Guillou avslöjar allt om framtiden för nya Carl Hamilton-serien

Efter reklamen: Så såg kändisarna ut som unga

För de som inte minns var Coq Rouge täcknamnet för kommendörkaptenen och svenske underrättelseagenten Carl Hamilton som första gången slog världen med häpnad i thrillern Coq Rouge 1986. Jan Guillou skrev fram en adlig mordmaskin och vänstersympatisör som tog sig an världens ondska och ruttenhet med en handlingskraft som aldrig tidigare skådats i svensk kriminallitteratur. Hamilton behövde ibland ta pressen till hjälp för att nå sina syften, då hade han den erkänt skicklige journalisten Erik Ponti som kontakt. En slags vänskap uppstod genom åren (under de kommande böckerna i serien), dock umgicks de aldrig på något personligare plan.

Coq Rouge fick sedan stiga åt sidan för Guillous nye hjälte, korsriddaren Arn, och efter böckerna om Arn kom några kriminalromaner med polisintendenten Eva Johnsén-Tanguy som följdes av den mäktiga romansviten Det stora århundradet med redarfamiljen Lauritzen.

Carl Hamilton är tillbaka

Men nu är Carl Hamilton åter, och Erik Ponti, i nya kriminalromanen Den som dödade helvetets änglar. Riktigt som förr är det dock inte, Hamilton är fyllda 67 och står sedan ett och ett halvt år i kö för att få byta en höft, Erik Ponti (alias för Jan Guillou själv) har så förbannat ont i ryggen att han måste stå upp och skriva i en skrivpulpet, placerad på lantstället ute i Roslagen (i avskildhet från den grasserande coronan), därtill skriva med en bläckpenna.

Det är alltså Ponti som (bokstavligen) för bläckpennan i berättelse, en Mont Blanc, ”signeringspennornas Rolls Royce”, som han tidigare bara använt för att signera böcker. Till en början är han osäker på vart skrivandet bär hän.

”Den här utsökta pennan glider bara på, rinner iväg med osläcklig törst på nonsens som om den hade helt egna föreställningar om att somligt nonsens i vår tid betraktas som genialiskt, oavsett vilken medioker norrman som skriver ’skoningslöst ärligt’ om hur man klämmer pormaskar och har problem med att skita”.

Ponti sätter tonen redan från början, med en rejäl avhyvling av norske författaren Karl-Ove Knausgård, och hyvlar sedan vidare (med gott och ohämmat humör) över saker han retar sig på i den i mångt och mycket olidliga samtiden (inte minst unga kvinnliga skribenters framgångar) innan Hamilton kliver in i berättelsen och kriminalhistorien tar fart.

Erik Ponti är också klar över att det han skriver kanske inte alltid lämpar sig för tryck, ”Ja jävlar om jag skrivit eller sagt något sådant här offentligt. Det finns faktiskt strider man försöker undvika”. Men nu kommer alltså det Erik Ponti har skrivit i tryck likväl, och Femina ringer upp Jan Guillou på lantstället i Roslagen, där han tillbringat större delen av sin tid under pandemin, för att ta reda på hur mycket av Erik Ponti som är Jan Guillou.

– Det var kul att skriva som Erik Ponti, skrockar Jan Guillou i telefonen, och visst är vi lika i många hänseenden, Erik har dock sitt lantställe placerat i Sörmland, mitt ligger i Roslagen.

Jan Guillou har opererats för spinal stinos

– Sant är också att vi båda pinats hårt av besvär i ryggen, jag opererades i ryggen i våras för ”spinal stinos”, ett finare uttryck för ryggbråck i ryggraden för äldre människor. Läget dessförinnan var att jag inte kunde sitta och skriva, vilket i min yrkeskategori innebär att jag då är slutgiltigt pensionerad. Det förvånade mig en smula, jag trodde det var hjärnblödning som skulle drabba en författare. Emellertid har operationen lyckats, jag kan nu sitta och skriva igen.

­– Den första versionen till det här manuset skrev jag dock för hand, med en bläckpenna, av samma märke som den Erik använder.

Så gick det för vinnarna av På spåret

Att skriva den här berättelsen har varit lite som att vara kalv på grönbete, förklarar han.

