Ruben Östlund om nya filmen, papparollen – och varför han vägrar botox

Efter reklamen: Röda mattan i Cannes genom tiderna

Han kommer till mötet med Femina skjutandes på en barnvagn. I vagnen ligger Elias, fem månader, en gladlynt ung herre som inte verkar ha något emot att följa med pappa på jobbet. Ruben Östlund å sin sida trivs att med att ha sonen med till studion där han gör klart Triangle of sadness, den film som förhoppningsvis ska sopa banan med alla andra deltagare vid filmfestivalen i Cannes.

Ruben vann Guldpalmen i Cannes

2017 blev han den förste svenska regissören sedan Alf Sjöberg (Fröken Julie 1951) att ta hem festivalens finaste trofé Guldpalmen med sin film The square – en bedrift som gav eko över hela världen.

Är han trött på utmärkelser, kanske? Inte alls, lyder svaret.

– Jag trodde jag hade blivit av med vinnarskallen, men det har jag inte. Jag tycker den här filmen är så bra att jag vill tävla igen, säger Ruben Östlund och skrattar.

Att urgöteborgaren gör slutklippningen i en studio i Stockholm beror på närheten till de ständiga medarbetarna, producenten Erik Hemmendorff, som bor i Stockholm, och mentorn Kalle Boman med basen i Gävle.

Medan lille Elias hänger med pappa och barnflickan Rina, är hans mamma, Ruben Östlunds blivande fru Sina Görcz, på jobb i Tyskland.

Svenska filmerna som gjort succé utomlands

Ruben slänger i sig en medhavd frukostsmörgås och visar rummet där han flankerad av tre stora dataskärmar skapar sin film. Den första versionen hade en längd på drygt tre och halv timme, nu är han nere på tre, men finliret fortsätter.

– Det ska bli intressant att se var den hamnar. Den blir mer och mer dynamisk. Jag måste få ner den i tid så den inte puttar ut extravisningar, det är egentligen den enda yttre påtryckning jag förhåller mig till. Det viktigaste är att det blir bästa möjliga film.

Han har jobbat med Triangle of sadness i flera år och vi talar om det gamla uttrycket ”kill your darlings”, vilket betyder att om man ska korta ner något ska man börja med det man tycker är bäst.

– Men allting är darlings nu, allt är förfinat, det blir smärtsamt.

Ska skaka om publiken med en spya

Inför sin hyllade film Turist lovade Ruben Östlund att skapa filmhistoriens mest spektakulära lavinscen, vilket han lyckades med. Den här gången har han utlovat den värsta spyscen som någonsin träffat bioduken.

Femina får se inledningen. Scenen utspelar sig ombord på en lyxyacht där välbeställda människor intar en finare middag. Det börjar gå höga vågor och när en av gästerna vomerar rakt ut över bordet, smittar det raskt av sig.

Det ska bli mycket intressant att se hur den uppklädda galapubliken vid filmfestivalen i Cannes reagerar.

– Jag har svårt att se spyor som provocerande. Minns Monty Python. Och min son spyr varje dag. Fast det är ju nåt annat med vuxna som spyr, säger Ruben Östlund och tillstår att han hade mycket roligt när han skulle pitcha intrigen: ”en marxistisk kapten på en yacht med några av världens rikaste människor, yachten går under och de som överlever hamnar på en öde där maktbalansen vänds upp och ner”.

Men stjärnregissörens nya, där två av huvudpersonerna är fotomodeller, är också en skildring om modevärlden. Dock inte en kritik, säger Ruben Östlund, 48.

– Egentligen inte. Modevärlden förhåller sig bara till det kapitalistiska systemet som den verkar i. Men filmen försöker blotta det absurda i vår fixering vid yta. Det är så mycket status kopplat till utseende när vi ska hitta vår plats i hierarkin, alla relaterar till sitt eget och andras utseende. Ingen är nöjd. Det gör vackra människor både attraktiva och skrämmande, konstaterar Ruben.

Fått inspiration av flickvännen Sina

Han berättar vidare att han har hämtat mycket inspiration från sin partner Sina Görcz, som är modefotograf.

– Det har varit jätteintressant att få höra om modebranschen från insidan, vilka strategier den styrs av, och att de manliga fotomodeller bara tjänar en tredjedel av vad kvinnliga gör. Det gör den till en upp och nedvänd spegel av läget i övriga samhället. Med ett fördelaktigt utseende kan man klättra, men karriären är kort. Modeller har ofta en svart humor och skämtar om att ”då kan jag gifta mig rikt”.

Själva titeln, triangle of sadness, syftar på utrymmet mellan våra ögonbryn och är en term som används inom kosmetisk kirurgi. "Bekymmersrynkan" på svenska. Den som kommer med livets svårigheter och kan fixas med botox på 15 minuter som Ruben Östlund uttrycker det:

– Skönhet och modeindustrins bygger på människans flockbeteende. Vi klär och kamouflerar oss för att passa in, om det kommer en ny klädkollektion varje halvår måste vi spendera mer pengar för att inte sticka ut. Samma drivkrafter ligger bakom kosmetiska operationer. Med hjälp av kraften i det bildsamhälle vi lever i har det absurda blivit norm. Nu anses det snyggare att vara fult opererad än att inte vara opererad.

Annica blev skådespelare vid 50 – hyllas av Salma Hayek

Hur ser du på ditt eget utseende och åldrande?

