Anna skriver dagbok från Ukraina: ”Ambulanser drabbas i dubbla attacker”

Efter reklamen: Anna Vlasenko bloggar från krigets Ukraina

Inlägg 22 – 13 juni

Hi! It's Anna from Ukraine. Last week I was in Stockholm to receive an award from your magazine, Voice of the Year Feminista. It was a big honour and responsibility to be there on behalf of my country.

It's really difficult to talk about war in a peaceful country. Because I want to tell what we Ukrainian women are living through, and at the same time connect with your country and your hearts.

I want to say a big thank you to your magazine, Femina, and your country's citizens for constantly supporting us. Without your and other countries' support, we wouldn't have a country at that moment.

But I also want to tell you about my feelings. On the first day, when I arrived in Stockholm, I saw an incredibly beautiful country and carefree people. I saw happy faces around. But my only thoughts were about one paramedic girl - Iryna Tsybuh - who had been killed the day before. She saved so many lives of injured soldiers and paid her own life for it. In the air was the smell of freedom, but I was checking if explosions were happening in my hometown. I saw many men on the streets, but in front of my eyes was our streets at home where there are far fewer men, and for sure the men I see at home are much less relaxed.

I wanted to hide in my hotel room and not see anyone. It's becoming much more difficult to leave my country for a peaceful world, and then try to be a part of this peaceful world for at least some time. To learn again how to smile and try to forget the things that are impossible to forget.

It's been one week since I came back home. I’m still thinking about Stockholm and your incredible people, the support which you gave to me and doing each day to other Ukrainians there. Those two worlds exist at the same time, but they are totally different. Honestly, I am not sure that one day we will have the same peace and the same relaxed people on the street. My generation will have that stress of war in our blood and memory of losses till our last breath…

I am at my parents' house. The air smells of linden and strawberry. There is a small rain with a thunderstorm, which makes my heart shake. Further away, I hear heavy explosions. Life is ongoing.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina här. Förra veckan var jag i Stockholm för att ta emot ett pris från tidningen, Årets röst på Årets Feminista. Det var en stor ära och ett ansvar att vara där och representera mitt land.

Det är väldigt svårt att prata om krig i ett land i fred. För jag vill berätta vad vi ukrainska kvinnor genomlever, men samtidigt knyta an till ert land och era hjärtan.

Jag vill säga ett stort tack till ert magasin, Femina, och ert lands invånare som hela tiden stöttar oss. Utan ert och andra länders stöd hade vi inte haft ett land nu.

Men jag vill också berätta om mina känslor. På min första dag, när jag anlände till Stockholm, så såg jag ett otroligt vackert land och bekymmerslösa invånare. Jag såg glada ansikten. Men jag kunde bara tänka på en kvinnlig ambulansförare – Iryna Tsybuh – som hade dödats dagen innan. Hon räddade livet på så många skadade soldater, och betalade med sitt eget liv. I luften låg doften av frihet, men jag kollade om det var explosioner i min hemstad. Jag såg många män på gatorna, men det jag såg för min inre syn var våra gator hemma där det är färre men, och männen jag ser hemma är helt klart mindre avslappnade.

Jag ville gömma mig på mitt hotellrum och inte träffa någon. Det har blivit allt svårare att lämna mitt land för en värld i fred, och att försöka vara en del av den här fridfulla världen åtminstone ett tag. Att lära sig le igen och försöka glömma saker som är omöjliga att glömma.

Det har gått en vecka sedan jag kom hem. Jag tänker fortfarande på Stockholm och ert otroliga folk, stödet ni gav mig och varje dag ger ukrainare där. De två världarna existerar samtidigt, men är också helt olika. Ärligt talat, jag är inte säker på att vi en dag kommer ha samma fred och samma avslappnade människor på gatorna. Min generation kommer bära med sig krigets stress i blodet och minnet av förlusterna, tills vi tar våra sista andetag...

Jag befinner mig i mina föräldrars hus. Luften doftar av lind och jordgubbar. Det regnar lätt under ett åskoväder, och det får mitt hjärta att skaka. Längre bort hör jag tyngre explosioner. Livet pågår.

Inlägg 21 – 13 maj

Hi! It's Anna from Ukraine. Some days you just don't know what to say or what to do. One week ago i visited my parents in Kharkiv region, at the village. We celebrated Easter, the day of the holiday is different here compare to Ukraine. But we aslo discussed the war and especially what we will do, if the offensive starts in Kharkiv region.

A few days after it started, it started in my parents' direction. We started losing our territories very fast. In a few days, 5,900 people were evacuated. It's a lot!

My father doesn't want to leave the house. He is not young any more, 76 years old. It's his home and energy place. And I think inside he is ready to die there then to leave.

I know each flower and tree in our yard. I have a guelder rose from my grandma, who gave it to me as a present. And it reminded her to me.

But I also understand that there's a very high chance that the territory will be captured or become a grey zone. If it becomes a grey zone, it means that I won't be able to visit it again. It will be dead land. And when we are Ukrainians asking for more weapons support, it's not a mantra, it's really the one thing what can change the situation on the battlefield.

Our army doing everything to protect the region, and I am sure that they will do everything to protect the city itself, Kharkiv. But if my village does not belong to our army no one will give us money for a new house or provide proper level of accommodation, as we had before. And we have a lot of families like my family in the region.

I still have Easter cake from my home in Kyiv, and flowers at my table, and I'm still trying to do my best to do as much as I can. But I can't stop the Russian army in my village, and I can't protect my holy place, my village house and my guelder rose…

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Vissa dagar vet man bara inte vad man ska säga eller göra. För en vecka sedan besökte jag mina föräldrar i Charkiv-regionen, i byn. Vi firade påsk, högtidsdagen skiljer sig åt mot resten av Ukraina här. Men vi diskuterade också kriget och vad vi skulle göra om offensiven drar igång i Charkiv-regionen.

Några dagar efter att det startade kom det åt mina föräldrars håll. Vi började förlora våra territorier snabbt. På några dagar hade 5900 personer evakuerats. Det är mycket!

Min pappa vill inte lämna huset. Han är inte ung längre, 76 år gammal. Det är hans hem och plats där han får energi. Och jag tror att på insidan är han mer beredd att dö där än att flytta på sig.

Jag kan varenda blomma och träd i vår trädgård. Jag har en skogsolvonbuske från min farmor, som gav den till mig i present. Och den påminner mig om henne.

Men jag förstår också att det är stor risk att territoriet kommer fångas och bli en gråzon. Om det blir en gråzon innebär det att jag inte kommer kunna besöka igen. Det kommer vara dött land. Och när vi ukrainare ber om mer stöd med vapen så är det inget mantra, det är den enda saken som kan förändra situationen på slagfältet.

Vår armé gör allt den kan för att skydda regionen, och jag är säker på att de gör allt de kan för att skydda själva staden, Charkiv. Men om min by inte hör till vår armé så kommer ingen ge oss pengar till ett nytt hus eller tillhandaha något boende, som vi hade innan. Och vi ha många familjer som min familj i regionen.

Jag har fortfarande påskkaka från mitt hem i Kiev, och blommor på bordet, och jag försöker göra mitt bästa och göra så mycket jag kan. Men jag kan inte stoppa den ryska armén i min by, och jag kan inte skydda min heliga plats, mitt hus i byn och min skogsolvonbuske.

Inlägg 20 – 19 april

Hi! It's Anna from Ukraine. I want to tell you something new, but I feel that the same things are repeated every day. Everyday life, shelling, normal life again, but always with a taste of panic.

I visited Kharkiv. The city has problems with electricity after attacks on energy infrastructure. You can be without electricity up to half of the day. The city itself has become more destroyed, compared to my previous time being there. Also, Russian army has started using the double-tap practice of shelling. It's when after first attack emergency workers and ambulances arrive at the attack spot, and then a second attack happens.

