Sara Meidell har levt med ätstörningar i över 30 år – berättar om kampen

Efter reklamen: Femina möter Sara Meidell – aktuell med bok om ätstörningsproblematik

”Fem makaroner till lunch som kanske borde ha varit tre är en kall och torr orkan i detta hålrum, men jag har en metod som i Kalle och chokladfabriken, med tugggummit som kan smaka som en hel trerättersmeny, men utan tuggummit. Jag blundar bara och tänker fram alla smaker jag sätter fingret på, framkallar känslan av allt som pressas och rinner ned genom halsen och då blir det för en stund nästan helt verkligt, samtidigt alldeles lugnt.”

Sara Meidell var åtta år när hon första gången drabbades av en plötsligt ovilja över att bli stor. Hon ville vara kvar i barndomen och inte bli vuxen, kvinna.

– Jag förstod att det var oundvikligt, men jag ville bromsa växandet och puberteten så länge jag kunde.

Konfronterades av föräldrarna

Hon började springa och samtidigt som hon sprang, snabbare och längre, krympte hon ätandet och upplevde snabbt såväl de kroppsliga som de själsliga effekterna.
Att gå in i svält gav henne kickar och beteendet var ännu så subtilt att omgivningen inte noterade hur hon plötsligt sa nej till fika, struntade i att äta på skollunchen och sa hon hade ätit mellis hos en kompis när det dukades till middag.

– Vid tio års ålder rasade jag i vikt, vilket gav mig en otroligt stark känsla av kontroll. Det är så mycket man inte kan styra som barn men just ätandet kunde jag kontrollera och bestämma över, säger Sara Meidell.

Hon gick i årskurs fem när hon konfronterades av sina föräldrar som tog henne med på en promenad där de berättade att de insett.

– En del av mig kände tacksamhet. Jag var inte längre ensam och ville ta emot deras hjälp. Den andra delen av mig blev upprörd. Jag ville skydda den värld jag lärt mig att styra. Det var ju i svältandet jag kände frihet och lugn. Det var en enkel värld, en existentiell botten där vardagen bestod av hur mycket eller lite jag skulle äta varje dag, berättar Sara som bekräftade för sina närmaste att hon hade det jobbigt.

Men hon var så djupt inne i svältbubblan vid det laget att bara kalorier räknades. Skola såväl som vänner var sekundärt när hon isolerade sig i flickrummet med sina blandningar av mjölk, havregryn, burksoppa och ravioli.

Det behövde inte vara gott eller ens likna mat, allt handlade om att tillverka exakta moduler av näring.

Sara Wedlund död - idrottsvärlden om löparfenomenets karriär och sjukdomskamp

Tvingades till sondmatning

Till slut hade hon tappat så mycket i vikt att hon behövde läggas in akut på sjukhus där man behövde få upp hennes vikt för att överhuvudtaget göra hennes mottaglig för terapi.

En djävulsk paradox, menar Sara Meidell, som fick ett matschema hon inte lyckades följa vilket ledde till sondmatning.

– Sondmatning är ett vidrigt ingrepp för någon med ätstörningsproblematik.

”Syster B går det att trolla bort hur mycket mat som helst inför, henne älskar jag mest, hennes Allers-korsord vid matsittningarna. Syster E är kämpigare, hon orkar sitta precis hur länge som helst för att potatisen och pannbiffen ska ta sig ned i min kropp. Ändå är det enklare när sondslangen tagits bort, när jag slipper det som droppar kallt som döden i min mage när de glömt ta påsen ur kylen i tid.”

Sara Meidell har under hela sitt yrkesliv arbetat med skrivande, som kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren i Umeå och genom medverkan i en rad andra publikationer. Skrivandet började redan i tidig ålder och har alltid utförts med stort allvar. I tidiga tonåren närmast tvångsmässigt, där hon pressade sig själv att skriva minst en dikt eller ett prosalyriskt stycke per vecka.

– Skrivandet var ett kvitto på att jag fanns och jag har alltid filtrerat världen genom mig själv i textform, som hon uttrycker det när hon möter Femina på bokförlaget Norstedts inför höstens release.

”Jag upplevde en mental och fysisk styrka”

Ut ur min kropp, som är Sara Meidells författardebut, är en uppriktig och smärtsam berättelse om ett helt liv med ätstörningsproblematik. Från de första journalanteckningarna om en magerlagd elvaåring på Örnsköldsviks barnmottagning fram till i dag. År av BUP-samtal, undersökningar och psykiatribesök. Samtidigt vacker och poetisk.

