Khaddi Sagnia om uppväxten i Hjällbo och pappan som försvann: Mamma är värd allt

Efter reklamen: Fem snabba med Khaddi Sagnia

In i det sista är det osäkert. Kommer det verkligen bli ett OS i Tokyo den här gången? När detta magasin går i tryck pekar allt åt en idrottsfest i Japan och en som kommer bli riktigt besviken annars, får söndagsflanörerna på Avenyn att vända sig om. Khaddi Sagnia är ett bekant ansikte, extra mycket efter senaste medaljen, men den 27-åriga längdhopparen skrattar så högt och rör sig med en pondus som gör att hon sticker ut på Göteborgs paradgata.
– Jag har sett fram emot OS länge nu. Dels för att förra gången i Rio gick så himla dåligt, dels för att jag har satsat hårt. Alla tävlingar och träningar på vägen har varit en förberedelse för OS, säger Khaddi Sagnia och medger att hon hamnade i en svacka när mästerskapet ställdes in förra sommaren på grund av pandemin.

Fick ta ny sats mot OS i Tokyo

Bara en förkylning kan vara förödande för en elitidrottare och hon var rädd att få corona själv, men framförallt såg hon liten vits med att träna så hårt om hon inte fick visa upp sig.
– Varför skulle jag lägga ner all tid om det inte var tävlingar? Jag tänkte att jag lika gärna kunde chilla, men landade i att det kanske var bäst att hålla igång ändå.

Nu konstaterar hon att extraåret blev en bonus. Hon fick chans att komma tillbaka ordentligt från en korsbandsskada, tog brons på inomhus-EM och seglade upp som sportjournalisternas största blågula hopp i Tokyo.
I en mening är det rätt logiskt.
– Om man växer upp med så många syskon blir du automatiskt tävlingsinriktad. Jag visste tidigt att jag behövde ta för mig för att synas, höras och få det jag ville ha. Det var en konstant tävlan om mammas uppmärksamhet, säger Khaddi och smälter in i den blommiga soffan på Hotel Bellora.

Khaddi växte upp i Hjällbo

Det här var inte hennes ”stan” då. Khaddi Sagnia växte upp i Angered norr om Göteborg, närmare bestämt i miljonprogrammet Hjällbo.

En spårvagnsresa på 12 minuter från city men en helt annan värld.

Hon var yngst i skaran av åtta barn och hennes mamma som var ensamstående fick kämpa hårt för försörjningen.

– Vi fick lära oss ta hand om oss själva tidigt och hjälpa till hemma. Mina äldre syskon ännu mer, men när jag var 11-12 skickade mamma mig till banken för att betala räkningar, säger Khaddi och berättar att mamman som slet hårt med dubbla jobb inom hemtjänsten och på chipsfabriken Estrella, ändå hade svårt att ställa mat på bordet varje dag.

Hur mycket hon än stöttade sin dotter i friidrotts-drömmarna räckte inte pengarna till läger och extraordinär utrustning. De första spikskorna var en hägring.

– Klubben hade en låda med kläder och skor som var ”överblivna” och där fick jag mina första spikskor. Jag var överlycklig. Jag visste att mamma inte skulle ha råd, men samtidigt ville jag ju ha saker. Jag minns ett par Nike-tajts jag drömde om också. De kostade 599 kronor. Alla hade dem och jag gick och provade dem flera gånger, trots att vi inte kunde ta så mycket av barnbidraget. Det fick bli kvarglömda grejer eller saker min syster vuxit ur. Men det funkade det också, säger Khaddi.

Josephine Bornebusch: ”Jag har gråtit över jobb sen jag var 13”

"Mamma är mitt hjärta, mitt allt"

I dag är hon övertygad om att uppväxten har varit en drivkraft som lyft henne både i idrotten och i livet - och hon tvekar inte en sekund på vem som ska ha kredd:

– Jag tänker ännu mer nu på vilken otrolig kvinna mamma är som slet så för att vi skulle ha det så bra som möjligt. Även om man var ledsen ibland över att inte få sånt som andra barn fick, gjorde hon sitt bästa. Mamma är mitt hjärta, mitt allt, säger Khaddi Sagnia.