I will try to describe you few hours in the city. You are sitting at the cafe in the centre with friends. You are happy, having a lovely chat. Then you hear an explosion. Soon you find out that it landed 5 km from you. One person become killed. You are continuing to sit at the café. Ordering foods and drinks. On the next table to you, guests singing “Happy Birthday”. And it’s so strange feeling, when around you is death and pain, you are living your life at the same time and trying to enjoy it.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Jag vill berätta något nytt för er, men det känns som alla samma saker upprepar sig varje dag. Vardagsliv, granater, normalt liv igen, men alltid med smak av panik.

Jag besökte Charkiv. Staden har problem med elektriciteten efter attacker på energiinfrastrukturen. Man kan vara utan elektricitet i upp emot en halv dag. Själv staden är också mer förstörd, jämfört med när jag varit där tidigare. Den ryska armén har börjat använda sig av en dubbeltaktik i sina granatbeskjutningar. Det innebär att efter att akutvårdare och ambulanser anländer till den attackerade platsen, så händer en till attack.

Jag ska försöka beskriva några timmar i staden för er. Du sitter på ett kafé i centrum med vänner. Du är glad, har ett trevligt snack. Sen hör du en explosion. Snart får du veta att det har landat fem kilometer från dig. En person har dödats. Du fortsätter sitta på kafét. Beställer mat och dryck. Vid bordet bredvid sjunger några gäster Ja må du leva. Det är en så underlig känsla, när du är omringad av död och smärta, så lever du samtidigt ditt liv och försöker njuta av det.

Inlägg 19 – 6 mars

Hi! It's Anna from Ukraine. The first message which I read this morning was from my mom, with the words that our house was hit by a drone this night. Father is alive.

The fence, windows and part of the roof are gone. In front of the house is a big hole instead of a tree. The drones attacked the area.

Thankfully, my father and our neighbours are alive. I am still in shock. For sure, it's not a surprise for me and I know in what country I am living. But days like this, it's hard to turn the page for the next one.

I am thinking if just one meter closer to the house and we won't have a house anymore. And it will be questionable if the father would be alive…

I grew up in this house. My father built it with his own hands. I know each tree and bush there. And just the first flowers started to break through the ground.

If you ask me if I have a hate after this night - I will tell you “No”. Because it won't change anything, but only will destroy me.

It's just one more hole in my soul, in my memory, in my country.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Det första meddelandet jag läste den här morgonen var från min mamma, där hon berättade att vårt hus blivit träffat av en drönare. Pappa lever.

Staketet, fönstren och delar av taket är borta. Framför huset är det nu ett stort hål i stället för ett träd. Drönare attackerade området.

Tack och lov överlevde min pappa och våra grannar. Jag är fortfarande i chock. Det är helt klart så att det inte är en överraskning för mig och jag vet i vilket land jag lever. Men dagar som denna är det svårt att vända blad.

Jag tänker på att om det hade varit en meter närmare huset så hade vi inte haft ett hus kvar. Och frågan är om pappa hade överlevt...

Jag växte upp i det här huset. Min pappa byggde det med sina egna händer. Jag kan varje träd och varje buske. Och vårens första blommor hade precis börjat växa ur marken.

Om du frågar mig om jag känner hat efter den här natten – så svarar jag ”nej”. För jag vet att det inte kommer ändra någonting, och bara kommer förstöra mig.

Det är bara ett hål till i min själ, i mitt minne, i mitt land.

Inlägg 18 – 2 år sedan invasionen

Hi! It's Anna from Ukraine. I want to tell you about my feelings today, after 2 years of full scale invasion.

Those two years I lived on my suitcases and travelled around the country constantly with small breaks in between. I learned how to run to the bathroom in a few seconds and listen to a drone during your sleep. How to find support words to totally unknown people whom you are meeting at the filming spot, who lost everything, but whom you want to give a hope that the life is not ended even if you lost all.

We learned how to be one country. How not to have walls between us, and how to critisise each other if it's needed. Our country is not perfect, neither I, but all of us Ukrainians want to have our own live and right to have life in our land by our rules.

I still can't believe that it's two years of full scale invasion and ten years of the war. For me, it's still like a film. Very long one. But also I almost don't remember how it's normal life looks like, when you don't have explosions, air alarms, calls during the night to your family with questions it they are ok.

I remember crying when I was out on a filming spot, when I saw an evacuated family after flooding arriving only with a small bag with documents and two big dogs.

I want to have long time dreams again, like having my house with a loved husband, 5 kids, 2 ponies, 2 dogs and one sheep. Not only to have planning for a next one-two months.

But the main thing, I want to live in my peaceful country. A country, which borders are respected by other countries and international law. Where humans behaving like humans, not wanting to kill each other for a piece of land.

I don't want to live in a reality show, when the world is looking via screens how it will go. Other countries it's paying their money for this war, us - paying our lives. As a journalist I sometimes film funerals too, and I hate it.If your house burns down, it is possible to buy a new one. Possessions can always be replaced. But money can't buy you back the family member lost in war.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Jag vill berätta om mina känslor i dag, två år efter den fullskaliga invasionen.

De här två åren har jag levt ur mina resväskor och konstant rest runt i landet med korta pauser mellan resorna. Jag har lärt mig hur man springer på toaletten på bara några sekunder, och hur man lyssnar på drönare när man sover. Hur du hittar stöttande ord att säga till främlingar som man träffar på inspelningsplatser, som har förlorat allt, men som du skänka hopp att livet inte är över även om de förlorat allt.

Vi har lärt oss att vara ett enat land. Hur vi ska göra för att inte ha några väggar mellan varandra, och hur man kan kritisera varandra om det behövs. Vårt land är inte perfekt, och det är inte jag heller, men alla vi ukrainare vill ha våra egna liv, och rätten att leva livet i vårt land efter våra egna regler.

Jag kan fortfarande inte tro att det gått två år sedan den fullskaliga invasionen och tio år av krig. För mig känns det fortfarande som en film. En väldigt lång sådan. Men jag minns knappt heller hur normalt liv känns, när man inte har explosioner, flyglarm, samtal mitt i natten med familjemedlemmar för att fråga om de är okej.

Jag minns att jag grät när jag var på en inspelningsplats, när jag såg en familj som evakuerats efter en översvämning, som kom med bara en liten väska med dokument och två stora hundar.

Jag vill ha framtidsdrömmar igen, som att ha ett hus med en kärleksfull make, fem barn, två ponnyer, två hundar och ett får. Inte bara kunna planera de kommande en-två månaderna.

Men mest av allt vill jag leva i mitt land i fred. Ett land vars gränser respekteras av andra länder och internationell lag. Där människor beter sig som människor, och inte vill döda varandra över en bit land.

Jag vill inte leva i en realityserie, medan världen följer det på sina skärmar och undrar hur det ska gå. Andra länder betalar för kriget med sina pengar, vi – med våra liv. Som journalist filmar jag ibland begravningar, och jag hatar det. Om ditt hus brinner ner, är det möjligt att köpa ett nytt. Ägodelar kan alltid ersättas. Men pengar kan inte köpa tillbaka familjemedlemmarna som gått förlorade i kriget.

Inlägg 17 – 21 februari 2024

Hi! It's Anna from Ukraine. I want to tell you about how it is to be wife of a soldier here.

“It's scary when you are sitting with your husband* and discussing what I should do, if he will be killed”, says Olha.

Olha never imagined that she would have this kind of discussion with him. They have been together for 10 years. Having two kids, 7 and 3 years old. Before he becomes a soldier, they have been away from each other for a maximum of three days.

“My husband had a vacation in December, but our son, Misha, is still asking when dad will come home. Kids don't understand why their father is away. They don't agree to eat before he joins them.”

Olha lives in the western part of the country, Chernivtsi. She works online from home and spends 24/7 alone with her kids.

