Kristina Loveby: ”Allt det hemska jag varit med om har fått en mening”

De är försenade till festen, både Kristina och hennes sambo är stressade och vill komma iväg. Det är trångt i hallen och Kristina böjer sig ner för att knyta sin ena sko – och tappar balansen. Hon faller handlöst. I samma ögonblick som hon trillar, inser hon det ofattbara. Att hon blev knuffad. Med flit. Och att avsikten måste ha varit att hon skulle trilla, hur osannolikt det än må låta.

Efter reklamen: Inte en kvinna till

Fast varför skulle han, hennes livskamrat, ­älskare och bästa vän, putta till henne så hårt att hon faller? Hon tänker att hon nog tagit miste och avfärdar det hela som en olyckshändelse. I själva verket är incidenten i hallen början på en tillvaro som i många år kommer att präglas av våld. Det första steget mot en relation färgad av lögner och otrohet, och som innehåller knyt­nävsslag, sparkar, sticksår och strypgrepp. Och till slut ett mordförsök, som Kristina med nöd och näppe överlever.

Utanför fönstren blåser det kallt över det öppna landskapet och träden kuvar sig i vinden. Det vitmålade huset ligger i en liten skånsk by och vi sitter inne i värmen, i det ombonade var­dags­rummet. På väggarna hänger familjefoton och stearinljusen brinner. Kristina häller upp kaffe.

Här och nu är det svårt att föreställa sig vad hon har gått igenom. Jag vet redan en del om det, eftersom jag precis har läst hennes bok Kvinno­fridsmyten – när skyddsnäten brister. I den berättar Kristina Loveby, utan skygglappar, om hur det är att älska – och bli sviken och slagen:

– När jag hade skickat in det färdiga manuset till förlaget ångrade jag mig. Det är tufft att lämna ut sitt liv på det viset som jag har gjort. Men nu är jag glad över att boken finns och kan den hjälpa en enda annan kvinna, så har det ­varit värt det.

I dag är Kristina Loveby lyckligt gift med Henrik, som hon träffade för åtta år sedan. Hon har skapat ett tryggt hem åt sig och sina barn, och försörjer sig som entreprenör och före­läsare. För några år sedan öppnade hon Villa Loveby, ett skyddat boende för kvinnor och barn, och samtidigt driver hon den ideella organisationen Nya Vingar, som arbetar med att förebygga våld i nära relationer.

– På det viset har allt det hemska som jag har varit med om fått en mening. Jag känner att jag kan hjälpa kvinnorna som söker sig till oss, ­eftersom jag har varit i samma situation. Jag vet vad de behöver i stunden och vad som krävs för att de ska kunna gå vidare. Mitt mål har hela tiden varit att bygga upp en verksamhet dit man kan komma med sina barn och få professionell hjälp – och som dessutom är en välkomnande, trevlig och vacker plats. Allt det som jag själv saknade …

Vi går tillbaka i tiden, till Kristinas egen historia. Den börjar 2002, då hon mötte mannen som nästan kom att ta hennes liv. I boken kallas han Markus och vi låter honom få samma namn här.

Kristina är 24 år och ensamstående mamma till två små tvillingflickor. Markus är något äldre, 37 år, han har också barn och är egenföretagare i byggbranschen. De träffas på krogen, börjar dejta och Kristina faller för Markus charm och omtänksamhet.

– Det finns många fördomar kring hur en man som misshandlar ser ut eller vem han är, allt från hudfärg till bakgrund, säger Kristina. Sanningen är att det kan vara precis vem som helst. Det­­samma gäller kvinnor som blir utsatta, våldet kan drabba alla, oavsett uppväxt, yrke eller per­sonlighet.

Efter fyra månader flyttar de ihop, först i Markus radhus och därefter köper de en villa. Men det dröjer inte länge innan de första tecknen på att allt inte står rätt till visar sig. I boken beskriver Kristina hur hennes sambo verkar stressad och har lätt för att bli arg:

Han får ofta utbrott på mig och barnen, över småsaker. Han retar sig på hur jag hanterar saker, som hur jag diskar eller viker tvätt. För varje dag som går blir jag mer osäker och rädd för att göra fel så att han ska tappa humöret.