Idéen till boken kom efter några inlägg i sociala medier där hon efter att delat med sig av sin egen personliga kamp, upptäckt hur många andra svältande systrar som fanns därute. Och trots att hon är medveten om att det kan väcka provokation, vill hon sätta ljuset på komplexiteten i sjukdomen.

Anna Larsson: ”Jag gick ner tio kilo under min behandling för ätstörningar”

Samtidigt som ätstörningarna gjorde henne livsfarligt sjuk innebar svälten ett rus och en känsla av att hon var ostoppbar.

Sara Meidell jämför med missbruk och menar att det på ett vis är svårare att sluta vara ätstörd än för en alkoholist att sluta dricka.

– Min terapeut brukar göra liknelsen med en tiger i en bur. Alkoholisten behöver bara en gång för alla stänga in tigern och kasta bort nyckeln. Jag däremot måste minst tre gånger om dagen, kanske fyra, gå till buren, låsa upp den, ta ut tigern på en promenad och sedan klara av att få in den i sin bur igen.

– Jag upplevde en mental och fysisk styrka, men samtidigt blev jag allt mer avtrubbad känslomässigt.

”Jag väger 43 kilo när jag kommer till Oxford och är i precis rätt format för att kunna använda mig själv som en projektil mot varje man jag vill ha något av. Jag är eterisk, inte frånstötande mager, bara sirligt utmejslad, har inga former som kan kallas vulgära och därför kan män göra vulgära saker med mig utan att fyllas av självförakt.”

Efter år av destruktiva relationer med killar och män där hon valde att stänga av sin kropp och sitt sinne, träffade Sara som 21-åring en man hon föll för på allvar. De gifte sig, hon i en spetsklänning från H&M i storlek 140, och fick tre friska och välskapta barn. Hon hade alltid drömt om att få bli mamma, dels för att hon ville tillbaka till barnvärlden, dels för att hon längtade efter att få flytta fokus från sig själv.

Men ätstörningarna försvann inte. Samtidigt som Sara Meidell såg sina barn växa, krympte hon själv och barnen blev medberoende i hennes sjukdom.

Barnen hjälpte henne att äta

I början när hon låtsades äta och de såg kunde hon få kommentarer som ”Axels mamma brukar äta lunch” men snart, om de var bortbjudna på middag eller fest, började barnen hjälpa till genom att diskret äta från hennes tallrik.

Det var ingen överenskommelse, säger Sara, utan ett intuitivt invant beteende hos tre barn som ville skydda sin mamma.

– Jag minns vid ett tillfälle hur min dotter utan ett ord och när ingen såg drack upp en mangojuice som serverats mig, för att hon visste att jag inte skulle klara det själv. Hade jag inte varit så uttorkad hade jag gråtit, säger Sara Meidell och berättar att sjukdomen också stod mellan henne och hennes man.

– När jag mådde som sämst förmådde jag inte ta emot kramar varken från honom eller barnen. Jag hanterade inte den fysiska kontakten. Han stod tålmodigt kvar och insåg att det hörde till min sjukdomsproblematik men till slut brast det. Jag kände att jag inte längre kunde ockupera honom.

2017 var skilsmässan ett faktum. Men innan de bröt upp skulle de göra en ”sista resa” utomlands tillsammans som familj. Under resan drabbades Sara av en matförgiftning, något som är livshotande för någon som redan är så undernärd.

– Jag vägde 36 kilo och hade en puls på 37. Min kropps funktioner började släckas ned en efter en och det var ett av få tillfällen då jag drabbats av verklig dödsskräck.

Samma år som skilsmässan då hon mådde som sämst i livet, tilldelades hon Publicistklubbens Guldpennan för sina alster i Västerbotten Kuriren.

Långsiktigt vet man inte hur hennes kropp och de inre organen tagit skada av ett liv till stor del i undervikt. Men det räcker med händernas fingrar för att räkna hur många menstruationer som har gästspelat i pauserna mellan undervikter, graviditeter och amningar, konstaterar Sara Meidell och tillägger att en bentäthetsmätning gett svart på vitt att hon med all sannolikhet kommer att bli benskör.

Annars mår hon i dag både fysiskt och psykiskt bra, även om hon ser sina ätstörningar som en kronisk sjukdom.

– Jag kommer alltid att vara sårbar kring viljan att svälta. Dippar jag i vikt kommer en tydlig gräns där jag blir tvångsmässig och känner nafsande demoner, vilket gör att jag snabbt måste gå upp i vikt.