“I don't have anyone to leave them with. I know, for our soldiers it is difficult at the front. I am not complaining, but it is difficult for us women too, because if you are sick, you don't have with anyone to leave the kids with.”

She told me that she communicates with her husband via text and voice messages. “Even if he is free, it can be a bad signal, or he is too tired to talk. Some days, when he has not informed me that he is on a mission and just disappeared, I walk everywhere with my phone, looking if the text has been delivered or not. And those nights are totally sleepless”.

She is showing me her photos. In them, she looks 10 years younger, but the pictures are just a few years old.

Olha's saying that her husband is defending our country at the first line in Kherson region. He is there for us and his family because he doesn't want to have Bucha situation in his city.

For the last two years, she saw him in total around 30 days, including his recovery in hospital after injuries. When she will see him next time – she doesn't know. But she hopes that the new mobilisation law will be adopted, with the norm to have rotation for soldiers.

“I am falling apart when I am talking with him, hearing explosions in the background, understanding that something is going wrong, but he can't tell me anything about it.”

To help her husband, Olha is constantly volunteering to collect money for buying cars or other suppliers for the soldiers.

Despite all of this, she believes that her kids will be able to have a normal life with two parents in peaceful Ukraine.

“I need to have this hope for being able to continue living,” concluded Olha.

*The name of the husband is not mentioned for his security protection

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Jag vill berätta för dig hur det är att vara fru till en soldat här.

– Det är läskigt när du sitter med din man* och diskuterar vad jag ska göra om han skulle bli dödad, säger Olha

Olha hade aldrig föreställt sig att hon skulle ha den här sortens diskussion med honom. De har varit tillsammans i 10 år. Har två barn ihop, sju och tre år gamla. Innan han blev soldat hade de max varit ifrån varandra tre dagar i taget.

– Min man hade semester i december, men vår son, Misha, undrar fortfarande när pappa ska komma hem. Barnen förstår inte varför deras pappa är borta. De vill inte äta förrän han gör dem sällskap.

Olha bor i den västra delen av landet, Tjernivtsi. Hon arbetar online hemifrån , och är ensam med barnen dygnet runt.

– Jag har ingen att lämna dem med. Jag vet att det är tufft för våra soldater vid fronten. Jag klagar inte, men det är svårt för oss kvinnpr också, för om du är sjuk, så har du ingen som kan ta barnen.

Hon berättade för mig att hon kommunicerar med sin make via sms och ljudmeddelanden.

– Även om han är ledig så kan det vara dålig mottagning, eller så är han för trött för att prata. Vissa dagar, när han inte har informerat att han ska iväg på ett uppdrag och bara försvunnit, så tar jag med mobilen överallt, och kollar om sms:et har levererats eller inte. Och de nätterna är helt utan sömn.”

Hon visar mig sina bilder. Hon ser tio år yngre ut på dem, men bilderna är bara några år gamla.

Olha säger att hennes man försvarar landet i fronten i Cherson-regionen. Han är där för oss och hans familjs skull, för att han inte vill ha en till Burja-situation i sin stad.

De senaste två åren har hon träffat honom sammanlagt 30 dagar, inklusive när han låg skadad på sjukhus och läkte. När hon kommer se honom härnäst – det vet hon inte. Hon hon hoppas att den nya mobiliseringslagen kommer träda i kraft, så det blir norm med rotation bland soldaterna.

– Jag blir förstörd när jag pratar med honom, hör explosioner i bakgrunden, förstår att något är fel, men han inte kan berätta om det för mig.

För att hjälpa sin make är Olha hela tiden volontär, och salar in pengar för att kunna köpa bilar eller andra förnödenheter till soldaterna.

Trots allt detta tror hon att hennes barn kommer kunna ha ett normalt liv med två föräldrar i ett Ukraina med fred.

– Jag måste ha det hoppet för att orka fortsätta leva vidare, avslutar Olha.

*Makens namn nämns inte för hans egen säkerhet.

Inlägg 16 – 17 februari 2024

Hi! It`s Anna from Ukraine. I want to tell you about Avdiivka. The city was occupied by Russian soldiers on the night of 17 February 2024. For 10 years, they tried to take control of our city, but they managed to do it only now.

I thought what I should tell you about the city and all of it. It's not a beautiful city like Stockholm or Gothenburg. It was an industrial city for 32 thousand people in 2019. And around 1 thousand for the end of 2023.

I was there last time in January 2022, only one month before the full-scale invasion. We did material about life at the front line city. It was 15 km from Donetsk, the biggest city under enemy control since 2014. And only 2 km to the front.

I remember the city full of murals. Russian-speaking city with a Ukrainian soul. Where, despite the closeness of the war, life was ongoing and business was working. It was like a totally normal city, where we didn't have war. Only military cars and positions outside of the city was reminded me of war.

I remember when I was there, soldiers told to me be careful at the positions because snipers are working. At that time the main danger was only from them, artillery and drones didn't been active at that period.

When I look at photos now, I can't recognise the city. It's like I was never been there. And it has become a city, to which I am not sure that I will be back one day. I hope I will, but I don't know.

I asked Iryna Rybakova, press lady of the 93 brigade, what this is for her, the news about the fallen city. She lived 7 months in the city in 2019.

“We become used to losses. Loss of lives, loss of cities. But one day we can lose other cities, huge cities, which we thought we would never be lost. And one day it can be the city in which you are living now.”

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina här. Jag vill berätta för er om Avdiivka. Staden ockuperades av ryska soldater natten till den 17 februari 2024. I tio år har de försökt ta kontroll över vår stad, men det var först nu de lyckades.

Jag tänkte att jag skulle berätta för er om staden och allt. Det är inte en vacker stad som Stockholm eller Göteborh. Det var en industristad med 32 000 invånare 2019. Och omkring 1000 invånare i slutet av 2023.

Jag var senast där i januari 2022, bara en månad före den fullskaliga invasionen. Vi spelade in material som handlade om livet i staden vid fronten. Den ligger 15 kilometer från Donetsk, den största staden som varit under fiendens kontroll sedan 2014. Och bara 2 kilometer från fronten.

Jag minns en stad full av väggmålningar. En rysktalande stad med en ukrainsk själ. Där livet pågick och företag fungerade, trots närheten till kriget. Det var som en helt vanlig stad, där det inte fanns krig. Bara militärens bilar och deras positioner utanför staden påminde om krig.

Jag minns att när jag var där sa soldaterna till mig att vara försiktiga vid utkiksposterna, för det fanns krypskyttar. Vid den tidpunkten utgjorde de den största faran, man använde inte artilleri och drönare då.

När jag ser bilder nu så kan jag inte känna igen staden. Det är som att jag aldrig har varit där. Och det har blivit en stad som jag inte är säker på att jag kommer återvända till en dag. Jag hoppas att jag kommer göra det, men jag vet inte.

Jag frågade Iryna Rybakova, presstalesperson för 93:e brigaden, vad nyheterna om den förlorade staden betyder för henne. Hon bodde sju månader i staden 2019.

”Vi har vant oss vid förluster. Förlorade liv, förlorade städer. Men en dag kan vi förlora andra städer, stora städer, som vi aldrig trodde vi skulle förlora. Och en dag kan det vara staden du bor i just nu.”

Inlägg 15 – 1 februari 2024

Hi! It's Anna from Ukraine. I want to tell you about what it is like to become a mother during the war. Maria became a mom 3 months ago. It's the first child in her family, despite having been together with her husband for 11 years.

Initially, the couple was from Donetsk, where the war had started 10 years ago. They moved to Kharkiv at the age of 18. They finished university and started work and built their life here. She becomes an economist, and her husband an IT specialist.

When Maria planned to become a mother, she worried about how it would be. But when she realised that she was pregnant - her worries disappeared. Her pregnancy and birth of the child went smoothly without the direct influence of the war.

