Helena af Sandeberg: ”Scenen är det enda stället där jag kan stänga av helt”

Efter reklamen: Nio till fem #5 – Helena Af Sandeberg

Teatern är hennes andra hem. I perioder är hon här sex dagar i veckan. Closer, Konstellationer och nu i vår Pensionat Oskar. Helena af Sandeberg är drottningen av Stockholms stadsteater – en arbetsplats hon har varit kvar på i över tjugo år.

Hon visar oss runt i de maffiga kulisserna. Ner för den röda sammetstrappan i salongen med uppfällda röda stolar. Bakom scenen med hundratals tekniksladdar, smutsiga kaffekoppar och hyllor fyllda med rekvisita. Med en enorm takhöjd, flera scenografier och små loger med smink, peruker och kläder förstår man att det här är en mäktig apparat. Stockholms stadsteater, Kulturhusets centrum.

Scenen är Helenas frizon. Här får hon utlopp för alla känslor, från euforisk lycka till djup sorg.

– Det är som att få en paus från verkligheten. Det är ett av skälen till att jag vill vara skådespelare. Det är ett tufft yrke för konkurrensen är stor och jag har ­varit väldigt lyckligt lottad. Även när det går bra får man många nej längs vägen.

När vi träffar henne sprudlar hon av energi, trots att hon är trött efter en intensiv höst och vinter. Hon får alla omkring sig att skratta och säger med glimten i ögat att hon är på gränsen till ett nervsammanbrott. Helena är ensamstående tvåbarnsmamma med ett livspussel som ibland kraschar.

– I perioder går det inte att få ihop, och då får man välja. Jag väljer mitt jobb och mina barn.

Artisten Eagle-Eye Cherry var Helenas första pojkvän och hans mamma gav Helena ett råd som hon tagit med sig och lever efter än i dag.

– Hon sa att i stället för att välja bort sin stora passion så ska man ta med barnen i sitt liv. Låt dem vara med, för då känner de sig inte övergivna.

Därför är Helenas barn ofta med henne. Dottern Ava, 10, har vuxit upp på teatern och är nästan alltid med bakom kulisserna. Hon älskar dans och teater och kommer, enligt mamma Helena, kanske att gå i samma fotspår i framtiden.

– Hon älskar teatern. Det är en väldigt snäll miljö för barn tycker jag. Hon känner alla bakom scenen.

Som mamma försöker hon alltid att vara närvarande och ibland kan hon bli lite för mycket, som hon själv säger.

– Jag tror de skulle säga att jag är rolig, lite jobbig och inkonsekvent. Men att de litar på mig mest av allt i hela världen. De vet att jag inte är perfekt, och det gör att de inte heller behöver vara det.

Sonen Alfred ville inte se mamma på tv

Sonen Alfred är i dag nitton år och sköter för det mesta sig själv. Där är fokuset och passionen fotboll och karriär, inte helt olikt sin mamma som också har en kärlek för sporten.

När Alfred var liten såg han sin mamma på tv för första gången. Det var filmen Tur och Retur – en händelse som satte spår i honom.

– Jag sa orden ”Jag älskar dig” till barnet i filmen, och han började storgråta. Han kände att jag kunde byta ut honom och Ava.

Efter det tittade han inte på något med henne.

Nästan tio år senare såg han sin mamma på teatern för första gången. Det var när Helena spelade föreställningen Gasljus. I slutet ställde sig Alfred upp och gav henne en stående ovation.

– Jag grät jättemycket. Det var så fint, jag blev jätterörd. Nu gör han det varje gång och försöker få samma effekt, säger hon och skrattar till.

Båda barnen är uppväxta på filmset eller på teatern. Genom åren har Helena af Sandeberg gjort över femtio tv- och filmroller. Filmer som Tomten är far till alla barnen och Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Tv-serier som Heja Björn, En pilgrims död och Deg – där den sistnämnda vann Årets tv-drama på Kristallen 2022.

Tidigare i karriären var dock filmrollerna fler, något som minskat i takt med att åldern ökar.

– Jag hade mycket fler filmerbjudanden när jag var trettiofem, och då var jag inte ens hälften så bra som är jag nu vid femtio. Det är sjukt, det är till och med bättre i Frankrike och USA. Men här ska alla tjejer, framför allt på film, vara trettiofem år för att få en roll.

Trots färre filmroller befinner sig Helena på toppen av sin karriär. Flera stora tv- och teaterroller och ett driv, en glöd och en passion för sitt yrke som hon vill ha med sig hela livet. När vi pratar om att åldras nämner hon två kvinnor hon ser upp till mycket.

– Marie Göranzon är en mentor för mig. Hon är åttio år och är fortfarande bäst. Hon är Queen of ­Everything.

Även Marie-Louise Ekman är en nära vän.

– Hon är den roligaste människan jag känner. Hon är ett geni och dessutom varm. Det är de här kvinnorna vi ska sikta på att bli. De är mina förebilder. Marie och Marie-Louise är så coola.

