Därför får vi inte nog av kostymdraman: experterna inifrån berättar

Efter reklamen: En rundtur i Highclere Castle, huset där familjen i Downtown Abbey bor.

Familjen Crawley på godset ­Downton Abbey är tillbaka. Tjusiga kläder och vackra miljöer ska få oss att vallfärda till biograferna och Downton Abbey: en ny era.

Och streamingkanalerna vill inte vara sämre.

På Netflix har andra säsongen av Familjen Bridgerton blivit en av årets mest sedda ­serier. HBO Max visar andra säsongen av Gentleman Jack, och samma kanal visar ­säsong två av The Gilded Age nästa år.

På SVT kommer under hösten andra ­säsongen av Sanditon – och en tredje säsong är redan inspelad.

Med andra ord – vågen av kostymdramer, oftast med England som ursprung, fortsätter att välla in över oss. Om det inte finns någon ”ny” Jane Austen-bok att filmatisera, då gör man ännu en version av Emma eller Stolthet och fördom.

Vad är det som fortsätter att fascinera, vad är det som gör att vi inte kan få nog av intriger i högreståndsmiljö som ofta utspelas mer än ett hundratal år bakåt i tiden?

Filmen Titanic hade premiär för 25 år sedan – här är allt du vill veta

Femina har tittat närmare på fenomenet

Vi börjar med att låta frågan gå till den verklige experten på området, Julian Fellowes.

Den 73-årige engelske aristokraten är mannen bakom megasuccén Downton ­Abbey, han har också skapat och skrivit ­manusen till bland annat The Gilded Age och filmer som Young Victoria, Fåfängans marknad och, inte minst, Gosford Park, som gav honom en Oscar för bästa manus. Han är kostym­dramats okrönte kung.

– Det är nog för att det finns en nyfikenhet på det förflutna, och det ser vi till att ­utnyttja här i England, säger han till mig.

– I USA är de bra på så mycket annat, ­serier som Mad Men, Vita huset och Cityakuten gjorde tv-historia, och jag tittade. Alla länder har sin styrka. Jag vet inte riktigt varför det är så populärt. Men jag är glad.

Vad är då ett ”kostymdrama”, hur definieras begreppet? Kort sagt handlar det om en berättelse i historisk miljö, där de ofta mycket påkostade kläderna är en viktig ingrediens för att skapa autencitet. Men det gäller inte alla filmer och tv-serier som utspelas i historisk miljö. Alexander Skarsgård-filmen The Northman, nej, det är inte en kostymfilm. Och ingen skulle väl komma på att kalla en västernfilm för kostymdrama, trots att både män och kvinnor där har tidstypiska kläder. Michelle Dockery, som spelar Lady Mary Crawley i Downton Abbey, var för några år sedan med i västernserien Godsend på Netflix. Hon säger:

– På sitt sätt är det kanske ett kostymdrama. Men samtidigt är det en så speciell ­genre i sig att det nog inte passar. Men visst är det en underbar genre?

Många är de berömda modeskapare som samarbetat med filmskapare för att ge lyster åt kostymdramer. Yves Saint Laurent, Coco Chanel, Hubert de Givenchy, Antonio Castillo och Cristóbal Balenciaga är bara några.

När regissören Autumn de Wilde regisserade ännu en filmversion av Jane Austens Emma var det den mångfaldigt prisbelönade Alexandra Byrne som skapade kostymerna. I samband med filmens premiär sa hon till mig:

– När jag regisserar ser jag också kläderna och kostymerna som karaktärer. De ska säga någonting utan att jag behöver överförklara. Jag försöker skapa en sorts fantasivärld mitt i det realistiska. Så när jag gjorde Emma ville jag att det skulle kännas som att åskådarna var där, samtidigt som det skulle kännas som om de befann sig i en godisbutik. Vi reste runt i månader innan vi hittade det hus som ­skulle passa – jag fick verkligen en bra rundresa till de maffiga husen runt om i England.