“In the current circumstances, you want more to have a real family - with kids. You want to have lineage”, - said Maria.

She is a very strong woman. She said to me, that we must live our lives, because if we are scared all of the time and hide – our life will pass us.

We are talking with Maria while she is walking with her daughter. She told me, that during rocket attacks she went to the bathroom with her child - the safety advice is to have an interior wall between you and the outside. And that her main goal is to save her daughter. If the air alarm starts, she immediately opens an app, which monitors rocket's movement.

“Hopefully my daughter doesn't understand what's happening around her and only looking at me. I am hating Russia at those moments and thinking that I can't influence on what is happening around me, but other countries can do it”.

From a long-term perspective, Maria is thinking about leaving the country if it won't be peaceful here. “I want my daughter to have a normal life. With schools and kindergartens. In Ukraine, I won't be able to protect her all the time. But if we as a nation won't give birth to children, our nation won't have a future”.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Jag vill berätta för er hur det är att bli mamma under ett krig. Maria blev mamma för tre månader sedan. Det är det första barnet i hennes familj, trots att hon har varit tillsammans med sin man i 11 år.

Paret kommer ursprungligen från Donetsk, där kriget började för 10 år sedan. De flyttade till Charkiv när de var 18 år. De gick klart på universitetet och började arbeta och byggde sitt liv där. Hon blev ekonom och hennes man en IT-specialist.

När Maria planerade att bli mamma oroade hon sig för hur det skulle bli. Men när hon insåg att hon var gravid försvann hennes oroa. Hennes graviditet och förlossning gick väldigt smidigt, och påverkades inte så mycket av kriget.

– Som det ser ut nu vill man ha en riktig familj – med barn. Man vill ha ättlingar, säger Maria.

Hon är en väldigt stark kvinna. Hon sa till mig att vi måste leva våra liv, för om vi är rädda hela tiden och gömmer oss, så kommer våra liv springa ifrån oss.

Vi pratar med Maria när hon är på en promenad med sin dotter. Hon berättar för mig att under missilattackerna gömde hon sig i badrummet med sitt barn – säkerhetsråden säger att man ska ha en innervägg mellan sig själv och utsidan, och hennes största mål är att rädda livet på sin dotter. När larmet går öppnar hon genast en app som visar hur raketen rör sig.

– Förhoppningsvis förstår inte min dotter vad som händer runt henne och tittar bara på mig. Jag hatar Ryssland vid de tillfällena och tänker att jag inte kan påverka vad som händer runt mig, men att andra länder kan göra det.

I det långa loppet funderar Maria på att lämna landet om det inte blir fred.

– Jag vill att min dotter ska få ett normalt liv. Med skolor och förskolor. I Ukraina kommer jag inte kunna skydda henne hela tiden. Men om vi som nation inte födes några barn, kommer vi inte ha någon framtid.

Inlägg 14 – 25 januari 2024

Hi! It's Anna from Ukraine. I want to tell you today about Olena, who lived in Italy more then 10 years, when the full-scale invasion started in Ukraine. But she decided to leave everything and become a nurse at the front.

I met her at the stabilization point, where she provided first aid to the wounded soldiers, not far from the front. She was staying at the surgery room. Operation table in front of her, a lot of medicaments around. She is a tiny woman with desire to help her country and her heroes, who left everything behind and chose front life instead of settled life in Italy.

Olena told me, that in early morning on 24th February 2022 she called her mother and told to leave the county, but she refused. Then it was her call. “In two days I was home, in three days become a soldier”.

Every day she is treating wounded soldiers. All of them in totally different conditions. From a small wounds to life-threatening injuries. If a soldier killed at the front, she is helping to document his death.

I asked her how is she. She replied that she is tired morally and physically. But the most difficult for her, when she understands that they can't save life of a soldier. “Its killing me”.

She told me about her sleepless nights and that this duty taught her to be ready for everything. “I am dreaming about victory. That I will be back to normal life and my body won't be injured. And I won't have wounded soldiers around, to whom I need to provide help”.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. I dag vill jag berätta för er om Olena, som hade bott i Italien i mer än 10 år när den fullskaliga invasionen började i Ukraina. Men hon bestämde sig för att lämna allt och bli sjuksköterska vid fronten.

Jag träffade henne vid den första anhalten för de skadade, där hon gav första hjälpen till skadade soldater, inte långt från fronten. Hon stannade i operationssalen. Operationsbordet framför sig, mängder av mediciner runt omkring. Hon är en liten kvinna, med en vilja att hjälpa sitt land och sina hjältar, som har lämnat allt bakom sig och valt livet vid fronten i stället för ett stilla liv i Italien.

Olena berättade för mig, tidigt på morgonen den 24 februari 2022, att hon ringt sin mamma och bett henne lämna landet, men att hon hade vägrat. Sen var det hennes beslut. ”På två dagar hade jag åkt hem, på tre dagar blev jag soldat”.

Varje dag behandlar om skadade soldater. Alla i helt olika tillstånd. Från små sår till livshotande skador. Om en soldat dör i striderna så hjälper hon till att dokumentera dödsfallet.

Jag frågade henne hur hon mår. Hon svarade att hon är trött både moraliskt och fysiskt. Men att det svåraste för henne är när hon förstår att hon inte kan rädda livet på en soldat. ”Det dödar mig”.

Hon berättade för mig om sina sömnlösa nätter, och att den här tjänsten har lärt henne att vara beredd på allt. ”Jag drömmer om seger. Att jag kommer återvända till ett normalt liv utan en skadad kropp. Och att jag inte längre har skadade soldater att hjälpa”.

Inlägg 13 – 16 januari 2024

Hi! It's Anna from Ukraine. The ending and beginning of the year were very difficult for me and a lot of us. Kyiv and Kharkiv have been under strong rocket attacks with a lot of killed and injured people. I had not been able to write anything, because it was too painful for me.

I have been out of the country for a few weeks for rest. Or which I thought should be a rest. But I want to tell you what was inside me those days.

Hotels in Kharkiv become shelled. Journalists become injured. Luckily no one was killed. I also lived in both of them. In one of them, just two weeks before the attack, exactly on the side where the rocket was hit.

I thought that I could be there. Then the next day the centre becomes heavily shelled. My mom has been in the bunker because of it.

I was not able to have a regular sleep after it. All my thoughts were in Ukraine, even if I was out. I saw normal people live. Working museums, cafes and offices. In our country, all of this infrastructure also working. But for me, and a lot of us, it's still the same day – the 24th of February. Only by being outside do I realise that we live in our own bubble with the feeling that the other world does not exist. Whenever you are, you miss your home or thinking about it.

And we started to feel more tired after those attacks. A lot of my friends posted on social media, wrote that we started to feel fear, we started to have shaking hands if the rocket landed 2 km away, before 200 meters did not scare us. We started to cry without a reason and need support from others, but we are not asking for help, because our friends going throw the same issues.

Close to me, the glass falls down to floor. My body started to shake. I hope one day I won't react to those noises. But for how long we, Ukrainians, should go through this hell, till the moment we can live our life in peace?

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Slutet och början på året har varit väldigt svårt för mig och många av oss. Kiev och Charkiv har varit under intensiva missilattacker, med många döda och skadade. Jag har inte haft möjlighet att skriva något, för det har varit för smärtsamt för mig.

Jag har lämnat landet för några veckors vila. Eller jag trodde att det skulle vara vilsamt. Men jag vill berätta vad jag hade inom mig de dagarna.

Hotell i Charkiv har bombats. Journalister har skadats. Turligt nog har ingen dödats. Jag har också bott på båda tidigare. På ett av dem bodde jag bara två veckor före attacken, precis på sidan där missilen träffade.

Jag trodde att jag kunde vara där. Sen nästa dag bombades centrum. Min mamma har behövt vara i en bunker på grund av det.

