Författarintervju med bokaktuella Carolina Neurath: "Ruggig historia"

Efter reklamen: Möt Feminas profiler: detta är Femina för dem!

Carolina Neurath har jag intervjuat förut, då har vi pratat kriminallitteratur, löpning, ridning och ekonomijournalistik. Hon har skrivit några deckare, fått Stora Journalistpriset för sin journalistik och tycker om att träna löpning och spränga fram över vida fält i full galopp på en hästrygg. Hon har också rykte om sig att vara stark och orädd, inte minst när hon avslöjade de skrupelfria finansbusarna runt banken HQ i boken Den stora bankhärvan, finansparet Hagströmer och Qvibergs uppgång och fall.

Dröjde över 20 år att hitta mod

Men det har dröjt över tjugo år innan hon tagit mod till sig att skriva den bok som nyligen kommit ut, Fråga aldrig om Marianne, där hon berättar sanningen om sin pappas moster Ingrid. Där skriver hon fram släktens stora hemlighet; den fruktansvärda berättelsen om mostern som mördade sin egen dotter, Marianne, när dottern var sexton år.

–Jag haft den här berättelsen i huvudet sedan jag var 20 år, jag började faktiskt skriva lite på den när jag flyttat hemifrån första gången, till en liten lägenhet på Lidingö. Men det blev bara några rader, det kändes svårt att gå vidare. Dels var Ingrid fortfarande i livet, och hon skulle absolut inte ha uppskattat att få sin livshistoria beskriven, dels var jag lite orolig för vad folk skulle tycka om mig när de fick se att jag har en galen mördare i släkten. Tänk om de skulle tro att jag också har mördargener? säger Carolina Neurath.

–Men Ingrid gick bort för några år sedan, och jag oroas inte längre för vad folk ska tycka om mig. Det är en hemsk historia som fascinerat mig under alla år, jag ville gå till djupet med den, försöka förstå hur det kunde bli som det blev.

Karin Smirnoff skriver nya Millennium-böckerna

Fråga aldrig om Marianne, (Albert Bonniers förlag)

Fråga aldrig om Marianne (Albert Bonniers förlag) handlar om Carolina Neuraths farmors syster, som dödade sin egen dotter. ANNONS Läs mer och köp boken här.

Berättelsen om Ingrid, Mariannes mamma

Ingrid växer upp på en bondgård i Småland, tillsammans med brodern Olle och systern Marianne (Carolinas farmor). Carolina beskriver Ingrid som en pojkflicka som gärna ställer sig bakom plogen och vill lära sig att jaga. Ingrid är också en flicka med stora drömmar, hon vill bort från gården och ut i världen. Det lyckas hon med, hon tar sig till Stockholm, där hon får gå i skola, inkvarterad hos några bättre bemedlade (och barnlösa) släktingar. Hon läser franska, tar sig så småningom till Paris och får jobb som sekreterare. Där möter hon en dag fransmannen Pierre, som blir hennes stora kärlek.

–Jag har inte skrivit någon regelrätt biografi, snarare är det en roman baserad på verkliga händelser. Jag har försökt leva mig in i hennes öde, och skrivit utifrån det. Min farfar skrev ner händelserna runt Ingrids liv, han var som besatt av Ingrids levnadsöde, min mamma har fått veta mycket i samtal med Ingrid, och Ingrids dotter Marianne, döpt efter min farmor, lämnade dagböcker efter sig.

–Det har varit viktigt för mig att inte utmåla henne som rakt igenom ond och mörk, även om det ofta är så hon har beskrivits i familjen. Hon sågs som hård och kall på ytan, och som liten fick jag alltid känslan att hon inte var så förtjust i barn. Min föräldrar vågade aldrig lämna oss barn ensamma med henne.

Ingrid och Pierre gifter sig, de älskar varandra passionerat. Ingrid blir gravid, de flyttar ut till ett stort hus på landet, och Ingrid är plötsligt hemmafru, samtidigt som Pierre pendlar fram och tillbaka till kontoret i Paris. Men livet som hemmafru passar inte Ingrid, hon som skulle bli någonting stort. Hon ser alla drömmar gå i kras, hon blir frustrerad och uttråkad. Kärleken går alltmer på sparlåga, passionen falnar och grälen mellan Ingrid och Pierre blir alltmer frekventa.

–Farmor och farfar har berättat om när de var på besök i Frankrike, hur det kunde bli extrema utbrott mellan Ingrid och Pierre. Det kastades glas och porslin i golven, ingen av dem tycktes bry sig om vad folk såg. Det påverkade också dottern Marianne, som beskrevs som introvert och väluppfostrad, livrädd för att störa sina föräldrar.

Ur Mariannes dagbok (efter att hon sovit över hos en kompis):

Efter en stund kom Paulines mamma för att säga god natt och släcka. Hon gav mig en kyss på kinden, och gjorde likadant med Pauline och så sa hon till henne: Jag älskar dig till månen och tillbaka. Jag tänkte på det tills jag somnade, att ingen någonsin har sagt så till mig.

