Helene Billgren öppnar upp om sin utbrändhet: "Blev otroligt känslig"

Det ekar nästan tyst inne på pampiga Konstakademien i Stockholm. Endast längst bort på våning tre hörs någon som plockar. Det är Helene Billgren som försöker ordna upp det kreativa kaoset efter att Faran är över, den hyllade konstutställningen om hennes drygt 35-åriga konstkarriär, precis avslutats på legendariska konsthallen Liljevalchs i Stockholm.

– Jo, nu känner jag den, lättnaden. Den varar bara i några få sekunder, men de är underbara. Annars har jag en hjärna som gärna vill hålla på och leta fel, säger Helene medan hon söker ­igenom ateljén efter bästa plats att sitta på.

– Jag är en ganska orolig människa och kan fastna i orostankar. Oro för världen, absolut, men ändå mest för familjen och mig själv. Man är ju människa.

Ogillar begreppet realityshow

Helene sjunker ner i en av arbetsstolarna och rättar till sina ljusbruna manchesterbyxor. I kväll väntar en avslutningsmiddag med teamet bakom nästa projekt hon är inblandad i: Äkta Billgrens, en realityshow som snart har premiär på SVT. Helene suckar åt begreppet.

– Dokumentärserie är ett bättre ord, kanske man kan kalla den det? Jag har försökt att hålla det så mycket som möjligt inom arbetssfären, men det blir lite privat ändå. Jag är mer eller mindre skräckslagen inför att se det. Jag vet hur det är att se sig själv på tv. Fruktansvärt.

Men hon borde vara van nu. I decennier har hon ändå varit i offentlighetens ljus, både som konstnär och som ena halvan av Sveriges kanske mest kända konstnärspar, i sitt 30-åriga äktenskap med Ernst Billgren.

Gav Ernsts nummer till tidningarna

– Jag har aldrig känt mig offentlig, konstaterar hon. När vi skilde oss var det idiottidningar som ringde och trodde att de skulle få något ur mig. Det var jobbigt och jättetråkigt. Vid ett tillfälle sa jag till en av de där reportrarna som ville att jag skulle kommentera skilsmässan att det kunde jag absolut göra, men att de gärna fick ringa upp mig på ett annat nummer. Och så gav jag dem Ernsts telefonnummer, säger hon och ler.

Åtta år har gått sedan skilsmässan, då det snart stod klart att Ernst hade träffat en ny, 26 år yngre, kvinna. Och för Helene har livet blivit annorlunda. Men ändå inte. Som konstnär har hon alltid gjort sin grej: skildrat lekfullhet med blodigt allvar, ofta med kvinnor som huvud­figurer. Från början genom teckningar, illustrationer och grafik, senare främst genom expressivt måleri.

– Mina drivkrafter är att göra olika verk och bilder som kommer från min hjärna, det jag upplevt. Verken är inte direkt tydliga. Det vill jag inte att de ska vara. De ska vara ambivalenta. Men när någon ser och förstår, då har personen verkligen tittat. Och det är helt underbart.

Helene föddes 1952 i Norrköping men flyttade som nioåring till Mölndal utanför Göteborg. Trots att föräldrarna inte var särskilt konstintresserade dominerades uppväxten av klippdockor, teckning och design.

– Jag och min syster hade teckning och målning i oss på något sätt. Vi höll på jämt! Vi sydde våra kläder själva och var väl lite udda på det sättet.

Helene beskriver sig själv som blyg, tystast i klassen och kunde uppleva det som att ta sig över en vallgrav när hon skulle tala inför andra. Det sitter fortfarande i.

– Om jag ska prata om min konst är jag trygg. Men jag blir ofta blyg i stora sällskap och om man ska prata om andra saker. Därför säger jag alltid nej till att medverka i diskussionsprogram och liknande. Att försöka säga något medan alla pratar i mun på varandra funkar inte för mig.

