Linda Skugge: "Jag har alltid bara försökt vara rolig"

Efter reklamen: Fem fördelar med att läsa - enligt forskarna

Krönikören och författaren Linda Skugge har lämnat 10-talet bakom sig. Nu är tiden inne för att äntligen ta igen allt som gick förlorat under det föregående decenniet.

Efter att länge ha varit skeptiskt inställd är hon sedan ett tag tillbaka en aktiv användare av Instagram och delar med sig av allt från nya ryggtatueringar, till avverkade löprundor, till klipp på när hon äter ett hårdkokt ägg i en enda tugga.

Här följer hon nyhetsflödet, här får hon uppslag till nya skrividéer, här hittar hon ett och annat ragg.

För den som inte är väl bevandrad i appens uppvaktningsritual är tillvägagångssättet enkelt förklarat:

– Jag har skrivit ”du verkar spännande” och frågat om vi ska ses. Jag gillar när människor är raka och inte spelar några spel, säger Linda Skugge.

Och skulle hon skaffa Tinder tänker hon såklart bara ha fula och roliga bilder på sig själv. Lika bra att ens framtida partner på förhand är inställd på vad den kan vänta sig att vakna till om mornarna.

Kanske en tillhörande presentation i stil med: ”Sökes: händig person. Jag bor i Sollentuna tillsammans med mina tre döttrar och har stopp i toaletten hela tiden. Hjälp oss.”

– Jag kan be min ex-man att filma. Vi är skilda sedan två år, men är bästa vänner i allra högsta grad.

Som skribent har hon inte gjort sig känd för att undvika att skriva privat och utlämnande om sig själv och människor i sin sfär, men de allra närmaste har lämnats utanför. Föräldrarna nämns ytterst sällan, syskonen aldrig och de tre döttrarna på 14, 17 och 20 år används bara stundtals som komiska inslag – något de enligt Linda Skugge får stå ut med så länge hon försörjer dem.

Sin ex-man skrev hon inte om på 24 år.

– Det är ju ett bevis på att jag lämnar de jag bryr mig om utanför. Men hur ska folk jag dejtar veta det på förhand? Förmodligen kommer de jag träffar inte att bli särskilt långvariga, och då kommer jag ju att skriva om dem. ”Han var ful på morgonen utan filter och fick inte upp den trots Viagra”. Jag tycker att skrivandet går före allt.

Inte bara en potentiell kärlek, medger hon, har tagit en försiktig klunk ur vinglaset och nervöst skojat om att de ”inte vill bli en krönika i tidningen” – ett löfte Linda Skugge omöjligen kan ge. Någon gång vill hon hitta någon att leva länge med igen, men fram till dess kommer Skugge att fortsätta skriva om livet utan censur.

– Jag får lite fasa i kroppen nu när jag tänker på det.

Osexigt med politiskt korrekta män

I slutet av 90-talet blev Linda Skugge en feministisk ikon, dels genom sina krönikor i Expressen, dels genom den banbrytande antologin Fittstim som hon gav ut med bland annat journalisten och programledaren Belinda Olsson. Än i dag kan hon uppleva att nya bekantskaper verkar ha läst på om ämnet ”patriarkatet” inför en träff.

Hon berättar om att hon nyligen åt middag med en man som under dejten höll ett feministiskt brandtal.

– Det kan jag tycka är ganska osexigt med män, eftersom jag tillhör den gamla generationen. Jag är feminist men skolad i det patriarkala synsättet. Jag tycker nästan att det är hetare med människor som vågar säga opassande saker och gillar inte det här politiskt korrekta. Det kan bli lite trist och skenheligt.

Att dejten därtill avslutades utan hångel gjorde inte saken bättre.

– Han satt där och var gullig och pratade om feminism, men det enda jag kunde tänka var: ”Kan han inte bara plocka fram kuken?”. Haha.

Men egentligen har Linda Skugge inte tid att dejta alls. Texter ska skrivas och pengar in. Varje dag är arbetsdag för Skugge som skriver från tidig morgon till lunch. Emellanåt infaller kreativiteten och orden flyter, men allt som oftast beskriver hon skrivprocessen som ett ständigt ”pressande”.

Och ändå fortsätter du år och efter år.

– Haha, men man måste ju! Jag har ju inget annat, det här är mitt jobb. Jag nojar ganska mycket över försörjning och pengar. Tidningarna kanske dör och så får man inga jobb. Vad ska jag göra då? Sedan kommer nya, yngre förmågor och så blir man utbytt. Det är därför jag tackar ja till alla jobb – för jag kan inte tacka nej till pengar. Och sedan jobbar jag ihjäl mig!

