Kristina Sandberg om skräcken att dö ifrån sina barn

Efter reklamen: Se trailern till Skitsamma

Kristina Sandberg bjuder in till sitt liv i En ensam plats. Utgångspunkten är en kväll våren 2016 då hennes man Mats, efter att de älskat, säger att han känt en knöl i hennes vänstra bröst. Kristina har inte märkt någonting tidigare, hon skjuter det ifrån sig, det kan ju vara vad som helst, en muskelknuta, en vattenfylld cysta. Nu väntar en efterlängtad resa till England under sommaren med mannen och de två döttrarna. Knölen, vad det nu är, kan hon kolla upp efter semestern.

Kristina Sandberg vann Augustpriset 2014

Efter Augustpriset för Liv till varje pris 2014, den sista boken i trilogin om hemmafrun Maj (de tidigare är Att föda ett barn, Sörja för de sina), har hon rest land och rike runt under två års tid för att prata om boken. Hon är trött, hon behöver vila, vill ha tid med familjen. Men i England drömmer hon drömmar.

(Ur En ensam plats):

”Den första: Jag har sökt vård, är orolig, blir undersökt i ett skarpt upplyst rum. Doktorn säger att jag inte ska vara orolig, det är inte cancer i magen, men jag är gravid.

Den andra: En kirurg skär i mitt bröst. Avlägsnar det från kroppen. Det är borta.”

När Kristina kommer hem tar hon mod till sig, går till en läkare som gör en undersökning och resultatet är otvetydigt. ”Jag har inget bra besked till dig i dag, säger hon. Du har tre cancertumörer – hon visar på en schematisk illustration av ett bröst var de sitter.” Till det har Kristinas pappa oväntat avlidit under sommaren, den gamla släktgård pappan bott i ska röjas ut och eventuellt säljas, och världen blir aldrig mer densamma.

– Jag började skriva på den här boken redan hösten 2016, men då hade jag mer fokus på relationen till min pappa, säger Kristina. Det hände så väldigt många olika saker samtidigt den där tiden, men när behandlingarna med cytostatika blev allt tuffare började det handla mer om det.

Skrivandet blev terapi

Kristina Sandberg öppnar upp till de innersta rummen, väjer inte för det svåraste. Det är nära och intimt om vad en cancerbehandling gör med en människa, hur den påverkar kroppen och psyket och människorna omkring.

Det är också en resa tillbaka i tiden, till uppväxten i Sundsvall på 1970-talet, med föräldrar som hade ett trassligt äktenskap och en mamma som ofta hamnade i svåra depressioner.

Hon berättar om en svärmor utöver det vanliga (för att uttrycka sig milt) som inte har några högre tankar om svärdottern oavsett vad hon gör, som ömkar sonen för vad denne ska behöva stå ut med när svärdottern nu har dragit på sig cancer, ”men det är ju bara en liten tumör, något måste hon väl orka”. Det är stark läsning, berörande och absolut fascinerande, som en roman med extra allt – med den skillnaden att det här är på riktigt.

– När jag blev sjuk förlorade jag kontakten med fiktionen, jag hade ju bara skrivit fiktivt tidigare, men allt som hände mig under de här åren var väldigt krasst, jag kände att jag inte kunde göra om den här erfarenheten till fiktion. Skrivandet blev också ett slags terapi, att försöka ge ord till det som jag inte kunde dela med någon annan.

Skräcken för att dö ifrån barnen

– Utåt försökte jag vara positiv, ha gott humör under behandlingarna, inte minst inför döttrarna, för dem måste jag vara stark. Samtidigt fanns där den största skräcken, dödsskräcken, att dö bort från mina barn. ”Lova att du överlever”, sa en dotter, och jag lovade det.

”Barnen är så små ännu. I sin känsligaste ålder. Just fyllda tio och tolv. Just när dödens realitet är så påtaglig. Just när de varit med och begravt sin morfar. Mammor får inte dö.”

– Men inuti fanns allt det andra, det som inte fick språk utåt. Det jag skrivit handlar väldigt mycket om det som inte kunde få ord när det pågick, texten är skriven i ett efteråt, ett försök att återskapa den skräck som fanns parallellt med det här väldigt förnuftiga och hoppfulla.

Kristina tar läsaren med på en promenad i dödsskuggans dal, bokstavligt talat, den cancer hon har är aggressiv, kräver bestrålning, cytostatika och operation. Läkarna hoppas det ska ordna sig, men ingen vet säkert, dödsångesten är ständigt närvarande, känslorna kastas mellan hopp och förtvivlan. Håret faller av, naglar lossnar, tår börjar blöda, huden spricker och ett bröst måste opereras bort. Den kropp hon varit så välbekant med blir till någonting annat, någonting främmande.

