert att bli debatt kring ”Wolf…”. Mycket av det vi ser är vulgärt och allt annat än smakfullt, men så handlar det också om personer som är vulgära och som saknar smak och där det gäller att till varje pris tjäna mer och sedan visa upp detta på mest smaklösa sätt.

Leonardo DiCaprio gör här en av sina hittills mest övertygande rollprestationer och får visa upp sina mörka sidor – han får ju annars oftast spela positiva karaktärer, här är han en riktig skitstövel som utnyttjar och exploaterar andra. Både han och Scorsese lär kunna se fram mot Oscarsnomineringar.
Betyg: ♥♥♥♥.