Det är också vid den här tidpunkten som Kristina blir knuffad i ­hallen, händelsen som hon i dag uppfattar som den första varningssignalen. Nästa episod kommer när de har varit hos goda vänner på middag och Markus anklagar Kristina för att ha pratat för länge med en av hans kollegor:

Till slut får jag en knuff som resulterar i att jag ramlar och slår i väggen. Han spärrar upp ögonen när jag fallit, som om han verkar förvånad över sitt eget agerande. Han börjar febrilt be om ursäkt.

– Ilskan kom från ingenstans. Första gångerna det hände bad han om förlåtelse och tog själv initiativ till att genomgå behandling. Där och då trodde jag verkligen att han ångrade sig och ville söka en lösning. Han fick terapi och vi gick på familje­rådgivning. Han sökte hjälp flera gånger under årens lopp, vilket gav mig hopp och jag var säker på att allt skulle fungera så småningom. När det sedan hände något, hittade jag alltid olika sätt att ursäkta honom och hans beteende.

Men varför går man inte efter första slaget?

– Ett tag funderade jag på om just den meningen skulle bli titeln på min bok eftersom det är en av de vanligaste frågorna som jag får: ”Varför lämnade du inte honom?” Men förändringen kom snabbt och jag var rädd. Jag vågade inte ta mig ur relationen, helt enkelt. När man lever med en ständig risk att bli dödad, då gör man allt för att förhållandet ska vara bra i stället. Jag tänkte också på mina barn. Vad skulle hända med dem om inte jag fanns?

Det är en verklighet hon delar med många andra kvinnor som lever, eller har levt, i des­truktiva relationer. De verbala och fysiska övergreppen blir snabbt fler, våldet stegras oupphörligen och den utsattas självkänsla bryts ner, en elakhet eller ett slag i taget. Det är ett helvete på jorden men det finns också – paradoxalt nog – dagar av lycka:

Livet blir snabbt en berg- och dalbana, där fantastiska stunder blandas med otrygga och förtvivlade. Hans kärlek gör mig hel de dagar vi har det bra och det blir som ett gift att få känna den där underbara omtänksamma känslan av att vara sedd och älskad.

– Jag kände att jag måste berätta precis hur det var. Det vill säga skriva om både de bra och de dåliga stunderna, för att alla som läser ska kunna förstå helheten, säger Kristina.

Orden ger en inblick i hur det är när ren ondska varvas med kärleksfulla gester och ömhet. En förklaring till att dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader blir till år, och att den som misshandlas varken har makten ­eller kraften att ta sig ur förhållandet.

– Klandra aldrig en kvinna för att hon inte lämnar. Det går inte att säga att ”du måste bryta med honom direkt”, utan att först ha tänkt igenom vad som ska hända efteråt. De här männen är farliga och kvinnorna som flyr behöver ett långsiktigt skydd. Det är tyvärr inte så enkelt som att bara flytta ut och så löser sig allt.

Kristina blir passiv och orkeslös i sin brutala värld och drar sig undan. Inte heller hennes närmaste familj, föräldrar och syster, inser all­varet i det som pågår. Kristina mörkar allt som gäller hennes egen vardag.

– Att inte säga något är ett sätt att rädda den enda tryggheten du har. Om mina närstående hade vetat att han slog mig skulle de ha vägrat att träffa honom. Och tanken på att bli lämnad helt ensam i relationen var outhärdlig.

Kärleken blir i stället till ett farligt maktspel där gränser förflyttas bit för bit tills det otänkbara till slut är normalt. En kväll när Markus är berusad sparkar han ihjäl familjens hund Ronja. Förklaringen som ges till barnen och andra är att hunden har blivit påkörd; bara en av många osanningar för att ingen utomstående ska ana oråd.

Under åren åker Kristina in och ut ur sjuk­huset. När hon tänker tillbaka är det svårt att minnas exakt när och hur länge. En del episoder har hon fått återberättat för sig, andra har hon läst om i sina egna journaler. Det är tungt att inse hur svårt skadad hon var, samtidigt som hon ­intalade sig själv att hon älskade sin sambo.

Skallskadorna var ibland mycket allvarliga. Vid ett tillfälle förlorar jag medvetandet och ligger på sjukhuset i två veckor. Det sista jag minns från den händelsen är hur Markus knytnäve träffar mitt ansikte om och om igen innan det blir helt svart. Jag förundras fortfarande över att inte läkare eller sjukvårdspersonal frågar mig om våld förekommer hemma. Jag kan inte tänka mig att de inte ser. Inte förstår.