Konsten blev en ovärderlig ventil, vars knoppar började utvecklas under de sena tonåren.

– När jag var tjugo sa jag upp mig från mitt arbete, flyttade till Dalarna med en kille och bodde i någon konstig stuga. Det var 70-tal, gröna vågen och det liksom ingick att man skulle vara lite konstnärlig. Jag hade ju det där i mig redan, men det var då jag började teckna och måla mer på allvar.

Efter en tid på Valands konsthögskola ställde hon ut sitt första verk 1985, teckningen Faran är över. Genombrottet kom några år senare, 1989, då hon gjorde tre utställningar i Stockholm, Göte­borg och Malmö. Resten är historia. Konsthistoria. Som inkluderar otaliga utställningar, scenografier samt kostym.

– Hade jag inte varit gift med Ernst och gjort de grejerna som jag gjorde då hade jag inte överlevt. Det var ingen som köpte något på den tiden. Jag har

varit skyddad ekonomiskt och därför kunnat fortsätta.

– I dag känner jag mig dock väldigt privilegierad. Jag har en jättefin ateljé och får ställa ut på Liljevalchs, hallå! Jag har också kunnat hålla på i alla dessa år och gjort det jag velat.

Tidigare kunde du bli titulerad som ”Ernsts fru”, vad tyckte du om det?

– Så kunde det vara, ja. Men jag hade ingenting emot det. Jag gillar att vara underdog och jobba med jättebilliga material. Faktiskt. Jag känner mig friare. Alla objekt som jag höll på med i tjugo år kunde jag göra för att ekonomin fanns där ändå. Jag behövde inte ta något annat jobb.

Har du blivit starkare i ditt konstnärskap sedan ni separerade?

– Äh, det vet jag inte. Jag bestämde mycket själv innan också. Men det är lite tråkigare att vara själv, och det tar kanske lite längre tid. Jag och Ernst delade ateljé i Stockholm och då var det alltid någon som man kunde få input från. Det är skönt att ha folk att bolla med.

Sedan skilsmässan bor Helene i en lägenhet på Östermalm i Stockholm.

– Då, när vi separerade och yngsta sonen Sigge följde med mig, hade jag bott med någon i hela mitt liv, mer eller mindre. Det är en sak om man bor ihop och den ena åker i väg i en vecka, då kan det vara jätteskönt. Det är en helt annan känsla när man lever själv jämt. Men nu har jag vant mig, det är helt okej och jag kan tycka att det är ganska skönt.

Vill du träffa en ny kärlek?

– Ja, men det vill väl alla? Även om jag tycker att det är skönt att vara ensam, så skulle jag inte tacka nej om det kom in en ny kärlek i livet. Men hur lätt är det nuförtiden?

Sociala medier är knappast Helenes kopp te.

– Har man varit utbränd som jag så är det där flödet och rullandet inte alls bra. Hjärnan gillar inte det.

Demenssjukdomen var utbrändhet

Det var en dag för fyra år sedan som Helene bara skulle gå ner till källaren i huset och oväntat drabbades av påtaglig yrsel.

– Plötsligt visste jag inte var jag var. Jag fattade ingenting! Det kändes som att jag gick på en båt hela tiden. Och jag blev otroligt känslig för höga ljud.

Först trodde jag att jag hade fått ett slags demenssjukdom men sedan, efter flera utredningar, förstod jag att jag var utbränd.

Hur blev du bra?

– Det var bara att ta bort mobilen, gå i skogen, titta på en fågel, äta ordentligt och vila mycket. Det är något jag måste tänka på hela tiden. Att vara utbränd är som att stuka foten, har man drabbats en gång åker man lätt dit igen.

En annan nyckel är träning, som Helene alltid tyckt om. I tjugo års tid satte hon på ett vhs-band varje morgon och tränade gymping framför tv:n före frukost.

