Malin Collin: Förbjud uppföljare till orginalfilmer likt The Holiday

Efter reklamen: Se svenska skådespelare då och nu

Föreställ er ert livs bästa tid. Det är kanske sommaren efter studenten då det fria vuxenlivet låg oändligt framför en. Eller den där magiska terminen på ett studentboende i ett främmande land där alla grannar och klasskompisar blev som karaktärer i den bästa tv-serie man kan tänka sig. Eller varför inte tågluffen när man var 22? Nu låter det som att allt bra i livet sker när man precis tar steget in i vuxenvärlden, men det går inte att komma ifrån att kombinationen av brytpunkt, naivitet och äventyrslusta utgör grundbultarna för att spännande saker ska ske.

Skulle du vilja uppleva det igen? Åka tillbaka i den ålder du är i just nu och göra Tågluffen 2 eller Student på Sorbonne 2?

För mig låter det som en mardröm.

Malin Collin: Det bör vi lära oss av hyllningarna till Börje Salming

Jag vägrar stå på ett raveparty i en fransk skog i praktiska skor, öronproppar och powerbank i handväskan. Eller ännu värre: sitta på ett tåg som rullar genom den tyska sommarkvällen och i höjd med Osnabrück börja festa med två holländare och en belgare i kupén bredvid. Om det någonsin skulle hända hoppas jag att Benelux-killarna polisanmäler direkt så jag evakueras från tåget. Det hade varit mindre genant än att sitta kvar.

Men i filmens värld är detta vardagsmat. Jag syftar på alla dessa uppföljare som ständigt görs – så kallade ”sequels”.

En inställd uppföljare är också en uppföljare

Förra veckan surrade hela världen om att den numera klassiska julfilmen The holiday skulle få en fortsättning. Minns ni hur Cameron Diaz och Kate Winslet spelade nedstämda singelkvinnor som i juletid byter bostad med varandra. USA mot Storbritannien. De träffar, spoiler alert (om man kan säga det om en nästan 20 år gammal film), varsin ny kärlek (Jude Law och Jack Black) och alla myser av feel good när eftertexterna rullar.

Enligt den brittiska tidningen The sun hade alla fyra skådisar redan skrivit på kontrakt och inspelningarna skulle börja i början av 2023. Det blev The holiday-feber direkt.

Problemet var att skådespelarna blev lika förvånade som den potentiella publiken. De hade inte hört talas om detta och alla fick gå ut och dementera.

En inställd uppföljare är också en uppföljare på sitt sätt. För den fick mig att fundera. Skulle det vara intressant att se en 50-årig Cameron Diaz eller en 47-årig Kate Winslet återvända till kärlekstrubbel med lyckligt slut? Ja, om man tittar på showbiz i stort verkar detta var en väldigt framgångsrik väg. Alla de som såg The holiday för 20 år sedan är väl i 40-50-årsåldern nu. De skulle fortfarande identifiera sig med huvudrollsinnehavarna. Titta bara på Sex & the city-uppföljaren And just like that. Den fick ta emot hård kritik, men den blev också så pass älskad att en ny säsong spelas in just nu.

Jag är däremot utled på återvinning i film-och tv-branschen. Om något en gång blev kultförklarat så berodde det på att just den historien, just då, var fängslande och unik. Allt som görs efteråt är för att vattna ur grundhistorien och tanka in mer pengar. Ofta får man inte med alla skådespelarna, vilket bara skapar sökta frågetecken. (Ta tillbaka Samantha innan ni gör en uppföljare till Sex & the city, tack!). Sedan blir det ofta en ny regissör som har en helt annan vision och plötsligt sitter man där och tittar på Grease 2 och känner livslusten rinna ur en.

Harry och Meghan framstår som ljuvliga – därför skaver det

Avatar får mig nästan att boka en biobiljett

I veckan hade en annan omtalad uppföljare premiär - Avatar - the way of water. Jag har bara sett trailern som bestod av 98 procent blå varelser som åker runt på undervattensdinosaurier. Jag kommer inte kasta på mig 3D-glasögonen. Till och med filmens regissör James Cameron, som faktiskt är samma som i ettan, verkar ambivalent inställd till filmens möjliga framgångar. Originalfilmen är en av de mest inkomstbringande filmerna i historien.

”Kan en dyr film som den här överleva? Jag vet inte. Vi får se”, säger han till TT.

I en filmvärld där allt marknadsförs som ”fantastiskt” är det nyskapande att höra en regissör så ärlig och håglös. Det får mig nästan att boka en biobiljett. Men bara nästan. För jag är mer intresserad av en film om kvinnor i samma ålder som Cameron Diaz eller Sarah Jessica Parker. Men min dröm är att de karaktärerna ska kunna få finnas i en originalfilm. För jag är inte intresserad av att se en uppföljare till den bästa tiden i deras liv. Jag vill se en unik historia som får existera alldeles på egen hand trots att kvinnorna varken är unga, naiva eller på tågluff.