Annas man låg nedsövd i 75 dagar: Jag och barnen blev inringda för att ta farväl

Efter reklamen: Nya lättnader för vaccinerade

Anna Bloom har jobbat natt men var ändå uppe tidigt för att följa sin man till sjukgymnasten. För bara några dagar sedan blev Jörgen Bloom utskriven från regionens vård och nu väntar en ihärdig kamp för att ta sig tillbaka till vardagen, och ur rullstolen.

Han klarar 50 meter nu, meddelar han genom mobiltelefonens skärm, inte utan stolthet.

– Jag blir helt slut efteråt, men det går i alla fall stadigt framåt.

Kände tryck över bröstet

Runt deras hem i småländska Rödja utanför Nässjö spricker knopparna och fåglar trallar som besatta. Lite mindre snö, men annars ser det ungefär likadant ut som på just den dagen för ett år sedan, när Jörgen Bloom noterade ett obehagligt tryck över bröstet.

– Jag skulle lägga mig på kvällen när jag kände att det plötsligt var tungt att andas. Jag tänkte att det kanske var inbillning, men när jag vaknade fick jag anstränga mig för varje andetag, berättar Jörgen som jobbar som laboratorieingenjör vid Tekniska högskolan i Jönköping.

Den 4 april tvingas han uppsöka Höglandssjukhuset i Eksjö för sina andningssvårigheter - men blir snart hemskickad.

– Det här var i början av pandemin och de visste helt enkelt inte vad de skulle göra med mig. När jag hade fått syrgas i några dagar sa de "du får åka hem".

Men Jörgen Bloom var långt ifrån frisk.
Hemma i Rödja förvärrades tillståndet snabbt. Han fick hög feber och ännu svårare att andas och när han kommer till akutmottagningen för andra gången, på sin 51-årsdag den 17 april, är det en annan ton.

Ringde hustrun Anna och barnen

Jörgen berättar att överläkaren gav honom två alternativ:

– Han sa "antingen kör vi dig till IVA, söver ned dig i två veckor och rensar dina lungor, eller så ligger du kvar här och vi ser hur det går". Jag behövde bara en sekunds betänketid, säger Jörgen. Varje andetag var en kamp och jag kände det tydligt, ska vi "se hur det går" så dör jag.
– Jag ringde Anna och sa att jag blir borta i två veckor.

Hustrun Anna Bloom, som är undersköterska inom Nässjö kommun var hemma med barnen Harald och Karin, då 17 och 19 år och beskriver det som ett hemskt samtal att få.

– Även om Jörgen försökte vara lugn förstod jag att det var allvarligt, för han ville att barnen skulle vara med och höra vad han sa. Samtidigt var det så tydligt från läkarna att det handlade om "två veckor".

Inte heller Jörgen hade förstått vidden av det virus som tagit över hans kropp, förrän just innan han skulle sövas och hörde radion på intensivvårdsavdelningen.

– Jag ligger i sängen på IVA och hör dem säga i bakgrunden på nyheterna att Adam Alsing var död. Jag uppfattade inte om det verkligen var corona men tänkte ”Shit också”. Vi har ju samma kroppsbyggnad, är lika gamla ungefär och har till och med samma skägg. "Då kanske inte jag vaknar heller".

– Det är det sista jag minns.

Så minns vi Adam Alsing – ett år efter hans tragiska bortgång

Jörgens lungor ska det visa sig är så svårt sjuka att man inte klarar att väcka honom, värdena blev allt sämre och medan tvåbarnspappan kämpade för sitt liv, fick hans hustru och barn på grund av rådande restriktioner, varken hälsa på eller se Jörgen.

– Det var inte en dag i taget, det var en minut i taget. Vi gick hela tiden och väntade på samtalet från sjukhuset som skulle ge oss den senaste uppdateringen. Det var som en berg- och dalbana med känslorna och tankarna. "Är det meningen att jag ska bli änka och att barnen ska förlora sin pappa?" Det var helt surrealistiskt, säger Anna Bloom.

Fick beskedet att det var dagar kvar

Inte förrän efter sju veckor får hon och barnen komma till Covid-intensiven på Ryhovs sjukhus i Jönköping dit Jörgen flyttats.

Och redan vid andra besöket inser de varför de blivit ditkallade.

Jörgen var knockad av mediciner och riktigt illa däran, beskriver Anna och berättar att läkaren bad henne följa med ut ur rummet.

– Vi gick bort en bit och han säger "Vi har gjort allt vad vi kan men det blir inte bättre". Jag blev helt kall och frågade "Är det så illa att...?"

– "Ja", svarade han då. Jag frågade hur länge det var kvar och han svarade "mellan en och tre dagar". Precis då kom vår dotter ut, som väl hade misstänkt att det var något. När hon hörde vad han sa segnade hon ned på golvet.

Vakade dygnet runt

Anna och barnen uppmanas att stanna kvar på sjukhuset över natten och blir samtidigt upplysta om att sjukvårdspersonalen inte kommer att göra några återupplivningsförsök vid ett eventuellt hjärtstillestånd.

Inte ens två månader nedsövd med 100 procent syretillförsel från respiratorn räckte mot viruset.

– Jag sitter och vakar i fem dagar, jag klarar inte att gå därifrån. Och för barnen var det traumatiskt också. Så fort någon sprang i sjukhuskorridoren var de rädda för beskedet att det var dags att ta farväl. Det var ett rent helvete, säger Anna och berättar att dottern Karin till och med klädde upp sig, ifall det skulle vara sista gången.