Övergreppet fick henne att hoppa av sitt första skådespelarjobb

När vi pratar om att den här intervjun kommer i marsnumret av Femina, lagom till internationella kvinnodagen, börjar Helena prata om kvinnor i sin närhet. Hon lyfter vikten av vänskap och refererar till någon artikel hon läst om att kvinnliga vänskaper har flera hälsofördelar.

– Mina kvinnliga vänskaper är det som bär mig ­genom livet. Mina två bästa vänner, Rebecka Hemse och Lovisa Bergenstråhle. Utan dem skulle jag inte ha överlevt.

Helena är stolt över att vara kvinna och stolt över kvinnorna som finns runt omkring henne.

– Den här kvinnodagen. Jag blir lika arg varje gång den kommer. För det så sjukt att vi ska ha en dag, vi är ju hälften av världen. Vi ska ha alla dagar.

Att vara kvinna är inte det lättaste alla gånger. När metoo-vågen svepte in över Sverige stod film- och ­teaterscenen i rampljuset med initiativet Tystnad tagning, där Helena själv tog en ledande position.

När hon var sjutton år fick hon sitt första skådespelarjobb. Det var en novellfilm där regissören begick ett övergrepp mot henne, vilket gjorde att hon hoppade av jobbet innan det var klart.

– Han sa att jag var spänd och behövde slappna av. Han började massera mig och sedan gled handen ner och han tog mig på brösten. Då sprang jag iväg. Jag blev jätterädd.

Helena ringde sin teaterlärare och fick då ett råd hon i dag inte kan förstå sig på.

– Jag frågade vad jag skulle göra och fick till svar: ”Det är så här branschen är, Helena. Ät inget han serverar dig och åk inte bil med honom.” Jag kommer ihåg att han hade gjort någon soppa till mig och jag bara satt där och stirrade på den.

– Sedan bestämde jag mig för att säga nej, så här får det inte vara. Jag stod där med min pappa, för jag vågade inte träffa regissören själv, och sa att jag hoppade av. För jag tänkte att det kanske kommer fler chanser, och gör det inte det så får det vara så.

Fler chanser kom. Men sexismen inom teater och film fanns kvar. Metoo bidrog till förändring, men samtidigt lämnade den ett stort sår i både Helena och Stockholms stadsteater.

– Vi sitter i huset som betalade ett av de yttersta priserna när allt blev fel.

Hon syftar på Benny Fredriksson, tidigare vd för Kulturhuset och Stadsteatern, som tragiskt tog sitt liv under den perioden.

– Benny har alltid varit en jätteviktig person för mig i mitt yrkesliv. Det var han som anställde mig och gav mig fantastiska roller. Han var komplicerad som oss andra, men jag tyckte väldigt mycket om honom. Och framför allt var det där drevet helt fel, säger hon.

– Man kan aldrig ta ifrån Benny den framgångssaga han skapade med Stadsteatern. Det fanns en lust och glöd i huset då som jag tycker att vår nuvarande scenkonstchef Maria Sid försöker leta sig tillbaka till, och det är fantastiskt.

Ångest, katastroftankar och bröstcancer

Helena är en glädjespridare. Men inuti har hon också ett mörker. Hon har nära till känslor och lever med ett slags grundsorg i sig som ibland kryper fram.

– Jag har alltid haft en väldigt stark inlevelse. Det är nog därför jag är bra på mitt jobb. Jag har mycket ångest och katastroftankar. När jag var mindre kunde jag ligga och gråta för att min syster var försenad. För i mitt huvud var jag redan på hennes begravning. Jag är också orolig och tänker mycket på om mina barn är okej. Scenen är det enda stället där jag kan stänga av helt. Det är som att jag får en paus från min oroliga själ och från verkligheten som ibland är svår.

När Helena var tolv år blev hennes mamma sjuk i bröstcancer, när hon var arton gick mamman bort, fyrtiofem år ung. En sorg som satt djupa spår i Helena. Även hennes mormor har haft sjukdomen och hon vet att den är ärftlig.

– Jag och min syster har gått på kontroller hela våra liv. Jag måste säga att jag älskar svensk sjukvård, den är helt fantastisk.

Helena har sett sjukdomen på nära håll och vet hur skört livet är, något som präglat henne, både på gott och ont.

– Det sorgliga är att jag aldrig någonsin har känt så där som vissa kan säga: ”Ni vet när man var trettio och kände sig odödlig.” Jag känner bara: ”Va? Hur känner man sig då?” Det har jag aldrig varit med om.

– Men jag är också så jävla mån om att uppskatta livet. Jag förstod tidigt att livet är en present, att man ska leva mycket och noggrant.

Därför är åldrande något hon är tacksam för.

– Det finns inga garantier för att man får vara kvar på den här jorden. Så jag är tacksam. Ju mer jag får åldras, desto bättre. Det måste man komma ihåg. Det är alltid sämre att inte få vara med.

