Greta Garbo blir till liv i romanen Love

Greta Garbo, vilken kvinna! Jag är förundrad, betagen och inte så lite häpen efter att ha läst författar­paret Kerstin Gezelius och Alexander Onofris roman Love – en roman om Greta Garbo (Polaris).

Här får vi möta en 19 år ung Greta Garbo som i början av 1920-talet åker oceanångare över Atlanten till New York tillsammans med regissören Mauritz Stiller och skådespelarkollegan Eskil. De åker dit för att försöka bryta ett kontrakt som Stiller skrivit på för den amerikanska filmstudion MGM.

Mauritz och Eskil är ett älskande par, men även Greta är djupt förälskad i Mauritz. Hon, som varit kär i både män och kvinnor hemma i Stockholm, har siktet inställt på att få Mauritz till älskare.

Greta Garbo har för mig har alltid varit något avlägset, en mytisk filmstjärna från filmhistoriens början, en gestalt från raspande stumfilmer och några tidiga talfilmer, därefter mest känd för ett liv i tillbakadragen ensamhet.

Men här kommer hon till liv som en människa av kött och blod, och vilken människa! Ett formidabelt krutpaket med en fantastisk aptit på livet, som mot alla odds lyckas ta sig från fattiga Söder i Stockholm och in på Dramatens elevskola, bli upptäckt av Mauritz Stiller och få en roll i filmen Gösta Berlings saga där hon gör världssuccé. Till det en häpnadsväckande sexuellt frigjord varelse i en tid där homosexualitet var förbjudet enligt lag.

Kerstin Gezelius, filmkritiker och manus­författare, och Alexander Onofri, film- och teaterregissör, hade för ett tjugotal år sedan planer på att göra en film om Greta Garbo, men film­planerna kraschade. Inför filmen gjorde de en grundlig research, läste biografier och grävdei brevsamlingar, ett material som nu, tillsammans med en hel del fantasi, blivit till en roman om en verklig person.

Lite kan man kanske undra vad Greta Garbo skulle ha tyckt om tilltaget. Möjligen går hon i spinn i sin grav, men troligare är att hon hänger i en bar i alla skådepelares himmel, i en himmelskt fladdrande negligé med en cigg i ena handen, ett glas champagne i den andra och fnittrar förtjust. Allting är kanske inte sant, men som hennes älskare i Hollywood, stumfilmsstjärnan, rumlaren och charmören John Gilbert uttrycker det i romanen: ”När vi är på duken är vi fantasi, när vi inte är det så är vi … ett annat slags fantasi.”

De åker alltså till New York för att bryta ett kontrakt som Stiller skrivit på då han var pank. Han vill egentligen inte göra film på det sätt som amerikanarna gör, han tycker det handlar om att göra film på löpande band. Själv är han konstnär, en artist med stora visioner – men tyvärr utan pengar. Och så förblir det även i New York. Han och Greta får ta tåget till Los Angeles och Hollywood. De delar sovkupé, och där förför Greta Mauritz efter alla konstens regler, får honom att alldeles glömma bort att han ju bara dras till män.

När hon möter hans blick igen vet hon att hon har honom. ”Kom hit”, mumlar han och ­borrar in sina fingrar i hennes hår, sliter med ett vant ryck upp skärpet i hennes kostymbyxor. Glödande kol av längtan som har legat och bränti hennes kropp i två år; som hon tålmodigt burit med under långa nätter i ateljéer, på hotellrum, båtar och tåg, slår upp i svidande lågor medan tåget tuffar vidare genom Appalacherna och månen sakta bleknar på den ljusnande himlen.

På plats i Los Angeles möter Mauritz upp med MGM:s filmmogul Louis B. Mayer och chefsproducenten Irving Thalberg, förhandlingar kommer till stånd, de slutar med att Stiller skriver på ett nytt kontrakt (där han får mer betalt) mot att han också får ett kontrakt för Greta Garbo. Mayer, som inte är särskilt förtjust i Greta – hon är alldeles för lång och inte det minsta ”petite” – går motvilligt med på det. Hon får ett rum på det nybyggda hotellet Miramar.

Rummet på hotell Miramar är Gretas första egna hem. Och hon är rummets allra första gäst. Fönstren står på vid gavel mot det brusande havet och den knallblå himlen. Hon kan gå naken här. Ingen ser vad hon gör. Ingen kan bestämma över henne.

Men snart hamnar Mauritz Stiller i konflikt med MGM, får sparken och reser tillbaka till New York. För Greta går det bättre, mycket bättre. Hon längtar efter Mauritz men så möter hon Jack Gilbert, de ska spela mot varandra i filmen Åtrå (1926). I en av filmens scener kastar sig Greta över Jack och kysser honom våldsamt. Film­en gör skandalsuccé i USA och går för fulla hus. Greta och Gilbert blir ett älskande par till stora tidningsrubriker.

Hollywoods mest eftertraktade ungkarl har fallit pladask för sin unga, svenska motspelerska Greta Garbo. De båda turturduvorna strålar av lycka efter en välförtjänt ledighet i bergen.

Gezelius och Onofri har skrivit en alldeles underbar roman om en kvinna som levde ut sin sexualitet utan skam, vilket gjorde henne till en kärleksikon för både män och kvinnor. Men det är också en roman om en tid då filmindustrin utvecklades med fantastisk fart i ett glimrande Hollywood, med överdådiga fester och excentriska personligheter.

Det är en ny värld som öppnar sig. På dagarna filmar man. På kvällarna och helgerna går man från det ena partyt till det andra. Spelar tennis hos en berömdhet, tar en för­drink hos en annan och går vidare på middag till en tredje. Där dyker nästan samma personer upp igen, men inte riktigt; flocken späs på och delar upp sig i nya celler som drar iväg åt ett tredje och ett fjärde håll och bildar nya, glittrande klungor; på en restaurang i Beverly Hills eller på en båt på väg till Catalina Island. De är guldamöbor.

Att läsa Love är att drömma sig bort en smula, att få hänga en stund i Hollywood för hundra år sedan, bada naken med Greta Garbo på ett poolparty och fara i väg i en champagnegalopp fjärran alla coronavirus.

Det är nästan som – att gå på bio!

Av: Kenneth Gysing

Läs mer:

Lydia Sandgrens debutbok tog elva år att skriva: ”Kortslut alla ursäkter”

Linda Skugge: ”Jag har alltid bara försökt vara rolig”

Malin Lindroth om nya romanen Rolf: ”Vi har bråkat för mycket”