Friidrottsstjärnans familj kom från Gambia till Sverige på åttiotalet. Khaddi föddes i Helsingborg och var i femårsåldern när hennes föräldrar skilde sig och hon och hennes syskon flyttade till Göteborg, medan pappan blev kvar i Skåne.

– Det var väldigt tufft. Det blev en tid i mitt liv där jag ifrågasatte allt; Varför har jag ingen farsa och varför tar han inte ansvar? Hur kan man skapa en ny familj och lämna den man har?

– Det är något i mitt liv som jag har varit väldigt arg och besviken över.

Hur ser kontakten med din pappa ut i dag?

– Ingen alls.

Inte ens när du vinner EM-brons?

– Nej, men han har hört av sig någon gång när han sett att det har gått bra för mig och grattat. Men då blir det nästan motsatt effekt. Morsan har varit där och tagit allt, vi har gått igenom massa skit, och var var du då? Det gör mig ledsen att han ska ta kontakt nu när allt flyter på, och inte när jag behövde det som mest.

Bara dagar efter Feminas möte med Sveriges OS-hopp sker en ny dödsskjutning i Hjällbo, mitt bland människor och i närheten av torget.

Khaddi Sagnia konstaterar att förorten där hon växte upp och formades är något helt annat i dag, och känner sorg över utvecklingen.

– Hjällbo har gett mig så mycket glädje och jag själv har alltid känt mig trygg där. Jag har kunnat gå igenom Hjällbo på kvällen utan att vara rädd. Hos de här barnen som går med i gäng finns kanske en känsla av att de inte duger, där droger och slå sönder saker blir utvägen för få ut en ilska och en frustration. I orten har många svårt att prata om känslor. Det var samma för mig. Jag växte inte heller upp i en familj där man frågade ”hur mår du i dag?” eller ”hur känner du, Khaddi?” Det har jag märkt nu, exempelvis med min kille. Han är väldigt känslosam. Jag älskar det, han har lärt mig att visa mer känslor och att prata om problem.

Fanns det något tillfälle där du kunde ha tagit en annan väg?

– Jag tror inte det. Det kanske hade sett annorlunda ut om jag inte haft förebilder som mina syskon, som visade att man kunde bli något oavsett om du har en farsa med i livet eller inte. Men eftersom jag ganska snabbt kände att idrott var min grej upplevde jag att lärarna också uppmuntrade mig - trots att jag helt ärligt lade mer tid på idrotten än skolan. I idrotten hittade jag en plats där jag betydde något.

Däremot medger Khaddi Sagnia att våld, även om det såg annorlunda ut, var närvarande även i hennes Hjällbo för 15 år sedan.

– Det har alltid varit vanligt att slåss där, nästan okej till och med. Det var ett sätt att visa makten. I efterhand kan man känna att det gick för långt ibland, men där och då var det så vi hanterade smärta.

Slogs du också?

– Ja, absolut.

Vilka slogs du med?

– Alla. Jag kunde slåss med vänner om de hade snackat skit, jag slogs med mina syskon och andra, både killar och tjejer. Man slogs och man blev slagen, säger Khaddi och berättar att det inte sällan handlade om att markera en gräns. Om en kille tafsade till exempel gav jag igen. Det är inte okej någonstans men särskilt i orten gör man inte så. Slog man tillbaka fick de veta vad man gick för och då gick de sällan på en fler gånger. De visste att jag var stark och inte skulle backa och fattade ganska snart att det var bättre att vara vän med mig.

Får kärlek och kritik på Instagram

Kroppen och musklerna, hon är tacksam och stolt över vad den gett och ger henne, inte minst i längdgropen. Och fansen älskar att se henne träna.

Khaddi Sagnia har nästan 240 000 följare på Instagram som delar hennes resa på väg mot OS.

– Det kräver lite tid men det är svinskoj att lägga upp bilder och filmer och ta med mina följare på olika grejer. Jag tycker inte det är okej att photoshopa sig för att se perfekt ut, men min kropp är mitt verktyg och genom att visa hur jag tränar vill jag inspirera: Se vad du kan göra, lita på dig själv och tro på dig själv.

Titiyo om kärleken till 15 år yngre Viktor: ”Står aldrig med ryggen emot”

Friidrottaren som får massa kärlek tillbaka - men också en del bitska kommentarer om att hon visar för mycket hud.

