Laleh: ”Jag tror inte det är lätt att leva med någon som mig”

Efter reklamen: Laleh Pourkarim i Renées brygga

Jag tänker mig att hon ska vara lite svårpratad. Kanske är det på grund av att det stått i nästan alla intervjuer jag läst med henne, Laleh. Alla tar upp samma sak: det där med att hon är så privat, vill hålla saker för sig själv. Integriteten, den som tycks vara näst intill orubblig.

Eller så är det för att jag tänker att jag kanske, egentligen, borde veta mer om en människa som stått i rampljuset i över hälften av sitt liv och är en av Sveriges absolut mest framgångsrika artister. Och med mer menar jag, förstås: mer privata saker.

Jag hinner fundera på detta en del då jag sitter på Rival vid Mariatorget i Stockholm och väntar på att hon ska komma, Laleh. Hon är lite sen. Parkeringsstrul, ska det visa sig. Men så kommer hon till sist, beställer in en kopp rykande hett te, tar av sig kappan och blottar en solgul collegetröja och mjuka manchesterbyxor i en beige nyans. Håret är utslaget, den karaktäristiska luggen spikrak. Jag frågar varifrån hon kommer, alltså från vilket håll i stan, om det varit något särskilt under vägen som ställt till det?

– Är det här ett mer artigt sätt att fråga var jag bor? frågar hon mig, tillbaka.

Det låter kanske skarpt i text men hon säger det med en otrolig värme, och ett leende som verkligen når ögonen. Senare ska det visa sig att Laleh, förstås, är väl medveten om (medie)bilden av henne: som privat, närapå reserverad. Faktum är att det är något hon tänker ytterst aktivt på och också reflekterar över. Låt oss återkomma till det.

Förra året, 2022, skrev Laleh historia då hon som första kvinnliga svenska artist höll en egen konsert på Ullevi i Göteborg. Förberedelserna inför spelningen finns dokumenterade i K Special-filmen Välkommen hem där tittarna får följa artisten och hennes vänner. Lalehs spelning på Ullevi är historisk, inte bara på grund av att 15 000 biljetter såldes – första timmen – utan för att hon, då hon gjorde entré på Göteborgs­scenen, blev den första svenska kvinnliga huvudakten att inta landets största arena. Och scenframträdandet tycks ha gett blodad tand. I sommar gör Laleh sin första sommarturné sedan 2017. Sju stopp blir det. Och avslutningen blir på Ullevi – igen.

– Jag och hela min turnéfamilj, crew och band, har alla längtat efter publiken och vägarna, vi är så otroligt tacksamma över att vi har en hel turné att förbereda och se fram emot, det kommer att bli bra, har Laleh berättat om turnén.

35 192 personer fanns på plats för att se henne sist. En imponerande siffra. Men så är också Laleh en imponerande artist, med ett cv som inte bara rymmer den egna karriären utan också ett stycke svensk musik­historia. Ändå var det med en film hon först slog igenom. 18 år gammal gjorde hon debut i Josef Fares film Jalla! Jalla!, där hon spelade Yasmine. Trots att Laleh hyllades för rollen, och trots att filmen blev en succé, så lockade ett annat uttryck än mer: musiken.

Lalehs kritik till musikbranschen: ”Utåt är alla feminister”

Vann Grammis för Årets producent – som första kvinna

2005 kom debutsingeln Invisible och därefter följde Live Tomorrow. Valet var strategiskt. Hon ville inte bli ett one hit wonder. Det självbetitlade albumet (på vars omslag hon syns med en trollslända, som fått rykte om sig att bara leva en dag) gav henne, bland annat, en Grammis för Årets producent. Hon blev första kvinna att få den utmärkelsen. Laleh svepte in över Sverige som något nytt i en musikvärld som då präglades av en annan typ av musik och artisteri. Laleh nämner E-Type, Ace of Base, Dr Bombay …

– Jag passade inte in i den världen, slår hon fast.