– Det händer sällan att en kvinna som kommer in till akuten vågar anmäla att hon blivit utsatt för våld i hemmet. Så var det för mig också. Till och med när han var på väg att döda mig, så vägrade jag att medverka på grund av rädsla. Kunskaperna kring de här frågorna är dessutom ofta väldigt dåliga hos sjukhuspersonalen. Tänk om någon anställd hade fattat misstanke och gjort en anmälan i stället, det hade kunnat rädda mig mycket tidigare.

De gånger som Kristina vårdas på sjukhus spelar dessutom Markus ut hela sitt charm­register. Medan hon knappt orkar prata, är han den som är engagerad, ställer frågor och berättar för personalen varför Kristina mår som hon gör. Han kommer med bortförklaringar och lögner, hon spelar asocial och instabil av ren rädsla.

– De flesta uppfattade givetvis honom som ­positiv, glad och lätt att prata med, medan jag var tyst och tillbakadragen. I själva verket gjorde han allt för att inte sanningen skulle komma fram.

De får ett barn tillsammans, en dotter, men Markus är otrogen både när Kristina är gravid och när barnet är nyfött. Hon är förnedrad, ­förbannad och besviken – men samtidigt djupt medberoende. Vid ett tillfälle ringer Kristina upp kvinnan som hennes sambo har en affär med:

Jag frågar henne om hon känner till att vi nyligen fått en liten flicka tillsammans. Jo då, det vet hon mycket väl. Jag blir stum. Famlar i mörker. Hon berättar också att han redan har träffat hennes barn och att hon varit i mitt hus och träffat hans barn och sovit i min säng.

Priset Kristina får betala för samtalet är högt. Den brutala misshandeln som följer gör att hon polisanmäler Markus och flyr med sitt nyfödda barn till en kvinnojour. Den första av många:

Att komma till en kvinnojour är som att kliva in i en ny värld. En värld där ondskan får lov att finnas. Jouren är ett hus där sönderslagna kvinnor förvaras för att samhället inte kan skydda dem i deras egna hem.

Här möter Kristina medsystrar med svår ångest, isolerade i slitna husrum, utan möjlighet att visa sig utomhus eller låta barnen leka i friska luften. Hon ser det absurda i situationen, att brottsoffren är instängda medan förövarna går fria. Sam­mantaget blir erfarenheterna under tiden som gömd grogrunden till arbetet som hon gör i dag – och hon är kritisk till att kvinnojourernas resurser är så knapphändiga:

– Det är märkligt att verksamheterna måste drivas med frivilliga krafter. Dit jag kom fanns ingen som helst professionell hjälp att få, från en psykolog eller gynekolog till exempel. Tänk dig att du fick en infarkt och kom till akuten och bara möttes av personer som arbetade ideellt: ”Hej, jag heter Olle och jag är här som frivillig i kväll. Det är jag som ska ta hand om dig”. Det skulle ingen acceptera.

Separationen kommer till slut, men de fort­sätter att ses. Inte för att hon vill, utan för att han fortfarande hotar och manipulerar. Det psykiska och fysiska våldet är ständigt när­varande och får ohyggliga konsekvenser. Efter att Markus våldfört sig på Kristina blir hon gravid – varpå han misshandlar henne så grovt att barnet i magen dör.

Jag tänker på bebisen som han dödade i min mage. Hur är det ens möjligt att vara så avstängd att jag inte ens känner hat mot honom? Mitt beroende av honom har blivit så osunt, det har brutit ner mig, stängt av mig från mina riktiga känslor.

Och grymheterna fortsätter. En kväll tar sig Markus in i Kristinas hem med hjälp av en kopierad nyckel. Under knivhot tvingar han i henne sömnmedel och får henne att skriva ett avskedsbrev. Tanken är att det ska se ut som ett självmord. Räddningen blir att hon, under ett par oövervakade ögonblick, lyckas ringa en ­väninna och sin mamma.

Tillbaka från sjukhuset och kvinnojouren ­fattar hon till sist beslutet att kontakta polisen och tack vare sjukhusets dokumentation av skadorna på Kristinas kropp, döms Markus till tio månader i fängelse.