Just Jane Austens böcker lever på tv-skärmar och biodukar mer än 200 år efter det att de skrevs. Hur många filmatiseringar finns det av Stolthet och fördom, Emma, Förnuft och känsla och Övertalning? Berättelserna känns förvånande moderna i sin tematik. Anya Taylor-Joy, som spelar huvudrollen i de Wildes Emma, sa till mig:

– Det är lite orättvist när människor i dag dömer det som händer i boken sett med dagens ögon. Emma har hittat ett kryphål ­i samhället. På den tiden var kvinnornas enda mål att gifta sig. Men Emma vill inte göra det, och eftersom hon inte har någon mamma och bor ensam med sin pappa, är hon kvinnan i huset. Hon fattar besluten, hon styr sitt liv och hon har hittat ett sätt att få detta att fungera.

Lång lista att bocka av i sommar!

Här är de bästa poddarna just nu!

En förlorad värld lockar

Suget efter Austen-berättelser är så stort att man till och med filmatiserar det som hon aldrig skrev klart. För ett par år sedan visade SVT Sanditon, ett välgjort kostymdrama som byggde på en bok Austen jobbade med när hon dog. Seriens skapare skrev klart berättelsen om en ung kvinna som kommer till en stad vid den engelska kusten. Den blev en så stor framgång att man nu spunnit vidare och gjort inte bara en utan två nya säsonger. Den första av dessa kommer till SVT ­någon gång under det ­kommande halvåret.

På 60-talet tittade vi på Forsytesagan på tv, på 70-talet var det Onedinlinjen, En förlorad värld och Herrskap och tjänstefolk som lockade tittare. Den sistnämnda hette i original Upstairs, downstairs, och det där lever kvar i serier som The Gilded Age och inte minst i Downton Abbey. Michelle Dockery tror att detta är en del av den ­fascination vi har inför dessa dramer.

– Det är en fascinerande kultur, att se hur aristokratin levde, med en länk till kungahuset. Och detta med ”upstairs, downstairs” tröttnar vi aldrig på att se. Att det ständigt görs nya Jane Austen-filmatiseringar är ett bevis på att fascinationen ständigt finns där. Och dessa berättelser ger publiken tröst. De ger en varm känsla, som behövs i svåra tider.

Elizabeth McGovern, som spelar lady Cora Crawley i Downton Abbey, säger:

– Kanske är det för att vår tillvaro rör sig så snabbt, vi kastas framåt, vi hinner inte med all ny teknik, kunskapen färdas framför oss. Då finns det ett behov hos oss att gå ­bakåt, att hinna i kapp oss själva. Det ger oss en intressant möjlighet att tänka på var vi kom ifrån, det hjälper oss att inse vilka vi är.

Samtidigt kan det självfallet vara farligt att fastna i nostalgin, det kan göra att vi håller oss i det förflutna, att vi inte ser framåt.

9 sommarprat som berört och upprört

– Kläder, musik, retro, mode, det är ett sätt att se tillbaka. Men vi får inte romantisera det förflutna. Vi lever i svåra och traumatiska tider nu, och då är det lätt att se tillbaka, men vi måste stanna i det nuvarande, och ta itu med sådant som miljöförstöringen, säger Anya Taylor-Joy.

Samma tankegångar kommer från ­Tuppence Middleton, som gjorde Downton Abbey-entré i den förra biofilmen:

– Här i England har vi vuxit upp med kostymdrama. Varenda söndag kväll visades det kostymdrama som tog oss till en annan värld. En serie som Downton följer också en tidslinje, där vi får en inblick i en värld av rikedomar.

– Det blickar också tillbaka på en värld där man tänkte annorlunda och där moralen var annorlunda. Men det är viktigt att vi inte fastnar i nostalgin. Speciellt nu i tider av oro och Brexit är det viktigt att vi rör oss framåt. Vi får inte låta nostalgin stoppa oss.