– Nja, svarar den 47-åriga filmskaparen, men landar ändå i att han är rätt nöjd.

– Det var nån som tyckte att jag skulle ta botox som research, men nej, det funkar inte som man i kultursvängen. Jag är för fåfäng för det. När det gäller åldrande så har jag många manliga förebilder som är gamla och rynkiga. Jag kände att jag slappnade av mer när jag fick min son, säger han och ler.

Ruben Östlund är efter en rad egensinniga och alltmer uppmärksammade filmer en av Skandinaviens mest hyllade och prisbelönade filmregissörer. Han medger att han får många erbjudanden från streaming-bolagen som lockar med tjocka kuvert och förnekar inte att han kan välja relativt fritt bland kända internationella skådespelare.

– Självfallet är det positivt att uppmärksamheten kring The Square har gjort att jag har tillgång till många kända skådespelare, men jag har aldrig varit intresserad av kändisar. Man använder sig av stora namn för att locka publik. Vi har gått på de skådespelare som vi vill ha och som passat för rollerna.

Hade lunchmöte med Nicole Kidman

Vilka har han tackat nej till? Ruben skrattar och säger att till och med han har en gräns där. Det är locket på, även om det efter Turist togs en bild där han åt lunch med Nicole Kidman.

– Jag har talat med många. Det är lite absurt, verkligen inget ont om skådespelarna, det är snarare den där agentverksamheten i USA. ”Vill du träffa den och den, she absolutely loves your movie”. De säger väl antagligen samma sak till dem, att jag avgudar alla de skådespelare jag träffar. Men när någon är oförsiktig med mobilen får man syn på att man blivit googlad precis innan mötet, ha ha.

Och det saknas inte Hollywood-glans i The triangle of sadness som i största del är på engelska. Rollen som den marxistiske kaptenen görs av Woody Harrelson, som i princip fick smugglas till Sverige och Trollhättan för inspelningarna i studio när pandemin slog till med full kraft.

När man filmade scenerna på en inhyrd svindyr lyxyacht i Grekland gick landet två gånger ned i lockdown. Då blev det skakigt till och med den annars så stabile Ruben Östlund.

– Det fanns en tid då vi inte visste vart pandemin skulle ta vägen. Det var läskigt. Vi skulle inte haft råd att hyra yachten en gång till. Och när allt var stilla fanns det ju tid att tvivla.

Stjärnorna som burit samma galaklänning flera gånger

Blev pappa igen efter skilsmässan

Mitt under vårt samtal ringer telefonen. Det är Sina som ringer från Tyskland för att höra om allt är okej. Hon och Ruben har varit ett par sedan 2014. Han var tidigare gift med sin regikollega Andrea Östlund. De skilde sig 2008 och har tvillingarna Alva och Hilda tillsammans.

– Jag var 28 när jag blev pappa första gången och höll på med Gitarrmongot, min första långfilm. Att bli pappa igen…det är helt ett annat lugn i kroppen nu. Det är en lyx att bli förälder när man är äldre. Fantastiskt! säger Ruben Östlund och berättar med ett skratt om hur han förberedde sig för att berätta för de i dag 19-åriga tvillingdöttrarna att de skulle få en lillebror.

– Det ändrar ju hierarkin i en familj. Jag sa att jag hade något och berätta och tog ut dem på restaurang. När de fick veta att de skulle få en brorsa blev de jätteglada. De är för gamla för att bli svartsjuka. Att ha blivit pappa nu är kanske lite som att bli farfar. Jag tror jag förstår hur far och morföräldrar känner det. Jag njuter till och med när Elias vaknar på nätterna och känner ingen konflikt mellan tiden med familjen och filmen.

För första gången i sitt arbetsliv kan han verkligen njuta, vilket också gör honom lite misstänksam. Om det är så här roligt, innebär det att filmen inte blir bra? funderar Ruben Östlund men rättar sig själv direkt.

– När man ska följa upp en succé som The Square blir folk lite oroliga, ”tänk om den inte är bra”. Om det inte hade känts bra hade det varit fruktansvärt med alla förväntningar. Men den är bra, och jag vill fan ha en Guldpalm till!

Vi lämnar studion och Ruben börjar genast leka med sin son.

På ett bord ligger Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? Är den inte lite för avancerad för en fem månaders baby? Fast, kanske lika bra att börja med kvalitetslitteraturen i tid.

Regissör Östlund om...

... att provocera:

”Jag går inte in för att provocera som självändamål, men jag tycker att det är spännande. Provokationer finns hela tiden i vår vardag, det behöver inte vara ett galet ingrepp. Provokation är bra om det får mig att tänka en ny tanke.”

... front row-scenen med Alex Schulman och Camilla Läckberg i nya filmen:

”Front Row handlar om hierarkier i modevärlden, de med mest status sitter längst fram. Jag tänkte att det skulle vara kul om Alex Schulman blev bortkörd av Camilla Läckberg. Alex är min kompis och fattade grejen direkt. Han ville helst bli bortkörd av Nikolaj Coster-Waldau men jag hade redan pratat med Camilla och hon blev jättebra i rollen.”

... sin position i den internationella filmgalaxen:

”Man ser mig inte som en actionskicklig regissör utan mer någon som gör kvalitetsfilm, jag har väl en sorts auteurposition. Jag blir väldigt glad när jag får respekt av kollegor utomlands och har kontakt med vissa som Mikael Haneke, Barry Jenkins, Lulu Wang och Pawel Pawlowski.