Linda Skugge slår tillbaka mot kritiken: Sämsta bok jag läst i mitt liv

Hamnar i klimakteriet

Plötsligt befinner hon sig i klimakteriet, bara fyrtiofyra år gammal. Till det tröttheten, att knappt orka upp ur sängen på morgnarna, yrsel, muskelvärk och stela leder. Det är en tung vandring även för läsaren, livet så skört, så bräckligt, man börjar känna efter, hur mår jag egentligen själv? Dags att gå till doktorn för en kroppslig helbesiktning, kosta vad det kosta vill?

– En vän skrev, ”sjukdomen måste vara en ensam plats”, och så är det verkligen, säger Kristina. Idealbilden när det uppstår en kris är ju att omgivningen har förståelse, att de stöttar och skyndar till, men min erfarenhet är att kriser ofta ger ringar på vattnet i omgivningen, de skapar oro och ångest. Det är inte självklart att det där skyddet finns, alla människor har ju saker de kämpar med, och det har jag full förståelse för. Ingen vill egentligen höra om andras kriser, det påminner dem om att de själva är sårbara.

Kristina skriver om vänner och bekanta som kommit med glada tillrop om att det säkert ordnar sig, som har gett kostråd och tips på yoga och hur man tänker positivt, de har berättat om egna släktingar och bekanta som haft bröstcancer där det gått bra, sjukvården är duktig på att behandla cancer i dag.

Plötsligt dör pappan i en hjärtinfarkt

– Det jag försöker säga med texten är att trots att jag har sett och mött mycket i mitt liv, så är det här när jag stod inför risken att dö ifrån mina barn, när de fortfarande faktiskt behövde mig, det är det värsta jag har varit med om, det är en kris som går bortom allt. Jag kan ha svårt att förstå att omgivningen inte förstod det bättre. Samtidigt tror jag det väcker för mycket ångest, om man inte förlorar ett barn så är det värsta att man ska överge det.

Så finns där pappan, den älskade men också mycket besvärlige, som plötsligt en dag som pensionär dör mitt i steget i en hjärtinfarkt i köket till släktgården i Moliden utanför Örnsköldsvik. Föräldrarna skilde sig när Kristina var tio, hon och hennes storasyster Greta växte upp med mamman. Pappan var inte närvarande i vardagen efter skilsmässan, och nu i vuxen ålder lämnar han henne igen, den här gången definitivt.

Wollin och Skugge – i ny podd på Femina!

– Jag försöker beskriva en känsla av att ha en förälder som inte riktigt förmådde vara ”vuxen”, men han övergav oss inte i bemärkelsen att han bildade en ny familj och struntade i oss. Egentligen handlar nog hela texten om det, pappa dör och skapar en känsla av övergivenhet i mig, som varken var realistisk eller förnuftig, det är barnet inom mig som förlorar en förälder, och så blir jag sjuk och riskerar att bli en förälder som överger mina barn. Det var det viktigaste, att få överleva för barnens skull, och för min man Mats, de som står mig när.

Nu är Kristina Sandberg botad

Svärmodern gick bort i covid medan Kristina arbetade med boken, och hon skriver om vad svärmodern gör mot dem som familj under den här krisen, sådant som var obegripligt för både henne och hennes man. Men var går gränsen för vad man får skriva om en annan människa?

– Jag tänker att det är i litteraturen vi kan prata med varandra om det allra svåraste. Då behöver vi inte ens prata, vi bara läser texten. På ett sätt kan jag tänka mig att författare måste vara de som inte förskönar, som inte har fasaden utåt – någonstans i konsten och litteraturen måste det här få finnas.

– Vad jag också skulle vilja förmedla med den här boken är att det fysiska kan man faktiskt reda ut, det svåraste är det mentala. När man går igenom behandlingarna och möter vårdpersonalen är det mesta inriktat på det praktiskt fysiska, men när man kommit igenom det, då står man ganska ensam med allt som kommer efteråt. Tyvärr tar inte dödsångesten slut när man har fått behandling.

I dag är behandlingarna över, håret har kommit tillbaka, och energin till att skriva, att leva. Men hon måste äta Tamoxifen, antiöstrogen, i fem, kanske tio år.

– Jag frågade min doktor vad jag skulle säga när folk frågade om jag var frisk. ”Du ska säga att du är botad”, sa hon. Jag är botad från de tumörer jag hade och det gick väldigt bra, men får man tidiga återfall så är det inte bra.

En bok blev det av sjukdomen, stark och gripande. Modig. ”I skrivakten: transparens, tunn hud, fullständigt öppen.” Kristina Sandbergs ensamma plats lär framöver bli ytterligt befolkad av läsare.

Emma Gray Munthe: Vi är marinerade i idén att kvinnor inte kan hålla ihop