Kenneth Gysing: ”Lars Norén pekade ut fel person som dement”

Det blev stor dramatik när Lars Norén i dagarna kom ut med sin fjärde dagbok, ”En dramatikers dagbok 20152019” (AB). När boken var ute till försäljning upptäckte Norén att han i texten pekat ut skådespelaren Paula Brandt som dement, vilket inte var sant. Brandt var inte det minsta dement, Norén hade tagit fel på namn, det var någon annan han menat var dement. Paula Brandt har inte kommenterat det hela offentligt, men man kan ju tänka sig att hon formulerat ett och annat ilsket ord om en (uppenbarligen) senil dramatiker som inte kan hålla reda på vem som är senil eller inte.

Nu har bokförlaget dragit in hela upplagen för makulering, för att trycka nytt, vilket lär bli en ganska så kostsam historia. Boken består av 1100 tättskrivna sidor – allt det papper som krävs för omtryck lär kräva avverkning av en smärre (bok)skog!

Noréns dagböcker är hursomhelst mycket populära, inte minst bland kulturskribenter av allehanda slag – att bli omnämnd i Lars Noréns dagbok anses som något av ett adelsmärke. Då finns man till i Noréns universum, och som Norén är vida berömd som dramatiker både här hemma och ute i världen, så kan då också lite i Noréns glans falla på en själv. Men Norén är sällan snäll mot kollegor och annat löst folk i kultursfären, i Berglins i SvD nämns boken som ”Noréns samlade taskigheter”. Till exempel stoltserar Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand i en krönika om dagboken att han nämns som ”en av Expressens skvallrigaste skribenter”. Det är ändå en mild västanfläkt mot hur Norén beskriver dåvarande ständige sekreteraren för Svenska Akademien Sara Danius, i turerna kring Kulturmannen och den påföljande krisen för Svenska Akademien. ”Ljuger, ljuger lika naturligt och lätt som de andra. Det är ännu ett förfärligt exempel på den absoluta bristen på moral och civilkurage som frodas i de här kretsarna där man klättrar på varandras välvilja.” För att inte tala om en tidigare ständige (!) sekreteraren, Peter Englund, ”Han har skit kring munnen och han låtsas som ingenting, som en hyena som har snaskat färdigt på sitt byte.” För att inte tala om Horace Engdahl, ”Han framstår alltmer som ett personligt sammanbrott, en verserad ruin av något som aldrig varit storslaget”.

Att leta efter sig själv i dagboken är dock ett ganska så mödosamt arbete, ingen paginering finns av sidorna, man får bläddra sig fram blad efter blad. För att citera Berglins igen, ”Opaginerat. Så om man får veta att man omnämns, måste man flap–flap-flap- leta och samtidigt läsa om hur den store dramatikern vaknar och känner sig indisponerad, packar upp en ny polotröja eller bara sitter och fiser på ett konditori”. Vilket sammanfattas med ett ”Infernaliskt!”Infernaliskt är det, och samtidigt, djävulsk underhållande! Norén äger orden, är dramatisk som en veritabel dramaqueen med extra allt!

Själv är jag inte nämnd någonstans, därtill alltför obetydlig för Norén. Men med den här texten – ho, ho hör du mig Norén – kanske i nästa dagbok. Man kan ju alltid hoppas!

Läs mer:
Kenneth Gysing: Så fortsätter Frostenson försvara Arnault
Kenneth Gysing: ”Sven Wollters roman kan ses som ett konstnärligt testamente”
Kenneth Gysing: Böcker är bättre än Tinder