Medan hon själv satt och stirrade på monitorerna, följde varje kurva och tal och tänkte "kanske får jag behålla honom en natt till".

Samtidigt fortsatte livet och världen utanför.

Maj blev juni och medan Jörgen kämpade för sitt liv på IVA skulle hans och Annas son Harald ta studenten.

– I början tänkte vi att vi inte skulle klara att ha något alls men så kände jag att vi ändå måste, för Haralds skull. Det var inte roligt, Jörgen saknades ju men syskon och svågrar hjälte till med tält och att lagat mat. Så mitt i allt blev det ändå lite lyckat, berättar Anna Bloom som aldrig gav upp hoppet om sin make.

Fidan, 30, förlorade pappa och lillasyster i corona

Gör ett försök att väcka Jörgen

Men ändå knappt vågade tro att det verkligen hände när kurvorna efter midsommar började peka åt rätt håll, och hon får beskedet att man ska göra ett försök att väcka Jörgen.
Det är den 1 juli 2020, 88 dagar efter att han kom till sjukhuset i Eksjö, 75 i respirator.

– Anna sitter bredvid sängen när jag kommer till medvetande. Det känns som en vanlig morgon. Jag förstår direkt att jag har varit nedsövd men tänker att jag somnade och nu är det dagen efter. Hade någon sagt att jag sövdes dagen innan hade jag trott på det, säger Jörgen Bloom och berättar att han tittade ut genom fönstret.

– När jag åkte in på sjukhus var det snö i trädgården, när jag tittade ut nu var det högsommar. Blommor och bin och himlen som var blå. Det var en helt overklig känsla.

– Jag visste inget om allt det hemska som Anna och barnen varit med om.

Själv har han bara ett enda minne från den långa tiden i respirator.

Det kom till honom tydligt när han i efterhand läste i sina journaler om ett tillfälle då han hade så låg kroppstemperatur att han fick ett varmluftstäcke över kroppen.

– Jag minns att jag hörde en röst i mörkret som sa "nu ska du känna något varmt och skönt" - och att det var helt underbart att få det där täcket på sig.

Däremot blev alla slangar och hans förändrade kropp en chock när han vaknade.

Jörgen Bloom hade tappat 35 kilo och kunde inte lyfta armarna.

– Jag klarade inte att hålla i mobilen och kunde inte vrida på huvudet. Jag hade syrgas i näsan, ett hål i halsen, shuntar i blodomloppet och sondmatades. Behövde jag vända på mig var det med takhiss.

Dessutom var han viruset kvar i blodet.

Ända fram till oktober var han smittbärare av Covid-19 och därefter väntade ytterligare tre månaders rehabilitering på sjukhuset.

Anna Bloom säger att det var som att börja om på noll och att glädjen när maken kunde ta sina första steg var lika stark som att se sina barn ta första stegen i livet.

– Det var helt otroligt. Ingen visste ju ens om Jörgen skulle klara att gå igen alls. Och nu är det 50 steg! utbrister hon och visar Femina tatueringen på handleden som hon svor för sig själv att hon skulle göra om Jörgen överlevde.

"Mirakel finns".

Drömmer inte längre om USA

Jörgen Bloom har fortfarande känselbortfall i händer och fötter och kommer behöva både käpp och rullstol ett tag framöver men planen är att han ska kunna återgå till jobbet på 25 procent i maj.

Jag frågar om det senaste året gjort att han känner sig äldre eller yngre och svaret kommer reptilsnabbt.

– Yngre. På grund av kroppens förändringar men framför livsglädjen.

– Små förtretligheter som man retade sig på tidigare spelar ingen som helst roll i dag. Jag lever ju! Tidigare har jag drömt om att resa till USA, i dag är jag glad om jag kan vända mig i sängen. Jag känner solskenet i ansiktet, ser barnen le och hunden hoppa. Det är det som är livet, det andra är skit samma.

Hunden förresten, "lilla" Loka.

Familjen hade just skaffat valp förra året när Jörgen lämnade hemmet med ett obehagligt tryckt över bröstet för att inte komma tillbaka på tio månader.

– Loka var med när de kom på besök till sjukhuset och jag rullades ut på innergården. Jag var orolig att hon inte skulle känna igen mig, så som jag luktade också av alla mediciner. Men hon hoppade rakt upp i sängen och borrade nosen i armhålan.

– När jag åkte in vägde hon 12 kilo, nu vägde hon 26, säger Jörgen Bloom och skrattar.

Långstidssjuka Karins skakande corona-dagbok: ”Nu dör jag”

Trodde att han var bortrövad

Han och hustrun Anna kan inte nog tacka alla vänner och släktingar som ställt upp och varit "världsbäst" under den hemska coronaåret.

Samt vårdpersonalen i Eksjö och på länssjukhuset Ryhov i Jönköping.

– Vi har fått så bra hjälp av alla, läkare och undersköterskor, sköterskor och sjukgymnaster. De har varit fantastiska på alla sätt och vis, säger Jörgen Bloom och vill postumt be om ursäkt för att tog personalen för något annat.

– Jag var så förvirrad när jag vakande att jag var övertygad om att sjuksköterskorna hade rövat bort mig. När jag hörde sopvagnen komma till rummet trodde jag att det var polisens helikopter och insatsstyrkan som kom för att rädda mig. Men så var det ju inte precis.