– Det är helt sjukt att misshandel i hemmet har lägre straffsats än om den inträffar på gatan. Hemmet som ska vara din trygghet, en plats där du alltid är säker. Överhuvudtaget måste lagstiftningen ändras, säger Kristina. Framförallt borde den som slår sin partner omedelbart förlora rätten att träffa sitt barn.

Men att ha delad vårdnad om ett barn betyder att båda föräldrarna måste godkänna en ändring av barnets folkbokföringsadress. Utan folkbokfö­rings­­­­­adress går det inte att söka förskola i en annan kommun, och utan barn­tillsyn är det inte möjligt att arbeta.

Så trots att Kristina och barnen flyttar för att börja ett nytt liv ifred, har förövaren fortfarande inflytande över deras beslut och vardag inifrån fängelset. Markus fortsätter dessutom att förfölja dem när han är frisläppt, och det är först när Kristina möter Henrik som trakasserierna upphör.

– Det är bedrövligt att samhället inte kan skydda kvinnor och barn. Varför fanns inte den frågan på alla partiers agenda under valet? Jag hade inte levt i dag om jag inte hade träffat Henrik, det är jag helt övertygad om.

Det märks att det är särskilt svårt för Kristina att prata om de äldsta döttrarnas barndom. Vetskapen om vad flickorna har varit med om är inte lätt att hantera.

– Min yngsta har tack och lov inga minnen av det som har hänt. När det gäller de stora tjejer­na vet jag att de såg och hörde saker som lämnat spår hos dem och som är svåra att sätta ord på. Jag gjorde vad jag kunde för att skydda dem, men jag förstår att de har farit illa. Den sorgen är tung att bära som mamma.

Ärren finns kvar både på insidan och utsidan – men våldet och rädslan hör numera till det förflutna. I Henrik har Kristina en kärleksfull man och en trygg pappa till yngsta dottern. De äldsta flickorna är utflugna och studerar på annan ort. I den stora trädgården springer två schäfrar omkring fritt. Det är ett fridfullt och lyckligt hem. Så som det alltid borde ha varit.

– Det är inte alla som får möjligheten att börja om, säger Kristina. Jag förstår inte hur vi som samhälle betraktat, kan tillåta att kvinnor dör till följd av våld i hemmen. Det finns dessutom ett stort mörkertal i alla kvinnor som nästan dör. Jag är en av dem och det är min skyldighet att berätta eftersom jag överlevde.

KRISTINA LOVEBY
ÅLDER: 41 år.
BOR: I Skåne.
FAMILJ: Maken Henrik, tre döttrar och två bonusbarn.
GÖR: Driver företaget och kvinnojouren Villa Loveby, samt den ideella organisationen Nya Vingar. Föreläser hos kommuner, på företag, skolor och inom vården.

KÄNNER DU IGEN DIG?

I Kvinnofridsmyten – när skyddsnäten brister finns en checklista för dig som kanske känner igen dig i Kristinas berättelse. Det här är en förkortad version:

• BERÄTTA FÖR NÅGON
Tala om för någon vad du har blivit utsatt för – även om du inte orkar göra något åt saken just då.

• FÖR JOURNAL
Anteckna varje gång han slår dig. Då blir det lättare att komma ihåg och det blir tydligare för dig själv hur du lever. Kroppen glömmer för att överleva men att glömma kan leda till att du blir ihjälslagen eller mycket svårt skadad.

• DOKUMENTERA
Skriv upp och försök fotografera skadorna själv om du inte orkar ta dig till sjukhuset eller inte är redo att göra en anmälan. Även om du inte gör något åt situationen direkt så finns bilderna kvar den dagen du eventuellt vill göra en anmälan.

• HA NÅGONSTANS ATT TA VÄGEN
Ta reda på vart du kan vända dig när som helst på dygnet – som socialjouren, en vän eller släkting.

• GÖR EN POLISANMÄLAN

Mäns våld mot kvinnor är ett brott! Det är viktigt att polisanmäla misshandeln. Har du barn så tänk på dem. De har rätt att växa upp utan våld och det finns inga barn som vill att deras föräldrar ska bo ihop om deras mamma utsätts för våld.

• TRO INTE PÅ ATT DET ALDRIG SKA HÄNDA IGEN

Män som har slagit en gång gör det nästan alltid igen. Även om han ångrar sig direkt efteråt och ber om ursäkt, så kommer han med stor sannolikhet att bli våldsam igen i framtiden.

FOTO HELÉNE LINSJÖ