Jag har inte kunnat sova normalt efter det. Allt jag kunde tänka på var Ukraina, även när jag inte var där. Jag såg normala människor leva sina liv. Jobba på museum, kaféer och kontor. I vårt land fungerar också all den här infrastrukturen, men för mig, och för många av oss, så är det fortfarande samma dag – den 24 februari. Bara genom att vara på utsidan inser jag att vi lever i vår egen bubbla med känslan av att den andra världen inte existerar. Var du än är, så saknar du ditt hem eller tänker på det.

Och vi började känna oss tröttare efter attackerna. Många av mina vänner skrev på sociala medier, skrev att vi började känna skräck, vi började få darriga händer om missilen landade två kilometer bort, förut skrämde det oss inte när det landade 200 meter bort. Vi började gråta utan anledning och behöver stöd från andra, men vi ber inte om hjälp, för våra vänner går igenom samma sak.

Glas faller till golvet i närheten av mig. Min kropp börjar skaka. Jag hoppas att jag en dag inte kommer reagera på de ljuden. Men hur länge ska vi, ukrainarna, behöva leva igenom det här helvetet, innan vi kan få leva våra liv i fred?

Inlägg 12 – 22 december 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. In a few days we will have Christmas in Ukraine. It's for the first time since year 1917, that in our country we will celebrate December 25th and not the 7th of January, and celebrate on the same date as the whole world.

This year we started to have Christmas decoration on the shops and buildings, but mostly in Kyiv or west part of the country. We even have Christmas trees in Kyiv and in Lviv, in the main squares, but without Christmas markets and celebrations there.

Normally those days we would gather together with our families. Have dinner together, sing Christmas carols and have long conversations.

This year on the Christmas tables and on New Years eve, we will have empty plates – for the ones who have been killed these years. A lot of families will have texts or video calls with soldiers from the frontline. It's days when you want to hug your closest one, but you can't. They are too far from you or they are not in this world any longer.

Also, a lot of people won't celebrate the holidays at all, because those days are very painful for them, and they don't have people to celebrate it with.

Officially, we don't have holidays during the war. 25th of December and 1st of January will be working days.

One of my soldier friends, Volodymyr, who has a wife and a kid, said about those days: “It is difficult to describe in one word. I have hope, and an island of normal life, but also the pain of nostalgia for the past. Because I understand that the world where I celebrated Christmas is not existing any more”.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Om några dagar är det jul i Ukraina. Det är första gången sedan 1917 som vårt land kommer fira den 25:e december i stället för sjunde januari, och fira på samma datum som resten av världen.

Det här året har vi börjat ha julpynt i affärerna och på byggnaderna, men mest i Kiev och de västra delarna av landet. Vi har till och med julgranar i Kiev och Lviv, de stora torgen, men utan de stora julmarknaderna och julfiranden.

I vanliga fall är det här dagar då vi skulle samla våra familjer. Äta middag tillsammans, sjunga julsånger och ha långa konversationer.

I år på julborden och på nyårsfton så kommer vi ha tomma tallrikar – för de som dödats de här åren. Många familjer kommer från meddelanden och videosamtal från soldater vid frontlinjen. Det är dagar när du vill krama dina närmaste men inte kan. De är antingen för långt bort från dig, eller så finns de inte i den här världen längre.

Det är också många som inte kommer fira högtiderna alls, för att de dagarna är väldigt smärtsamma för dem, och de inte har några att fira dem med.

Officiellt så har vi inga röda dagar under kriget. 25:e december och första januari kommer vara arbetsdagar.

En av mina soldatvänner, Volodymyr, som har fru och barn, säger om de här dagarna: ”Det är svårt att beskriva med ett ord. Jag känner hopp, och har en ö av normalt liv, men känner också smärtan i nostalgin från hur det var förr. För jag förstår att världen där jag firade jul inte existerar längre.”

Inlägg 11 – 13 december 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. Today I am in Kyiv. I hate mornings like this one. At 3:00 am, I jumped out of my bed and ran to the bathroom as a lot of Kyiv citizens did. It was very loud. First explosions, then air alarm.

Thankfully, air defence managed to destroy rockets, but debris of the rocket damaged houses and hospital. 53 injured, 20 of them at a hospital, 2 kids among them.

Just two days ago, there were previous attacks towards Kyiv at 4:00 am.

But it does not mean life stops in the city. It means one more sleepless night for all of us, questions among each other, such as “How are you?” and continuation of our normal life - breakfast and starting a working day.

You can see on the photos how it was. Our houses damaged, our cars. We are losing our homes, our safest places. It’s not the front, but the front is everywhere.

Also, all of this happening in Kyiv while we are waiting for news from European Summit in Brussels, which happening this week. Where it will be decided if Ukraine will receive 50 billion of financial help by 2027 and about the beginning of negotiations regarding the accession of our country to the EU.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. I dag är jag i Kiev. Jag hatar morgnar som den här. Vid tre på natten flög jag upp ur sängen och sprang till badrummet, precis som många andra Kiev-bor gjorde. Det var väldigt högljutt. Först explosioner, sedan flyglarmet.

Tack och lov lyckades luftförsvaret förstöra missilerna, men de sprängda delarna av missilen förstörde hus och ett sjukhus. 53 skadade, 20 av dem på ett sjukhus, och två barn bland dem.

För två dagar sedan var det andra attacker mot Kiev vid fyra på morgonen.

Men det betyder inte att livet stannar av i staden. Det innebär en till sömnlös natt för oss alla, att vi frågar varandra ”hur är det?”, och att vi fortsätter våra vanliga liv – frukost och sedan börja arbetsdagen.

Du kan se på bilderna hur det var. Våra hur skadade, våra bilar med. Vi förlorar våra hem, våra tryggaste platser. Det är inte fronten, men fronten är överallt.

Allt det här händer också i Kiev medan vi väntar på nyheter från EU-toppmötet i Bryssel, som händer den här veckan. Där kommer det bestämmas om Ukraina kommer få 50 miljarder i ekonomisk hjälp fram till 2027, och det ska påbörjas förhandlingar om huruvida vårt land får gå med i EU.

Inlägg 10 – 7 december 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. The letter is from Kherson. Its the city on the south of our country. It's been under occupation during 9 months last year.

At the moment, the city is under constant attacks by rockets and artillery. Because Russian army is just around 5 km from the city, behind the river, which divides the Kherson region.

Before the full scale invasion lived around 300 000 people, now - around 70 000.

I am wearing helmet and body armor in the city. The city looks very empty. A lot of shelled buildings. We visited a few spots after shelling just the night before. It was in the city centre and few blocks further away.

To be in the city, it's always a lottery. You never know where the next rocket will land. When we drive out of the city, one of them landed around 200 meters from our car. A loud explosion and big tail of smog in the air after it. It was very close. Part of the fragments fell down on the road we drove. Few hours later I found out that in that attack 3 people have been killed and 4 injured, plus more than 60 houses become damaged. And it was only one attack. People are living in this reality every day.

Let's go back to the city.

On the one shelled place, we met a man, who had a food shop in that building. He cleaned the rubbish and glass after the attack. It was everywhere. But he put up a sign that he still had milk and bread. So, the shop is working.

I have my favourite flowers' lady in the city. The lady is around 60 years old, and spent the whole occupation in the city. And after the liberation she opened her small flower shop again. She is selling her own flowers there, from her greenhouse. And also from Kyiv. It's like a miracle to me, to see her there. The business is not going well at all. People don't have money. You can't see businesses working in the city, it's too dangerous. But she is still doing it, despite danger and work without profit. But it gives her strength to continue her life. And she hopes one day she will have again peace and enough customers.

It was very beautiful city, on the Dnipro river.

It's still beautiful. But very dangerous to live in.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina här. Det här brevet är från Cherson. Det är en stad i södra delen av vårt land. Den ockuperades under 9 månader förra året.