– Om jag lägger ut en bikinibild, till exempel. Det är oftast kvinnor och jag förstår verkligen inte. Det här är mitt liv och min Instagram, om det inte passar finns ju en knapp där du kan avfölja.

Vad är det som provocerar?

– Jag tror att det handlar om en osäkerhet till sin egen kropp. Då vill man kanske inte se någon som är vältränad. Många mår bättre av att se andra som misslyckas, tyvärr.

Att det räcker med en googling på hennes namn för att få upp kommentarer som ”the famous and sexy Olympic long-jumper from Sweden”, är betydligt värre:

– Det kan bli väldigt sexistiskt ibland och det är fett jobbigt. De klipper ihop videos på YouTube när jag går på stranden och lägger slow motion på. Det ska inte behöva vara så. Jag blockar alla, säger Khaddi.

Däremot och tack och lov, svarar att hon, har hon inte haft några stalker-typer efter sig, som till exempel föregångarna Carolina Klüft och Susanna Kallur tvingades utstå under sina aktiva karriärer.

Däremot får hon en del ”äckliga mejl”.

– Det är olika typer av män, familjefarsor också. Då skriver jag tillbaka ”Du har familj, vad håller du på med? Jag ska berätta för din fru”. Men det är också kvinnor som hör av sig som undrar ”har min man skrivit till dig?”. Det är inte kul.

Hur hanterar din pojkvän kommentarerna och din populariet?

– Han är rätt lugn med det. Det kan vara jobbigt med Instagram ibland, men jag känner tillit och vi har en dialog. Han vet att det är en del av mitt jobb.

Själv är hon mån om sitt varumärke.

Khaddi säger att hon gärna är med när det ska skrivas kontrakt med sponsorer och samarbetspartners och att hon gillar att få känna sig "bossig".

– Jag vill inte lämna ifrån mig allt ansvar till managers, det kan komma en tid där du inte har dem och då är det bra att ha lärt sig. Dessutom är det skitroligt! Jag har aldrig känt att jag vill bli idrottslärare eller tränare efter karriären, utan mer åt affärer.

Ger tillbaka till mamma

Så vet hon pengars värde också, som hon uttrycker det - och älskar att kunna ge tillbaka. Det svenska OS-hoppet berättar att hon och hennes syskon har hjälpt mamman med en lägenhet inte långt från Friidrottens hus, där hon själv bor i närheten.

– Jag vet hur viktigt det är med pengar på kontot med tanke på den barndom jag hade. Därför kämpar jag som jag gör nu, för att kunna ge mina kommande barn en trygg uppväxt, och för att kunna hjälpa tillbaka. Det är en sån stor glädje att se mamma få ha det så bra som möjligt.

Khaddi Sagnia om...

... att växa upp i Hjällbo:

”Det var en helt annan grej att bo är då. Det jag älskar med Hjällbo är att det är en sån stor samhörighet. Vi delar alla något oavsett religion, kultur eller var vi kommer ifrån. Om mamma gick med sina matkassar i centrum fick hon hjälp att bära och om man stod i butiken utan pengar var det ”Det är lugnt, kom tillbaka när du har”.

... kärleken till Gambia:

”Jag älskar att komma till Gambia och känna ”Det här är också mitt land”. Jag har mina mostrar där, jag kan kommunicera med folket och dör för maten. Jag känner mig inte mindre svensk för att jag har två föräldrar från Gambia. Jag ser det som att jag har två kulturer och känner mig rik och stolt över det”.

... när rasismen tog sig under huden:

”Vi var i Moskva och tävlade och var på väg till hotellet när det kom en liten pojke på cykel, pekade på mig och ropade: ”nigger”. Jag blev helt ställd och fick inte ur mig någonting. Jag tänker att det vara något som har sagts hemma och att det är föräldrars och vuxna människors ansvar. Efteråt sa alla ”Vad fan var det som hände” men just då sa ingen något. Det var helt tyst. I det läget känner man sig väldigt ensam”

... varför hon sover med solglasögon på:

"Jag höll på att bli tokig av att lösögonfransarna trillade av när jag sov och har kommit på värsta knepet. Min kille tycker det ser sådär ut men nu sover jag med solglasögon på för att skydda fransarna, ha ha"