Bodil Malmstens Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig

Det är den femte loggboken, som väl också skulle kunna kallas för bloggbok, då den första kom till 2006 av texter från bloggen hon skrev från Finistère vid franska atlantkusten.

Bodil har ordnat lägenheten som hon vill ha den, inför alla livets återstående dagar. Där finns läsfåtöljen och läslampan, skrivbordet och bokhyllorna med alla nödvändiga böcker. Där finns utsikten över en skolgård med barn som leker.

Bodil funderar över åldrandet, hon funderar över vart världen och inte minst Sverige är på väg. Hon rasar över riskkapitalisterna som tycks slita det gamla folkhemmets sjukvård och skola i stycken. Hon möter ett par gånger i veckan en hemlös kvinna på Mariatorget, som aldrig säger något. Kvinnan tycks inte vara en som blivit hemlös på grund av missbruk, hon tycks bara vara en som har kommit på sidan. Bodil ger henne en dag en 500-lapp, kvinnan tar emot den som en självklarhet, utan ett tack. Det tycker Bodil är helt okej.

Man mår så bra av att läsa Bodil Malmsten, även när hon deppar som mest. Bodils språk lyser hela tiden upp allt mörker och ger hopp!