För tillfället är staden under konstanta attacker från missiler och artilleri. Den ryska armén är bara fem kilometer från staden, bortom floden, som delar Cherson-regionen.

Innan den fullskaliga invasionen bodde här omkring 300 000 personer, nu är det runt 70 000.

Jag bär hjälm och kroppsskydd när jag rör mig i staden. Staden ser väldigt tom ut. Det är många bombade byggnader. Vi besökte några platser som hade bombats med granater bara natten innan. Det var i stadens centrum och några kvarter längre bort.

Det är alltid ett lotteri att vara i staden. Man vet aldrig var nästa missil kommer landa. När vi körde ut från staden slog en ner bara 200 meter från vår bil. Det blev en hög explosion och en stor rökpelare i luften efteråt. Det var väldigt nära. Delar av fragmenten föll ner på vägen vi körde på. Några timmar senare fick jag veta att attacken hade dödat tre personer och skadat fyra, och att över 60 hus hade skadats. Och det var bara en attack. Människor lever i den verkligheten varje dag.

Låt oss bege oss tillbaka till staden.

På en av de bombade platserna mötte vi en man som hade en butik i byggnaden. Han städade bort skräp och glas efter attacken. Det var överallt. Men han satte upp en skylt att han fortfarande hade mjölk och bröd. Butiken var fortfarande öppen.

Jag har en favoritflorist i staden. Damen är omrking 60 år gammal, och har tillbringat hela ockupationen i staden. När staden befriades öppnade hon sin lilla blomsterbutik igen. Hon säljer sina egna blommor där, från sitt växthus. Och också från Kiev. Det känns som ett mirakel för mig, att se henne där. Butiken går inte alls bra. Folk har inga pengar. Man ser inga fungerande företag i staden, det är för farligt. Men hon gör det ändå, trots faran arbetar hon utan att göra vinst. Men det ger henne styrka att fortsätta sitt liv. Och hon hoppas att hon en dag får fred och tillräckligt med kunder igen.

Det var en vacker stad, vid floden Dnepr.

Den är fortfarande vacker. Men väldigt farlig att leva i.

Inlägg 9 – 24 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. I want to tell you today about my friend - Olha. She is the wife of the soldier whose car was blown up on a mine, and he is doing rehabilitation now.

Olha is originally from Kharkiv, but last year she lived in three countries - Ukraine, Poland and France. Her work is in Ukraine, where she has her own PR agency, but her husband is in France, where he is learning how to walk with his prosthesis.

Few days ago, she did a post on social media, where she mentioned that she tested with skin cancer. She had a surgery and tested negative after it. But it appears it's because of stress. Situation with her husband, which she would never have, if we don't have the war.

I asked her, what is for her personally to be a Ukrainian woman at the moment.

“For me, to be Ukrainian is to explain abroad that we are a strong nation, powerful and fighting for existence. To show the whole world that, even with a crippled body, our warriors are stronger than anyone on the planet. We do not cry, we do not whine, but methodically work to defeat the enemy”.

The situation with her sickness and her husband injury taught her that it's wrong to live “later”. When the war will end, when she will have house or when she will lose weight.

“I will go to all the museums, buy everything I want, eat snails and do what I want. Because what if suddenly "tomorrow" will not come?”

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. I dag vill jag berätta för er om min vän – Olha. Hon är fru till en soldat vars bil sprängdes av en mina, och han går igenom rehabilitering nu.

Olha är ursprungligen från Charkiv, men förra året levde hon i tre länder – Ukraina, Polen och Frankrike. Hennes jobb är i Ukraina, där hon har sin egen PR-byrå, men hennes man är i Frankrike, där han får lära sig att gå igen med proteser.

För några dagar sen skrev hon ett inlägg på sociala medier, där hon berättade att hon diagnostiserats hudcancer. Hon hade opererats och testat negativt efter det. Men det verkar som att det är på grund av stress. Situationen med henens man, som hon inte hade varit i om vi inte hade krig.

Jag frågade henne vad det betyder för henne att vara en ukrainsk kvinna just nu.

”Att vara ukrainare innebär för mig att förklara utomlands att vi är en stark nation, kraftfull, som slåss för vår existens. Att visa hela världen att, även med förstörda kroppar, så är våra soldater starkare än några på planeten. Vi gråter inte, vi klagar inte, utan vi arbetar metodiskt för att vinna mot fienden.”

Situationen med hennes sjukdom och makens skada har lärt henne att hon inte ska leva ”senare”. När kriget tagit slut, när hon har skaffat ett hus eller när hon har gått ner i vikt.

”Jag ska besöka alla museum, köpa vad jag vill, äta sniglar och göra vad jag vill. För vad händer om 'imorgon' inte kommer?”.

Inlägg 8 – 17 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. Today I am in Dnipro. The fourth-biggest city in our country is located on the Dnipro River.

I did my morning walk through the park when I saw a group of older women. They were dancing with their scarves while the music was playing. They were happy and active. I started smiling too. They continue their morning routine, do what they love, and live their lives. It's so important now, just live our life in the usual way.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. I dag är jag i Dnipro. Det är vårt lands fjärde största stad, beläget vid Dnipro-floden.

Jag tog min morgonpromenad genom parken när jag såg en grupp äldre kvinnor. De dansade med sina sjalar medan musik spelades. De var glada och aktiva. Jag började också le. De fortsatte med sin morgonrutin, gjorde det de älskade, och levde sina liv. Det är så viktigt nu, att bara leva våra liv som vanligt.

Inlägg 7 – 13 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine.

When we're hearing the word “war” – our first association is shelling and homeless people on the street with blankets. But war in Ukraine, it's when you had everything before – good work, nice restaurants, parks, good roads, developed infrastructure and businesses – and then in one moment the enemy forcing you to come back to the Stone Age. Even in villages people had a good life before – we had local business there, in the houses they had hot water and toilets inside. We didn't want to move abroad, we want our life back.

And nowadays, we are losing people close to us every day. Literally, every day, my Facebook news feed has a post about killed soldiers. We are trying not to lose ourselves as civilized people. And we are doing everything to live in civilized conditions, and it's helping us to survive every day.

When we are losing our homes, it's like losing everything. Yes, when you managed to survive after shelling and people telling you ”you are alive ”, it's the main thing, but it's not the only one thing that's important for us. When we Ukrainians losing our homes – we are losing our protection and comfort, our safe home place. And one of our goals as women is to get this comfort back. To clean and rebuild your house after the shelling. Bring the flowers, carpets and smiles back. Erase the feeling of fear, and day by day get back the feeling of a normal life. And these things makes us feel like civilized people. And this is important for me, my friends and our nation.

But we don't know what the next day will bring us, and when the next rocket will land. We don't know whose funeral we will attend tomorrow. But today, at this moment, we are continuing our life and our battle for our homes, our families and for our nation on our land.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina här.

När vi hör ordet ”krig” är det första vi tänker bombningar med granater och hemlösa människor på gatan med filtar. Men krig i Ukraina, där vi tidigare hade allt – bra arbeten, fina restauranger, parker, bra vägar, utvecklad infrastruktur och företag – och sen på ett ögonblick tvingade fienden oss tillbaka till stenåldern. Förr levde man gott till och med i de små byarna – det fanns lokala företag, och i husen hade de varmt vatten och toaletter inomhus. Vi ville inte flytta utomlands, vi vill ha vårt liv tillbaka.

Nu för tiden förlorar vi människor i vår närhet varje dag. Bokstavligen varje dag har mitt Facebook-flöde inlägg om döda soldater. Vi försöker att inte tappa fattningen som civiliserade människor. Och vi gör allt för att leva under civiliserade former, och det hjälper oss att överleva varje dag.