Det har ofta sagts att Laleh går hem i alla läger. Hennes musik spelas på begravningar, på dop. Många vill att hennes låtar ska ta plats i psalmboken. Men vad är det som gör att hon gillas av så många? Kanske handlar det om att hennes musik rymmer ett utsnitt av livet självt? Det finns en ytterst känd (och flitigt citerad, inte minst av Alex Schulman) dikt av poeten, Nobelpristagaren och psykologen Tomas Tranströmer kallad Romanska bågar. I dikten beskriver Tomas Tranströmer hur det som gör oss människor till just människor är att vi aldrig blir färdiga. Inom oss öppnar sig, ständigt, valv efter valv – i oändlighet.

Kanske har Laleh, och hade tidigt, tillgång till många av dessa valv. Kanske är det dessa valv som skapar igenkänningen i musiken, för både unga och gamla? Yngre människor kan se de närmaste valven. Äldre ser valven längre bort. Det sägs ofta att Lalehs låtar, också de glada, innehåller stråk av sorg. Precis som livet självt.

Sorg är något som varit ytterst närvarande i Lalehs liv.

Som liten dog hennes bror av ett hjärtfel. Lalehs pappa Houshang, då 59 år gammal, omkom i en drunkningsolycka utanför Göteborg 1994. Laleh var 12 år gammal. Pappan räddade en annan person från att drunkna, men dog själv i förloppet – rakt framför sin dotters ögon. 2013 somnade Lalehs mamma Atef in, bara några dagar efter att Laleh släppt sitt hyllade album Colors. Det tog henne tid att tala om mammans död. Men i dag kan hon göra det.

– Fram till nu, och säkert några år framöver, vill jag fortsätta göra saker som känns rätt och roliga, låta min längtan efter frihet leda mig fram, dels för att ära mina föräldrar. Precis som de målade upp en fin värld för mig så målar jag upp en fin värld för dem. Jag är jätte­tacksam över det liv de kämpade för att jag skulle få, så jag har en skyldighet att kämpa vidare, har Laleh förklarat.

Lalehs kloka ord om kärlekslivet

”Hopplöstheten kan göra stor skada”

Den där fina världen Laleh beskriver i citatet ovan märks i många av hennes låtar. Inte minst i en av de senaste, låten med titeln Framåt. Den handlar om att vara på väg och att livet alltid fortsätter framåt.

”Så jag tar mig ut och går en stund, molnen de rör sig, allting är på väg, går bara framåt här”, lyder en textrad.

– Idén till Framåt fick jag under en promenad, jag tittade upp på molnen som rörde på sig även när jag stod still. Jag behöver inte sträcka mig upp och flytta runt på molnen, lite så kan det vara med livet. Även när vi tror att vi stannat upp och inte orkar, så har livet ändå sin gång. Låten, som först var en stillsam ballad om jobbiga dagar, blev i stället en låt som tar en framåt, berättar Laleh.

Låten tar spjärn mot det mörka i tillvaron och skjuter sig bort från det. Långt bort. Med kraft.

– Vi lever i en ganska underlig tid och jag har levt många olika liv, på många olika ställen och vet hur farligt det kan bli när vi som folkmassa blir passiva med följsamma och börjar tänka kortsiktigt och bara på oss själva, i stället för att se den större bilden.

Det kommande albumet har ett tydligt tema, Det goda valet.

– Jag är nyfiken på hoppet och hopplösheten och vill påminna mig själv och människor om den. En medveten hopplöshet är en sak, men en omedveten hopplöshet kan göra stor skada, både för en själv och andra runt omkring. Det har historiskt sett också varit ett maktmedel som auktoriteter använt och det kan bli mycket farligt om vi blir som tomma skal. Vi måste ta tillbaka initiativet och auktoriteten över våra liv.

Alla låtar är ett samtal med henne själv, berättar Laleh.

– Jag brottas med det här hela tiden: Varför ska jag ens bry mig? Varför inte hoppa på ett plan och lägga mig i värmen och bara koppla bort? Men jag vill inte det. Det sitter nog genetiskt i mig, jag tror att det finns i oss alla. Jag tror det handlar om att väcka något som redan finns i oss människor!