Hon beskriver det senaste året som revolutionerande. Hon har påbörjat behandling för beroendesjukdom i vidare mening där hon regelbundet går på möten och arbetar i tolvstegsprogram, vilket visat sig hjälpa även mot ätstörningsproblematiken.
Samtidigt har det varit terapeutiskt att skriva boken.

Sara Meidell uppmanar till att vara jobbig

Många tror att självsvält handlar om utseende och vikt, och visst, för Sara är en smal, utmärglad kropp effekten av detta, men för hennes egen del har hon fått annan kunskap.

– Jag har fått insikt om att jag är en beroendeperson och när jag ser tillbaka på mitt liv är det väldigt tydligt hur jag hela tiden sökt mig till olika substanser för att fly från något. Det har funnits maniska perioder av träning, jag har sökt mig till droger och alkohol. Men främst har jag dragits till svälten.

Experten: 9 myter och sanningar om ätstörningar

På frågan vad hon flytt ifrån finns inget lätt svar. Hon har genom terapi försökt hitta den egentliga orsaken och menar att det kan bero på allt från en känsla av övergivenhet till perfektionism. Hon betonar att hon både då och nu kan se att hennes föräldrar gjorde allt de kunde.

– Detta är en oerhört svår sjukdom och för 30 år sedan fanns det inte så mycket kunskap som det gör i dag. Nu vet vi framför allt mer om betydelsen av tidiga insatser. När jag har läst journaler som skrevs om mig kan jag se att man i tidigt skede skrev att alla mina symtom tydde på anorexia, men man trodde inte att det kunde vara det på grund av min unga ålder.

Att inte låta en närstående bli beroende av den kick svälten kan ge är den största varningen Sara Meidell vill ge till andra.

– Man vill inte låta det gå så långt att våra unga, framför allt de människor som är extra sårbara gällande beroendesjukdomen, ska hamna där. Då blir det så mycket svårare att komma tillbaka och bli frisk. Agera snabbt och hjälp personen att hålla uppe sin kroppsvikt, bli en polis och var så jobbig du bara kan! Försök få ditt barn att äta och prata om kärleksfullhet mot sig själv och sin kropp.

”En nåd att jag fått se mina barn växa upp”

I dag är de tre barnen 15, 17 och 19 år och har upplevt det befriande att deras mamma offentligt började berätta om sin problematik.

– Jag bär på ett monumentalt berg av skam, skuld och ångest över vad jag har fråntagit mina barn genom att vara så djupt inne i min sjukdom. När barnen tog hem kompisar för att baka chokladbollar flydde jag hemmet. Jag sa nej till livet och nej till barnen. Detta livsförnekande är extremt hemskt för mig att tänka på.

– De växte upp med en skev bild, men jag är glad att vi hade så stort socialt nätverk där mina barn fick se andra vuxna, schysta förebilder, som faktiskt åt. Det är en nåd att jag som är så dysfunktionell har fått uppleva och se mina barn växa upp, se friskt på mat och bli så livskraftiga personligheter, säger Sara Meidell – och tillägger att barnen, hur provocerande det än må låta, också fått en del fint genom hennes sjukdom.

– Eftersom jag haft ett så gränslöst sätt att tänka kring mat och att vara en del av världen, har barnen levt väldigt mycket friare än sina kompisar. Jag har i min rastlöshet tagit dem med på upplevelser i världen som jag inte tror att de hade fått med en mer lugn och balanserad mamma.

Löpningen och skrivandet ger kraft

I dag känner hon ingen vidare oro inför framtiden. Om skrivandet har varit hennes sätt att hålla kontakt med världen, fyller löpningen något av samma funktion.

– Löpning är en komplex kombo mellan något väldigt friskt och riktigt sjukt men en mer legitim flykt än till exempel svält eller alkohol, men jag skulle säga att löpningen ger samma typ av frihetskänsla som svälten. Springvärlden känns dessutom mindre komplicerad än vad kulturvärlden kan göra, säger författaren och ler.

– Jag känner mig på vissa sätt som en 90-åring som har levt väldigt länge redan och det finns inte mycket jag är rädd för. Folk tycker jag är modig som utelämnar mitt allra sköraste i en bok och jag är kanske dum i huvudet som gör det, men jag är inte särskilt rädd för omgivningens reaktioner. Det viktigaste för mig är att mina barn alltid varit så självklart med i processen.