Var rädd att bli missförstådd

Linda Skugge har alltid varit extremt driven och tävlingsinriktad. Det är genetiskt och ingen bedrift, säger hon, och anledningen till varför hon som 18-åring fick jobbet som musikreporter på ungdomsmagasinet Ultra 1993, som i sin tur ledde till krönikörposten på Expressen. För kvällstidningen skrev hon varje vecka, året runt i 15 år.

Bredvid tekoppen på bordet framför Linda Skugge ligger boken Trainweck av Sady Doyle.

– Den handlar om svåra kvinnor, säger hon och nämner namn som Sylvia Plath, Mary Wollstonecraft, Hilary Clinton och Britney Spears.

När Linda Skugge slog igenom som skribent och blev ett känt ansikte över hela landet var hon inte beredd på hatet som också kom med framgången. Inte beredd på att inte kunna gå ut på krogen utan att folk kom fram till henne, försökte starta gräl och knuffades. Ringde till hennes hemtelefon med hot och förolämpningar. Under 90- och 00-talet tvingades hon ständigt att byta nummer.

Hatet från läsarna stöpte sakta om mig till den jag sedan blev. Ger ni hat så ska ni få hat. Jag blev en iskall maskin vars mål var att tänja gränser och ser hur långt jag kunde gå.

Förut, när hon var yngre, upplevde Linda Skugge att hennes texter oftast tolkades bokstavligt.

Linda Skugge är så arg.

Linda Skugge är så svår.

Linda Skugge är så goth.

Men den stora rädslan för att bli missförstådd – den hon har återkommit till i böcker under åren – har hon till slut släppt.

– Jag tycker att det är jätteroligt att skriva tvärtemot. Folk tror någonting om en – sedan skriver man dagen därpå något annat. Det blir ju kanske rörigt, men sedan kan man ju tycka att texterna är enskilda, frånkopplade varandra.

"Blev helt tokig i huvudet"

För två år sedan utgavs boken 45 Addison Morbus där Linda Skugge berättar om sjukdomen hon levt med sedan 2012. Sakta la kroppen av, funktion för funktion. Viktnedgång, diarré, yrsel, illamående, magont, depression, ledvärk och ofantlig trötthet. Samtliga symptom på Addisons sjukdom vilket innebär att binjurarna slutar producera hormonet kortisol.

Den varma sommaren 2018 då fläktarna sålde slut i affärerna och skogsbränder härjade över hela Sverige mådde Linda Skugge sämre än någonsin. Hjärtat rusade, hon hade konstant feber, rasade i vikt och slutade att sova eftersom hon kände sig så uppjagad. Snart fick hon diagnosen giftstruma, graves disease’, den allra värsta sorten.

– Det var helt vidrigt, en total skärseld. Jag blev helt tokig i huvudet, säger hon.

Linda Skugge tvingades operera bort sköldkörteln och mår i dag mycket bättre, även om hon kommer att få leva med en ständig trötthet av sina sjukdomar.

I 45 Morbus Addison återkommer hon till citatet ”I guess I’m through” – vid 45 års ålder såg hon sig själv som förbi, avklarad, slutkörd.

Om att tvingas överge skrivandet. Om att vara i sorg. Om att ens livsfas är I guess I’m through.

I dag har hon börjat löpträna med Nine Inch Nails i lurarna och förbereder sig inför att springa tjejmilen med sin yngsta dotter. Skriver texter och krönikor, läser böcker, går på möten, ordnar middagar för vänner och bekanta, dejtar. Tar igen de förlorade åren med sjukdomarna.

Men att hon fortfarande är through står hon fast vid.

– Det kan också vara ett bra tillstånd. Då kan jag tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör. Det är därför jag inte är rädd för corona till exempel. Jag kommer förmodligen bli jättedålig och kanske inlagd, men det är inte bara corona som är farligt för mig.

Linda Skugge tar fram sin mobil och läser högt från akutkortet som sitter inkilat i fodralet:

”Måste uppsöka sjukvård snarast för omedelbar tillförelse av kortinsondropp vid kräkning”.

– Vissa inskränker sina liv för att de är rädda, men jag orkar inte ha det så. Jag tycker att min sjukdom har gjort mig till en bättre skribent och en modigare och roligare människa. Jag är inte så rädd för att dö – för då dör man ju. Jag vill inte lida, det vill ingen, men att bara dö… Ja, då kanske det blir jättesynd om mina barn, men det går väl över. Det är jättemånga som förlorar sina föräldrar, så himla farligt är det väl inte?