– Tidigare har jag varit så bunden av regler för mitt skrivande. Ska man skriva om medeltiden eller nittonhundratalet så finns det så mycket obligatorisk åkning, man kan inte göra vilka piruetter som helst. Men här hade jag inga pärmar med fakta, inga detaljstudier, det var bara att lattja på.

I Den som dödade helvetets änglar finns parallella handlingar som flyter samman och korsar varandra, en huvudlinje är dock en rik gammal dam som söker hjälp för spökerier i den herrgård hon bebor, ett uppdrag som knappast varit aktuellt för Carl Hamilton under storhetstiden.

– Jag tyckte den här gamla damen med spöken på vinden var en idealisk gestalt att få hjälp av detta på många sätt mycket kvalificerade gubbteam, skrattar Jan, historien är skriven i en lekfull, satirisk och humoristisk stil, då ska det ju inte vara internationella agentäventyr och eldstrider i natten med ryska specialsoldater.

Helt har Guillou dock inte lyckats avhålla sig från det internationella (spoilervarning!), spökena visar vara i allra högsta grad levande, därtill med militär utbildning.

Öppnar upp för en serie om Carl Hamilton

– Två gamla gubbar som ger sig ut på nya äventyr och på så vis får nytt liv, jag hoppas det här är den första boken i en kommande serie.

Att Erik Pontis gruffar om de litterära kvaliteterna vad gäller några unga kvinnliga debutanter, tycker Jan är helt i sin ordning.

– Det är något av en parodi på grumpy old man, och ett givet grepp i sammanhanget. Ponti kommer säkert kallas avundsjuk gubbjävel av de han kritiserat (bland annat Augustprisvinnaren Lydia Sandgren), men de påpekanden som Ponti gör är ändå riktiga. De flesta författare skriver för långt i sin debut.

Kronprinsessan Victoria om Jean-Claude Arnault och Akademien

Det är inte bara Carl Hamilton och Erik Ponti som dyker upp igen, Gilda Lauritzen från redarfamiljen Lauritzen är med på ett hörn – och Pierre Tanguy från boken Ondskan – där han var en pojke som mobbades svårt i skolan, men nu återvänder som en rikt dekorerad yrkesmilitär från franska Främlingslegionen.

– Jag har ju ett litet litterärt universum med mycket användbara gestalter, säger Guillou.

Den som dödade helvetets änglar är inte bara en kriminalroman, här finns en mängd inslag som gör den till något som liknar en memoar.

– Lite av en memoar är det nog, jag vill hålla en realistisk kontakt med samtiden, då kan man säga att nittio procent av det som står här är journalistik i den meningen att det handlar om faktiska människor och faktiska händelser, och tio procent är fiktion.

Hur ser du på skrivandets betydelse som en livgivande faktor?

– Det kan det säkert vara i högre grad för sådana författare som har en mer konstnärlig ambition som det primära skälet att skriva, men det har inte jag haft sedan 1968. Jag vill skriva någonting viktigt och för många människor. Då kan jag inte bara sitta och vara skönande, skönandar har mycket lättare i det avseendet att åldras.

Den nya boken är skriven i jagform (Erik Ponti), den stora frågan framöver är om han ska fortsätta med det eller övergå i tredje person.

– Det finns fördelar med båda, att skriva i jagform är mer personligt och utlämnande, jag är annars mer inkörd på att skriva i tredje person i thrillerformatet. Men här handlar det ju mer om en humoristisk än actioninriktad form, det lutar åt att jag fortsätter i jagform.

Den Erik Ponti som kommer till gestalt i berättelsen är i många avseenden en ömsint man, han vandrar i skogen och plockar liljekonvaljer till sin fru, och längtar till fredagen då frun återvänder till lantstället från arbetet på ett förlag i staden.

”Äntligen hade veckan sniglat sig fram till fredag, till samtal, till personlig värme, bli kallad lilla gubben, till inspektion av hennes matkassar och följande expedition till vinkällaren. Allt som vanligt och anklever med Trimbach Pinot Gris vendange tardive till förrätt och livet tinade fort upp.”

Här kan du köpa Jan Guillous nya bok ANNONS Den som dödade helvetets änglar.