När vi förlorar våra hem känns det som att förlora allt. Ja, du har lyckats överleva efter granatbombningar och människor säger ”du överlevde”, och det är huvudsaken, men det är inte det enda som är viktigt för oss. När vi ukrainare förlorar våra hem förlorar vi också vårt skydd och vår trygghet, vår säkra plats. Ett av målen för oss kvinnor är att få tillbaka den tryggheten. Att städa och bygga upp hemmet efter bombningen. Hämta in blommorna, mattan och få leenden tillbaka. Att radera rädslan, och dag för dag få tillbaka känslan av ett normalt liv. Dessa saker gör att vi känner oss civiliserade. Det är viktigt för mig, mina vänner och vår nation.

Men vi vet inte vad nästa dag kommer innebära, och när nästa missil slår ner. Vi vet inte vems begravning vi kommer behöva gå på imorgon. Men i dag, i det här ögonblicket, fortsätter vi våra liv och vår kamp för våra hem, våra familjer och vår nation på vår mark.

Inlägg 6 – 11 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. One more letter from Kharkiv. From our zoo. Nowadays, this place has become a quiet and safe place around the damaged city. Just a few hundreds meters from here, you can see results from the shelling, but here, you're like on an island of miracles and dreams.

Birds, crocodiles, tigers and flamingos transfer you to another world. It seems like here is no war at all. Children's smiles, requests to buy ice cream or trying to take the best picture of a hippopotamus.

It's free for visitors. And if you have a kid and no significant income, you can easily spend half of the day here.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. Ett till brev från Charkiv. Från vårt zoo. Den här platsen har blivit en lugn och trygg plats i den skadade staden. Bara några hundra meter härifrån kan man se resultatet av granatbombningar, men här är det som att man är på en ö gjord av mirakel och drömmar.

Fåglar, krokodiler, tigrar och flamingos förflyttar dig till en annan värld. Här känns det som att det inte pågår ett krig. Barnen ler och ber om att få köpa glass eller försöker ta den bästa bilden på en flodhäst.

Det är gratis inträde. Och om du har ett barn och ingen betydande inkomst, så kan du lätt tillbringa en halv dag här.

Inlägg 5 – 6 november 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. The letter is from Kharkiv. It's my hometown, but it's totally different city nowadays.

I am walking through the city centre. I know all those buildings by heart, but I can't recognize them any more. In almost every building, I see covered windows with plywood. It results of shelling towards the city. In March 2022, the city was almost empty. Checkpoints, constant explosions, few people on the street and fear in the air. I evacuated my mom from the city, too.

Nowadays, hopefully, I see people on the street. Kids are running around. Laughter. Cafes and restaurants opening again. They are not full. It's become more expensive to live in Ukraine.

I buy a cup of cocoa and continue my walk with a smile. Yes, you are learning to live your life, despite all circumstances. On one of the fences, I see the street art of a local artist: “Your blood can fight. Become a donor”, a few blocks later - “Keys are missing their doors”.

We are also missing previous lives. Quiet days. But we don't have a choice. I don't have a choice. So, I continue my walk…

Svensk översättning:

Hej! Anna från Ukraina här. Det här inlägget kommer från Charkiv. Det är min hemstad, men det är en helt annan stad nu för tiden.

Jag går igenom stadskärnan. Jag kan alla byggnader utantill, men jag känner inte igen dem längre. Nästan varje byggnad har fönster som är täckta av plywoodskivor. Det beror på granaterna som man bombat staden med. I mars 2022 var staden nästan helt tom. Kontrollstationer, konstanta explosioner, få människor på gatan och rädsla i luften. Jag evakuerade min mamma från den här staden också.

Nu för tiden, om jag har tur, kan jag se människor på gatorna. Barn som springer omkring. Skratt. Caféer och restauranger har öppnat igen. De är inte fullsatta. Det har blivit dyrare att bo i Ukraina.

Jag köper en kopp varm choklad och fortsätter min promenad med ett leende på läpparna. Ja, man lär sig att leva sitt liv, oavsett vilka omständigheter det är. På ett av staketen ser jag gatukonst av en lokal konstnär: ”Ditt blod kan slåss. Bli donator”. Några kvarter senare: ”Nycklarna saknar sina dörrar”.

Vi saknar också våra tidigare liv. Tysta dagar. Men vi har inget val. Jag har inget val. Så jag promenerar vidare.

Inlägg 4 – 31 oktober 2023

Anna lever kvar i krigets Ukraina: ”Alltid ett känslomässigt lidande”

Hi! It's Anna from Ukraine. Today I am in Kharkiv. It's the second-biggest city in the country. It's my hometown. Or was my hometown. I lived here for 30 years of my life before I moved to Kyiv.

Kharkiv is a city of students, IT business, trade, industry, soviet time architecture and beautiful parks. But it's also the city, which is heavily shelled during last year and even now each 2-3 weeks rockets targeted the city.

All of this strongly influence women's life in the city. A lot of them left the city because of scariness for their kids. But the ones who are back, can’t bring the loved ones to normal school or kindergarten. First, because 55% of education facilities destroy in the city – you basically won't be able to bring your kids to the buildings cause they are not existing any more. And second, because authorities afraid to open existed facilities - cause the border it's very close. And you have only up to 2 min, before rocket will land in the city. Which happens very often before the air alert.

Because of that, this year, subway become a school place. I am walking near the classes. It looks like normal classrooms inside, except that we are under the ground and I can see at the same time trains arriving at the platforms.

It's dominantly the first grade who comes to receive offline education. Kids are smiling, replying to teacher's question. For them, it's normal education processes. For mothers - it's a free time for a few hours three times per week. At the same time they worry for their kids, while they are on the way home. But if you are a mom of a kid under 6 years old and kindergartens are closed, you basically can't work.

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina. I dag är jag i Charkiv. Det är den näst största staden i landet. Det är min hemstad. Eller det brukade vara min hemstad. Jag bodde här i 30 år innan jag flyttade till Kiev.

Charkiv är en stad med studenter, it-företag, handel, industri, arkitektur från Sovjet-tiden och vackra parker. Men det är också staden som har granatbombats hårt det senaste året, och som även nu beskjuts med missiler var 2-3 vecka.

Allt detta påverkar kvinnornas liv i staden ordentligt. Många av dem har lämnat staden av rädsla för sina barns säkerhet. Men de som är tillbaka kan inte ta sina älsklingar till normal skola eller förskola. För det första för att 55 procent av skolbyggnaderna har förstörts i staden – du kan i stort sett inte ta med barnen till skolbyggnaderna eftersom de inte existerar längre. För det andra är myndigheterna oroliga för att hålla faciliteterna som finns öppna, för gränsen är väldigt nära. Och du har upp mot två minuter på dig innan en missil landar i stan. Vilket hände väldigt ofta innan flyglarmet.

På grund av det har tunnelbanan blivit platsen för att gå i skolan i år. Jag går väldigt nära klasserna. Det ser ut som normala klassrum på insidan, förutom att vi är under jord, och att jag samtidigt kan se tunnelbanetågen komma in till plattformarna.

Det är främst förstaklassare som kommer och tar del av analog undervisning. Barnen ler, och svarar på lärarnas frågor. För dem är det här helt vanlig undervisning. För mammorna innebär det egentid några timmar tre gånger i veckan. Samtidigt oroar de sig för sina barn, när de ska ta sig hem från skolan. Men är du mamma och har barn under sex år och förskolorna är stängda, så kan du i stort sett inte arbeta.

Inlägg 3 – 28 oktober 2023

Hi! It's Anna from Ukraine. Nowadays, my life consists of a lot of travelling around my country. Life in a big city is totally different from small villages near the front. If I'm in Kyiv, I can sit in a café and choose coconut or almond milk for my coffee, at the frontline villages you can forget even about internet connection and electricity. Noise of artillery, works like alarm clocks.

We are, as women, started replacing men's at the most physically difficult jobs. We started to forget the words “I can't” and replace it with “I must” or ”I can”.