– När jag sedan flyttade ifrån den stora lägenheten till en mindre blev det svårare. Och vhs-spelarna försvann ju. Men när en kompis frågade om jag ville följa med till Balance (gymmet som prins Daniels tidigare drev, reds anm) för åtta år sedan blev jag förtjust på en gång. Sedan dess är det mitt tredje hem, ateljén är mitt andra.

Helene reser sig upp för att fylla på ett glas vatten. Utanför börjar det röra på sig mer. Det är viktigt med bra grannar, konstaterar Helene, och berättar att dottern Elsa har sin ateljé på samma våning.

– Jag umgås egentligen mest med familjen. Den utvidgade familjen. På lördagar brukar vi ta en loppisrunda och sedan åka till landet i Huddinge. Vi köpte sommarstugan 1988 då vi bodde i Göteborg. Då stoppade vi in alla grejer och barn i bilen och blev kvar där hela sommaren. Nu är det annorlunda. Nu har jag den själv och det tar bara 16 minuter att åka dit.

Njuter av att vara mormor

Med åren har relationen med de tre barnen, nu vuxna och utflyttade allihopa, också blivit annorlunda.

– Vi umgås mer på samma plan nu. Men jag kan fortfarande säga att de måste ta på sig extra kläder när det är kallt ute, säger hon och skrattar.

Och så har hon ju blivit mormor, till dottern Elsas son Lynn.

– Jag får så mycket kärlek och får uppleva någon som genuint vill vara med mig. Det är väldigt härligt.

Inför den nya SVT-serien har Elsa, som är programledare och bloggare, i intervjuer berättat att hon hoppas på ännu mer umgänge med sina föräldrar, när de nu samlas. Har det blivit så?

– Jag och barnen umgås hela tiden, men det är klart att det blivit lite mer nu och så har det blivit att man träffar Ernst lite också förstås.

För förutom barn och barnbarn har Helene och Ernst trots allt också konsten som fortfarande förenar dem.

– Jag och Ernst kan umgås, verkligen. Inför utställningen på Liljevalchs hjälpte han mig att hänga upp några av mina gamla verk på en av väggarna. Det var jätteskönt, och det är så klart skönt att vi kan ha det så.

Och kanske är det ett smakprov på vad vi kommer få se mer av i Äkta Billgrens, som bland annat följt med när familjen firat födelsedagar och åkt till Elsas hus på Gotland.

Förfrågningarna rasar in

Det ringer i Helenes telefon, hon ursäktar och svarar kort. Det är någon som vill ställa ut hennes konst. Sedan över hundra av hennes verk tog plats på Liljevalchs har förfrågningarna rasat in.

– Äh, de springer inte efter mig direkt, korrigerar Helene ödmjukt. Men bara en vecka efter att utställningens öppnande hade jag dock redan fått två förfrågningar, så det är klart att intresset har vuxit.

Snart väntar ett projekt på Riksteatern i Stockholm, där hon ska stå för scenkläderna och scenografi i en ny dansföreställning. Sedan ska hon fortsätta att skapa här, i ateljén, förstås.

– Det som är så bra med att vara konstnär är att man kan jobba hur länge man vill, säger hon och drar ena handen över snedluggen.

– Men jag hoppas att jag får ännu mer flöde i måleriet. För tio år sedan upplevde jag det. Jag var inte så kritisk och var nästan glad efter varje målning. Nu är det mer: ”Hm … Ska den här verkligen få leva?” Jag hoppas att det där ska släppa snart. Ja, jag ska försöka att vara lite mer chill framöver, både i mitt skapande och i verkligheten.

HELENE BILLGREN

Ålder: 67 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Barnen Elsa, Andrea och Sigge.
Aktuell: I programmet Äkta Billgrens på SVT, med premiär den 9 januari.

AV ELIN LILJERO ERIKSSON

FOTO RICKARD L. ERIKSSON, JOHAN STRINDBERG, NORA BENCIVENNI, MARCUS HANSER