Komedierna vi gillade 2014
❤❤❤❤
Tio år efter Nina Frisk gör Maria Blom en ny långfilm med berättelsen om en frånskild tvåbarnsmor i Falun. Det skulle ha kunnat bli en banalitet typ ”ensamstående kvinna möter charmig singelpappa och allt blir bra”, men Blom vill mer än så. Inte minst skildringen av huvudpersonens spirande vänskap med en gammal dödssjuk kvinna har stor tyngd. Välkommen åter, Maria! (SF)
❤❤❤
Någon som minns tv-serien Blomstertid, en fejkdokumentär om tre unga män under skoltiden i Bromma? Tillbaka till Bromma är en uppföljare i spelfilmsformat, där vi åter möter Kennet, Steven och Anders. Inte märkvärdigt, men klart nöjsamt och underhållande. Har svärta i humorn och en utmärkt och varierad Magnusson i de tre rollerna. (Nordisk)
❤❤❤
Snart 30-åriga Lou bor hemma hos mamman, som hon tror är hennes enda släkting. Men när morfadern avlider får hon veta om morföräldrarnas existens och åker, mot mammans vilja, till mormor. Gradvis ser hon sitt liv och sina attityder förändras. Resultatet blir en lågmäld komedi på mörk botten, gjord med mer kärlek än pengar. Filmen är till stor del inspelad på Island, men utspelar sig i Stockholm, vilket ger en udda men tilltalande karaktär. Moa Gammel, Anita Wall och Simon J Berger spelar huvudrollerna – och vi lämnar salongen med ett leende på läpparna.
(Little Big Productions)
❤❤❤❤
Med sin första film på fyra år har Colin Nutley gjort ett av sina bästa alster. Helena Bergström spelar hunsad, frånskild journalist på ett magasin. För att tjäna lite extra pengar deltar hon i ett medicinskt experiment. Pillren hon testar förändrar hennes personlighet – plötsligt blir hon kaxig, vågar ta för sig av livet och chockerar både sin omgivning och sig själv. Frågan är bara: Hur länge räcker pillren? Filmen är rolig och bygger på boken med samma namn skriven av Hans Koppel. Men det finns också en viss svärta i berättelsen och den kombinationen fungerar bra. Bergström är utmärkt och omges av ädla kolleger som Maria Lundqvist, Katarina Ewerlöf, Susanne Thorson och Ewa Fröling. Visst finns det några gånger en viss förutsägbarhet, men jag köper det. (SF)
❤❤❤
Rivieran på 1920-talet. En ung kvinna (Emma Stone) sägs vara ett äkta medium, och en arrogant magiker (Colin Firth) gör allt för att avslöja henne. Woody Allens nya komedi är en fjäderlätt men också lättglömd Riviera-bakelse. Firth är utmärkt som pompös egotrippare och Stone är lika charmerande som alltid. Välgjorda Gatsby-liknande miljöer, även om jag föredrar Allen när han ägnar sig åt nutid som i förra årets utmärkta Blue Jasmine. (Scanbox)
Av GUNNAR REHLIN