Recently I visited a coal mine. 480 meters under the ground. Everything is gray around, with coal parts in the air. And women with shovels collecting coals on the floor which fallen down from the transportation line. On their faces I see sweat, tiredness and dust.

And it's not only one or two women who are doing this kind of work at the moment. At one mine it can be up to 100 women, when before the full scale invasion there was no need for ladies to do such heavy work. But men become soldiers and someone needs to replace them.

Oksana, the lady I had a talk with, was a choreographer all her life. 25 year she was doing that kind of job, but then her home city become shelled. At spring, she lost her father and son from shelling. Few years before - her mother and husband died from Covid. Her home - Bakhmun destroyed and occupied. She doesn't have a choice. And at 49-year-old she becomes a mine worker, who is dreaming one day to come back to her work with kids as a choreographer.

I am going out from the mine. While she continues throwing coals with her shovel.

Svensk översättning:

Hej! Anna från Ukraina här. Nu för tiden består mitt liv till stor del av att resa runt i mitt hemland. Livet i en stor stad är helt annorlunda mot hur det är i de små byarna nära fronten. Om jag är i Kiev kan jag sitta på ett kafé och välja om jag vill ha kokosmjölk eller mandelmjölk i mitt kaffe, men i byarna vid frontlinjen kan man glömma att ens ha internetuppkoppling eller el. Ljudet av artillerierna fungerar som väckarklocka.

Vi kvinnor har fått börja ersätta män på de mest fysiskt ansträngande arbetsplatserna. Vi har börjat glömma orden ”jag kan inte” och börjat ersätta dem med ”jag måste”, eller ”jag kan”

Nyligen besökte jag en kolgruva. 480 meter under marken. Allt runtomkring var grått, med kolbitar i luften. Och kvinnor med spadar som samlar kol som ramlat ner från transporten på golvet. Jag ser svett, trötthet och damm i deras ansikten.

Och det är inte bara en eller två kvinnor som gör det här jobbet just nu. I en gruva kan det finnas upp mot 100 kvinnor, medan det före den fullskaliga invasionen inte fanns något behov för kvinnor att arbeta i så tunga jobb. Men männen blev soldater och någon måste ersätta dem.

Oksana, kvinnan jag pratade med, har varit koreograf i hela sitt liv. I 25 år har hon arbetat med det, men sedan dess har hennes hemstad beskjutits med granater. I våras förlorade hon både sin far och sin son i granatbeskjutningar. Några år tidigare dog både hennes mamma och make i covid. Hennes hem Bakhmut är förstört och ockuperat. Hon har inte haft något val. Så vid 49 års ålder blev hon gruvarbetare, som drömmer om att en dag återigen få arbeta med barn som koreograf.

Jag lämnar gruvan. Medan hon fortsätter kasta kol med sin spade.

Inlägg 2 – 23 oktober 2023

Hi! It's Anna from Ukraine.

I think people are the biggest miracle that we have in our country. We are ready to support each other and open hearts and doors when it's really needed.

On the second day of the full-scale invasion, I didn't have a plan of what to do. I just trusted my feelings and lived in a moment. One of my colleagues, with whom I worked as a media producer during the weekends, was in Poland. She was ready to shelter me there. It was needed to cross the border only, but it wasn't an easy task. Everyone was escaping.

I walked 7–8 kilometres to the border between cars — no chance to drive closer. Traffic jams are becoming longer and longer.

Anna lever kvar i krigets Ukraina: ”Alltid ett känslomässigt lidande”

In the evening, I was in Poland. My family were in Ukraine. I didn't know if I would be able to see them again. My father was in the occupied territory since the first day. I was free, but not my heart, country, or people.

Since that day, I have been working as a media producer and journalist. My colleague, who became later my very close friend, not only saved me, but we started working together.

After one week of being out, I returned to Ukraine.

(Originaltext)

Svensk översättning:

Hej! Det är Anna från Ukraina här.

Jag tror att människor är det största miraklet vi har i vårt land. Vi är redo att stötta varandra och öppna våra hjärta och dörrar när det verkligen behövs.

På den stora invasionens andra dag visste jag inte vad jag skulle göra. Jag litade bara på mina känslor och tog ett ögonblick i taget. En av mina kollegor, som jag arbetade med som medieproducent under helgerna, var i Polen. Hon kunde ge mig skydd där. Det jag behövde göra var att ta mig över gränsen, men det var ingen enkel uppgift. Alla flydde.

Jag gick 7-8 kilometer till gränsen mellan bilarna – det fanns ingen möjlighet att köra närmare. Trafikstockningen blev bara längre och längre.

Till kvällen hade jag tagit mig till Polen. Min familj var kvar i Ukraina. Jag visste inte om jag skulle få träffa dem igen. Min pappa satt fast i ockuperat territorium från dag ett. Jag var fri, men inte mitt hjärta, land eller folk.

Sedan den dagen har jag arbetat som medieproducent och journalist. Min kollega, som senare blev min väldigt nära vän, inte bara räddade mig, men blev också min arbetskamrat.

Efter en vecka utomlands återvände jag till Ukraina.

Inlägg 1 – 23 oktober 2023

Hi! I'm Anna, and I'm a journalist from Ukraine. The next couple of months I will write about my life in Ukraine. I will take you with me in my memories, when everything was begun. And then, I will continue in present time.

I woke up at around 5 am in Kyiv from explosions. It was 24 February 2022. After that, my life has never been the same. Our lives were not the same.

I worked as a media literacy project manager. Implemented projects around the country. One day before full-scale innovation, we worked on the media literacy strategy of our country. But the following day changed everything for us.

At around 19.00 I started receiving information from my friends, that tomorrow the war would start. I haven't prepared an emergency suitcase. Just called my parents, had a talk with closest friends and went to bed. I understood that soon I won't be able to sleep.

Huge noise during the darkness. The heart beats, which you can't stop. Calls to my mom with the noise of explosions on another side of the line. She was scared, so was I.

I remember empty streets that day in the capital. Huge traffic jams from the city towards the west. And first, Ukrainian tanks drove through the centre.

All of us will remember that day very clearly. We didn't know then that it would be months and years of war ahead.

In the evening, I made a decision to leave the city. I was on the train towards Lviv with one small suitcase, leaving my whole life behind…

Svensk översättning:

Hej! Jag heter Anna, och jag är en journalist från Ukraina. De kommande månaderna kommer jag skriva om mitt liv i Ukraina. Jag kommer ta med er in i mina minnen, från när allt började. Och sen kommer jag fortsätta berätta om nutiden.

Jag vaknade omkring fem på morgonen i Kiev av explosioner. Det var den 24 februari 2022. Efter det blev mitt liv aldrig detsamma igen. Våra liv blev aldrig desamma.

Jag arbetade som projektledare inom media- och informationskunnighet. Implementerade projekt runt om i landet. Dagen före den stora invasionen arbetade vi på en strategi för mediekunnighet för vårt land. Men dagen därpå var allt förändrat för oss.

Runt sju på kvällen började jag få meddelanden med information från mina vänner, att i morgon kommer kriget bryta ut. Jag hade inte förberett en nödväska. Jag ringde mina föräldrar, pratade med mina närmaste vänner och gick och la mig. Jag förstod att snart kommer jag inte kunna få sova mer.

Höga ljud i mörkret. Hjärtat slår, och går inte att stoppa. Ringer ett samtal till min mamma där jag hör ljud av explosioner på andra sidan telefonlinjen. Hon var rädd, och det var jag också.

Jag minns tomma gator den dagen i huvudstaden. Enorma trafikstockningar från staden ut åt väst. Men först åkte ukrainska stridsvagnar genom stadskärnan.

Alla av oss minns den dagen väldigt tydligt. Vi visste inte att månader och år av krig väntade oss.

På kvällen tog jag beslutet att lämna staden. Jag klev på tåget mot Lviv med bara en liten väska, och hela mitt liv bakom mig...