Pierre får allt mer arbete inne i staden, affärsmöten som kräver att han ibland sover över på kontoret. Ingrid är misstänksam, och med all rätt, en dag upptäcker hon att Pierre har en annan kvinna. Dråpslaget kommer när han förklarar för Ingrid att han vill skiljas. Ingrid har inget välbetalt jobb, begränsat med pengar, och fruktar att dottern Marianne kommer att tas ifrån henne.

De håller vinterprat i Vinter i P1

–Hon börjar äta antidepressiva medel, samtidigt som hon dricker en hel del. Det var periodvis ganska tungt att försöka sätta sig in i den delen av hennes liv, det var lättare i början när hon var på väg ut i världen, och blev uppslukad av den stora kärleken.

En kväll i april 1979 bjuder Ingrid dottern på middag på en fin restaurang, dottern tvekar då hon vet att mamman har ont om pengar, men Ingrid viftar bort alla invändningar, beställer in champagne fast dottern egentligen inte vill ha.

Ur Mariannes dagbok (de sista raderna hon skrev):

Det var en känsla av att vi skulle fira något men jag förstår inte vad. Nu bor vi i alla fall på ett hotell i ett jättefint rum. Om det är något vi firar lär jag få reda på det snart. Kanske till frukosten i morgon. Jag återkommer, kära dagbok. Marianne.

Ingrid har lagt sömnmedel i ett glas som hon ger Marianne, hon har en kniv med sig i handväskan. När Marianne somnat hugger hon ihjäl dottern, och försöker sedan ta sitt eget liv. Men en hotellstäderska upptäcker Ingrid och hon räddas till livet. Polisen kommer, en rättegång följer och en utredning görs om Ingrids mentala tillstånd. Hon anses inte sinnessjuk och döms till elva års fängelse. Hon friges efter sju år, för gott uppförande.

–När hon blev gripen av polisen förklarade hon att ”jag dödade henne inte, det var inte jag” utan ”det var hennes far, allt är hennes fars fel”. På något vis tror jag att hon ville straffa Pierre genom att ta livet av Marianne, det var ju också meningen att hon själv skulle dö.

–Långt senare när hon är på en resa med min farmor, och min farmor frågar om det som hänt, drar hon upp en kniv och hotar min farmor, men så faller kniven ur hennes hand och hon faller ihop golvet och skriker: ”Varför fick jag inte bara dö, varför fick jag inte följa med min lilla Milou till himlen? Jag saknar henne. Jag kan inte beskriva hur jag saknar min flicka.”

När Carolina och hennes bror Leopold är små vet de inte mycket om Ingrids historia och hennes dotter Marianne, mer än att dottern ska ha förolyckats i en bilolycka. När Carolina som liten en dag frågar Ingrid om Marianne svarar Ingrid bara mycket tyst, ”fråga aldrig om Marianne”.

–Jag har utgått mycket från bilder ur gamla familjealbum när jag skrivit, bilderna har hjälpt mig sätta mig in i de olika rollerna, de har gjort att de här människorna har blivit verkliga och tydliga för mig.

Carolina besöker Småland

När Carolina besöker gården i Småland, där Ingrid växte upp, och hittar ett gammalt fotoalbum i Ingrids rum, med bilder av Marianne som liten, drar det en vind genom rummet fast fönstret är stängt.

–Jag är i grunden en mycket rationell person, men det finns också en liten sida av mig som gärna vill tro på något mer än det som syns.

–Det kan också göra mig lite orolig, jag har träffat en ny kille nu som också heter Pierre, jag får bara hoppas det är en tillfällighet, haha. Jag kan känna igen vissa bitar av Ingrid i mig själv, som att hon var hård på ytan men väldigt sårbar på insidan. När jag arbetade som grävande ekonomijournalist på SvD uppfattades jag ofta som hårdhudad, det var också nödvändigt för att klara jobbet som var väldigt tufft, men jag vill gärna tro att jag också har en känslig och mjuk sida.

I farfaderns anteckningar funderar han över om man kanske ”skulle dra en slöja över hela saken och aldrig prata om vad som hände Marianne”, men han kommer till slutsatsen att det inte skulle vara rätt mot Marianne, en flicka som blev dödad, sexton år gammal. ”Någon måste stå på hennes sida. För hennes skull får vi inte glömma den oförrätt som hon drabbats av.”

Hur känns det nu, när den gamla familjehemligheten kommit i tryck?

–Kanske att vi i familjen kan sätta punkt. Det är ju en sådan ofattbart sorglig historia. Jag har också lovat mig själv att åka ner till Frankrike och besöka Mariannes grav.

Spännande vinterläsning: 3 deckare du inte får missa!

Tre boktips från Carolina Neurath

Rachel Cusk, Transit

Rachel Cusk, Transit, eller alla böcker i samma trilogi för hennes otroliga, unika språk. ANNONS Läs mer och köp boken här.

Diamant Salihu, Tills alla dör

Diamant Salihu, Tills alla dör. Viktig om det blodiga gängkrig som kallats för Rinkebykonflikten. ANNONS Läs mer och köp boken här.

Per Anders Fogelström, Mina drömmars stad

Per Anders Fogelström, Mina drömmars stad. Den allra första bok jag minns att jag läste och grät av i slutet. ANNONS Läs mer och köp boken här.