Sorgen efter kärleksrelationen som gick i kras

Helena har gått igenom två skilsmässor. Men relationen till båda hennes ex är i dag bra. Väldigt bra till och med. Faktum är att båda två jobbar i huset.

– We keep it in the family. Det är väldigt praktiskt. Men jag träffade faktiskt ingen av dem här, säger hon och skrattar till.

Alexander Mørk-Eidem, som är Alfreds pappa, är regissör. Fredrik Lycke, Avas pappa, är skådespelare. Tillsammans utgör de en stor bonusfamilj som Helena är tacksam för.

– Jag har valt väldigt bra män att få barn med. Men det är klart att vi inte älskade att hänga första åren efter skilsmässan. Men nu tycker jag om dem, och deras fruar, jättemycket.

För egen del lever hon i dag som singel.

– Jag har träffat några fina, men det är svårt att få ihop det. Man kommer med mycket bagage och det är inte lätt att träffa någon mitt i livet. Jag skulle gärna träffa någon att dela mitt liv med, men jag har också ett så jäkla bra liv och är så självständig. Därför måste det vara någon fantastisk. Jag vill inte ha någon bara för att.

I fjol gick hon igenom en tuff period efter att en kärleksrelation gick i kras. Då blev scenen återigen en fristad där hon fick utlopp för sina känslor. Hon berättar om reaktioner från tittare som sagt att de blivit berörda av olika scener, något som i sin tur gör att Helenas känslor på scen både hjälper henne och kan hjälpa andra.

– Jag får använda alla mina sorger och sår på scenen. Men jag kan också dela dem med de som tittar. Då älskar jag teater, när den hjälper mig och jag hjälper någon annan. Vi mår bättre när vi delar med oss.

I framtiden hoppas hon på en stor huvudroll på film, men också att få fortsätta på teaterscenen. Kombinationen av dem båda är det hon älskar.

– Film är lite intimare. I teater behöver det sitta i kroppen, det behöver nå längre ut. På film är uttrycket mindre.

Bakom kulisserna!

Vad har du ­använt för smink på Helena, ­makeup-­­artist Pauline Haara?

– Jag ville fram­häva Helenas karisma, jag förstod direkt att hennes varma ögon och leende är det mest iögonfallande! Det blev en bas med lyster, lätt markerade ögon och ljusa glossiga läppar!

Hur får man till den snygga ögonsminkningen?

– Jag använde L’Oréal Paris nyhet Paradise Le Shadow Stick som är en krämig och fyllig ögonskugga på stift. Den appliceras lätt på ögonlocket och kan tonas ut med fingret. Jag kombinerade två nyanser, en ljus med skimmer, Twinkly Rose, och en mörkare brun, Brown Abyss.

Hur får man ögonskuggan att sitta hela dagen?

– Applicera en bas under din ögonskugga, du kan använda en primer eller så grundar du tunt med en concealer. Annars rekommenderar jag en krämig ögonskugga som jag använde på Helena, dessa sitter väldigt bra.

I logen blir Helena sminkad för föreställning. Hon skrattar åt sina mörka ringar under ögonen och berättar att hon tidigare trodde att det var mascara som runnit ner. När hon står framför kameran eller på scen är hon inte fåfäng, det är en regel hon satt upp för sig själv.

– Men privat är jag fåfäng. Jag är inte en person som spelar beachvolleyboll i bikini på stranden, men framför kameran eller på scen kastar jag kläder och gör vad som helst. För då är det inte jag.

I skådespelaryrket ingår det ibland att göra intima scener, något Helena är van vid eftersom hon gjort många sådana både på film och på teatern. Men när det gäller intimitetskoordinatorer, något som är ganska nytt i film- och teatervärlden, är hon inte helt såld. För henne är det viktigt att skilja på karaktären och privata Helena.

– Jag vägrar att gå med på att det är en stor grej att jag tar av mig kläderna. För då blir det så privat och då blir det Helena i stället för en roll.

Helena af Sandeberg älskar sitt jobb, Stadsteatern och sina kollegor. Under tiden vi träffar henne kommer flera fram och hälsar, från Johan Rheborg till Linus Troedsson. Tillsammans lever de ut sina drömmar på scen. Att ha ett passionsyrke som man älskar är något hon som mamma försöker förmedla vidare till sina barn.

– Jag brukar säga ”Find what you love”. För det gäller inom människor men också med sitt yrke. Jag älskar mitt jobb, även om jag ibland klagar på att jag jobbar för mycket. Jag går till jobbet glad och har gjort det i alla år. Man tillbringar så mycket av sin tid på jobbet så jag har sagt till mina barn att om man hittar något man älskar, så kommer mycket lycka gratis. Då blir livet roligare

Makeup: Pauline Haara/L’Oréal hår Rebecca Afzelius
Kläder: Malina
Tack till Kulturhuset Stadsteatern där vi fotograferade.

Efter reklamen: 5 saker du vill veta om Helena af Sandeberg