Nu drömmer hon om att få resa, göra intervjuer med spännande personer på otillgängliga platser dit man behöver ro en eka i timmar för att ta sig. Men mest drömmer hon om Island.

Linda Skugge ler.

– Fast då kanske jag dör vid någon jävla gejser efter att ha börjat kräkas av någon dålig räka. Så får de begrava mig där, det blir väl lite spännande.

Den svarta humorn igen. Den som gånger om har upprört och av läsare tolkats bokstavligt.

För tillfället befinner sig Linda Skugge däremot i en period av att äntligen känna sig förstådd.

– Kanske är det för att jag är äldre och har funnits så länge. Kanske är det för att jag har blivit bättre. Men jag tror inte att folk missuppfattar mig längre.

Vad har de fattat?

– Att jag bara försöker vara rolig. Jag ser mig som en humorperson. Det låter kanske jättetöntigt, något jag aldrig hade vågat säga förut utan att skämmas ihjäl, men nu skiter jag i vilket. Det är klart att mina texter kan vara sorgliga också, men sorg och humor ligger väldigt nära varandra ibland. Jag ser det snarare som underhållning än blodigt allvar. Jag har alltid bara försökt att vara rolig och det fattade folk kanske inte förut. Men nu gör de det.

LINDA SKUGGE OM…

…BARNEN

"På grund av corona är mina döttrar hemma mycket. De gör allting, jag gör ingenting. De gör allt hushållsarbete, hjälper mig i jobbet, lånar böcker på stadsbiblioteket, åker med papper till revisorn. Jag har världens snällaste barn vilket är svårt att acceptera, för alla har så bråkiga barn. Det är bara ren tur. Jag tror att det hänger ihop med att jag blev sjuk. De har ju sett mig så utmattad att jag inte har orkat att göra någonting. Plus att de är snälla rent genetiskt. Jag har bara varit tillåtande, jag har inte uppfostrat så himla mycket."

…MEJLISTAN MORSORNA

"Allting började med att jag hade en mejlinglista som hette Morsorna som jag startade 2001. Jag var 26 år och gravid. Det fanns inga barntidningar som Mama – ingen glamour eller kommers kring barn. Då startade jag mejlinglistan och bjöd in mammor i min bekantskapskrets. Vi pratade mycket om barnen, men också om hur man mådde – man föder barnen, man får amningspsykos, man är skör, man har sömnbrist, man har 39 graders feber i två veckor. Alla var ju vrak och ändå tvungna att sitta i TV4 på morgonen. Men det fick ingen reda på. Vi stöttade varandra och ingen läckte hemligheterna. Ett tag var vi säkert 60 mammor som skrev med varandra. Det tog så mycket tid, istället för att jobba satt folk och mejlade, det var nog 100 mejl om dagen."

…VIN

"Jag funderar på att sluta dricka vin igen, jag blir så jävla trött. Det är inte värt det – då kan man inte träna dagen efter. Är det härlig stämning behöver jag inte vin, jag kan bli hur uppsluppen som helst bara på juice. Jag både druckit i perioder och varit helt vit. Men ibland är det ju skönt med hela den här ”dricka lite vin och sjunka ner i en fåtölj”-grejen. Alkohol är farligt – jag tycker det är svårt att hantera. Dricker man ett glas har man plötsligt druckit en flaska. Det är som en påse chips."

…PR- OCH EVENT

"För flera år sedan testade jag att jobba med PR och event. PR tyckte jag var assvårt och jobbigt och tråkigt. Men event var kul, det är något helt annat. Särskilt nu efter coronan tror jag att folk är helt desperata efter att ses. Bättre läge kan det inte vara för Magiska Möten AB. Det är ju magiskt – att tutta ihop folk som inte känner varandra i rätt konstellationer under ett kulturevent. Jag är jättebra på det. Ja, jag ska kicka igång eventen igen och så kommer jag att jobba ihjäl mig och få en annan sjukdom. Vad kan jag få då? Jag kanske blir vanligt utbränd! Jag är redan utmattad på grund av hormonella fel, men då kan jag gå in i väggen på det traditionella sättet."

LÄS ANDRA PERSONPORTRÄTT FRÅN FEMINA:

Bahar Pars om skönhetshetsen: "Trycks en del botox och fillers"

Gunhild Stordalen: "Petter kommer alltid vara mitt livs kärlek"