Anna Larsson: ”Jag gick ner tio kilo under min behandling för ätstörningar”

Efter reklamen: Femina möter Sara Meidell – aktuell med bok om ätstörningsproblematik

Hunger var normalläget. Varje engelsklektion i sjunde klass fantiserade jag om pulverbearnaise med pyttipanna. Jag drömde om att blanda allt till en sörja och sleva i mig med sked. När skolklockan ringde spreds en känsla av triumf i det kalla tomma. Jag hade klarat en hel skoldag utan mat. Igen. Nu var det bara kvällen kvar.
Jag gick i fotbollsklass och laddade för träningen med en skiva leverpastej blandat med vatten. Pappa arbetade som IT-chef och mamma var undersköterska, det var inte ovanligt att de kom hem efter middagstid. Perfekt för en tonåring som försökte undkomma mat till varje pris.

Det var fotbollstränarna som reagerade och kontaktade mina föräldrar. ”Vi tycker att Anna har blivit så smal”. Pappa var hemma med mig och min bror den kvällen och ville testa mig. Han sköt skålen med vindruvor över tv-bordet och bad mig ta en.

Vad håller han på med? Jag hade ju nästan klarat en hel dag. Skulle han komma och förstöra allt nu?

Jag förde druvan mot munnen och fick en panikångestattack.

En vecka senare blev jag inskriven på ätstörningsenheten för barn och unga på Akademiska sjukhuset i Uppsala. I ett års tid skulle jag bli kvar i behandlingen – en tid då jag tappade nästan 10 kilo i vikt och blev ännu sjukare i min ätstörning.

Sara Meidell har levt med ätstörningar i 35 år – berättar om kampen

Från att inte veta vad kalorier var fick jag kunskap om exakt hur mycket en matsked filmjölk innehöll. Att väga och mäta maten och bli upplyst om hur man skulle röra sig för att hushålla med energin, gjorde mig till en ännu större expert. Då visste jag precis hur jag inte skulle gå.
När jag fick verktygen var det lättare att lura dem och vi hade alla våra metoder.
Jag delade vilorum med en flicka som hade sondsladdar i näsan. När hon låg med ryggen mot gjorde jag situps i den hårda sjukhussängen. En timmes obevakad vila är väldigt många situps. Jag vet inte om ”sondflickan” hörde men hon berättade aldrig för personalen.

Det var vi mot dem på ätstörningsenheten.
Till slut hade jag så lite muskler i kroppen att jag inte klarade att hålla mitt huvud upprest. Jag var som en fågelunge. Som sprang för livet.
Mamma och pappa hade kämpat hårt för en remiss till Stockholm men inte fått någon. Behandlingen i Uppsala var enda alternativet och pågick dagtid fram till 15.
På kvällen kutade jag maniskt runt villan i Gunsta. Varv efter varv. Det var snö ute, vilket gjorde stegen tyngre, bättre. När sista snön smälte på våren var det en stig runt huset. Som en symbol för hur psykiskt sjuk jag hade blivit.

Ätstörningen satte sig inte bara på kroppen, näringsbristen gjorde att hjärnan och signalerna slutade fungera. Jag skakade i benen konstant, hade enorma humörsvängningar och sa till mina älskade föräldrar att jag hatade dem. Varje dag blev en kamp för min familj för att hålla mig vid liv.

Jag låg framför öppna spisen för att tina mina blå fötter och de trodde att jag skulle tyna bort. En förtvivlad, maktlös och desperat kamp.

Under hösten 2021 återvände jag till ätstörningsenheten i Uppsala för ett granskande reportage tillsammans med SVT och tidningen Baaam. Lokalerna var nya men ångesten i luften den samma. Unga flickor och bedrövade föräldrar över nya minussiffror på vågen. Samma skötare som tio år tidigare behandlat mig tog i hand och presenterade sig med namn. Jag undrade om de ens kände igen mig, en av alla unga sjuka flickor som passerat. Och som än i dag, skulle vår granskning visa, ofta är sjukare när de går ut, än när de klev in.

Anorexia nervosa är en komplex diagnos men vården är avgörande och varje gång det brister är insatsen ett liv. Ofta en ung kvinnas.I dag tänker jag att de borde ha sett mig, att tjejer som drabbas av ätstörningar glider vården ur händerna för lätt. För tidig utskrivning, ingen uppföljning, ingen individanpassning och bristande samtalsstöd.

I mitt fall blev det till slut skolan som tog över ansvaret. Bra lärare och mina hårt prövade föräldrar blev räddningen. Jag kunde komma tillbaka till klassrummet och sakta men säkert bli en "normalt" fungerande tonåring. Frisk.

Det är ett uttryck som stör mig mycket i debatten, att ”man aldrig kan bli frisk från en ätstörning". Det kan man visst. Jag vet fortfarande hur många kalorier en matsked filmjölk innehåller och är inte befriad från påverkan av samhällets smalideal.

Men jag är i dag en fullt fungerande individ som jobbar heltid, trivs i sociala sammanhang och beställer pizza efter en stökig natt på stan, som en helt vanlig tjugofemåring.
Och stigen runt mitt gamla barndomshem i Gunsta har vuxit igen.

Fotnot: Anna Larsson arbetar som videoproducent på Aller media