01 dec, 2021
Dokumentärfilmen om A-ha visar bråken – vägrar prata med varandra
AvAino Oxblod
FotografTT.
I somras släppte norska musiktrion A-ha dokumentärfilmen A-ha: The movie på Tribecas musikfestival.
Filmen visar hur bandmedlemmarnas relation är så ansträngd att de vägrar kommunicera med varandra annat än i mejl, och när de står på scen.
– Vi ville egentligen inte ha allt det som följde med succén. Problemet var inte själva Billboard-toppen, utan vad det fick för konsekvenser, har Harket sagt.
Filmen visar hur bandmedlemmarnas relation är så ansträngd att de vägrar kommunicera med varandra annat än i mejl, och när de står på scen.
– Vi ville egentligen inte ha allt det som följde med succén. Problemet var inte själva Billboard-toppen, utan vad det fick för konsekvenser, har Harket sagt.
Annons
1985 slår de tre unga norrmännen Magne Furuholmen, Morten Harket och Pål Waktaar-Savoy igenom på ett explosionsartat sätt, när de som gruppen A-ha släpper hitten Take me on. Låten blir ett världsfenomen, och vännernas liv är för alltid förändrat – men inte bara till det bättre.
I somras hade dokumentären A-ha: The movie premiär på Tribecas filmfestival i New York, efter att ha skjutits upp ett år under coronapandemin. Filmen är gjord av regissören Thomas Robsham, som har följt bandet under karriären och fått ta del av deras minst sagt ansträngda relation med varandra. I dokumentären får fansen se hur framgångarna format bandet, och gjort att de bandmedlemmarna numera främst kommunicerar med varandra när de står på scen, och vägrar bo på samma hotell när de turnerar.
Annons
När bandet kommer hem till Norge igen efter turnéer i USA, där de fortfarande är populära, så är det mest tystnaden som får tala.
– I Norge är det mer silent treatment och värdigt långa e-mails, säger Robsham i Kulturnytt i P1.
Tröttnade på att vara känd
Att bandet fortfarande turnerar tillsammans trots relationen mellan medlemmarna kan vara svårt att förstå. I en intervju med Aftonbladet 2019 berättade Morten Harket att han redan i början på 90-talet var trött på att vara tonårsidol.
– Jag var sugen på att göra något helt annat, skapa något på egen hand. Jag behövde omdefiniera vad jag hållit på med, vad som var sant för mig, definiera vem jag var. Jag var trött på att bli beundrad. Väldigt trött, egentligen. Och det hade pågått mycket länge.
Morten Harket menar att bandet slog igenom för stort och snabbt, något som påverkat dem i efterhand,
– Vi var individer som ville vara ett band, men som inte ens fick tillfälle att börja spela live. Vi ville ut på vägarna, bort från poptidningarna, bort från intervjusituationer och allt det. När det slutligen blev möjligt bokade vi en nio månader lång turné, något som självklart var för tungt, säger han i Aftonbladet.
Annons