Det låter politiskt, hennes resonemang. Och kanske är det också det. Under vårt samtal visar det sig att Laleh är högst medveten om allt hon gör. Även om hon ständigt stöter och blöter, reflekterar och tänker över det hon säger, gör och utstrålar så kommer också kraften inifrån. Det är som om hennes inre har en tydlig intuitiv riktning. Som om hon bär en kompass i bröstet. En kompass som sällan leder henne vilse. Tvärtom. Den har visat rätt redan från början. Kanske är det självkänsla, eller självförtroende. Kanske är det något annat.

– Ibland när jag tänker tillbaka på mig själv som ung så ser jag bara fallgroparna, allt som hade kunnat gå snett. Men sedan såg jag en intervju med mig själv, då, och kände bara ”du är så cool”.

Så bearbetar hon sorgen

Laleh Pourkarim om stora tragedin – efter dödsfallen i familjen

Föräldrarnas politiska kamp har gett ringar på vattnet

De politiska tankarna kommer från föräldrarna. Anknytningen till dem är stark, trots att de inte längre är med henne, fysiskt. Föräldrarnas samtal, ord, lever kvar i henne. Lalehs pappa var författare, poet och journalist. Tillsammans med Lalehs mor, oerhört matematisk till sinnet, drev han underjordiska tidningar i Iran, där Laleh också är född.

Att föräldrarna var politiskt aktiva gjorde att de var tvungna att fly då Laleh var bara två månader gammal. Första stoppet blev Minsk i Vitryssland, som vid den här tiden tillhörde Sovjetunionen. Efter en tid i Azerbajdzjan och även Berlin kom familjen Pourkarim 1991 till en flyktinganläggning i Sverige och slog sig sedan ner i Göteborg.

Jag frågar Laleh om hon minns sitt feministiska uppvaknande. Hon får tänka en stund.

– Det jag har haft är en otroligt stark förebild i min mamma. Och jag hade en pappa som hade en enorm respekt för både min mamma och för mig. Jag bevittnade ett ganska speciellt samtal, en speciell relation, där man inte alltid behövde hålla med varandra, men alltid respektera varandra. Det är väldigt naturligt för mig att ta min plats. På persiska, när man säger partner, så säger man medresenär. Det finns också något som ungefär betyder jämnhuvud. Alltså att man är precis på samma nivå. Är språket så är det svårt att dra en skarp gräns mellan kvinna och man.

Vi talar om det som sker i Iran just nu. Hur hon känner för revolutionen för frihet och kvinnors rättigheter i det land hon föddes i.

– Jag tror vi alla försöker göra något, på alla möjliga sätt. Jag tror min starkaste sida är att på ett poetiskt sätt tala till hjärtat. Andra visar sitt stöd på ett mer intellektuellt vis och talar till huvudet, jag tror alla typer av röster behövs för att nå fram.

Laleh: ”Som att befinna sig bland tjugo tjurar som knuffar dig”

Vill vara chef

2022 startade Laleh Palang, ett produktionsbolag, förlag och skivbolag i ett, som ska hjälpa andra konstnärer framåt i karriären. Vi kommer in på Palang när vi pratar om att bli äldre. Och hur det kan förändra en. Laleh talar om att hon brinner för ett slags mentorskap. Att kunna ge vidare kunskap och verktyg till andra.

– Jag tror empatin växer med åren. Och en del av den här empatin hänger också samman med att jag startat Palang för att kunna ge andra det jag själv hade behövt. Jag tror att det händer något i hjärnan som äldre, där man vill ge vidare, och det är nog viktigt att göra det på sitt eget sätt. Jag vill ge kvinnor verktygen och möjligheten att arbeta långsiktigt.

Under intervjun talar Laleh mycket om att vara sin egen chef. Att det är viktigt för henne.

– Länge försökte jag dölja att jag ville ha makt över mitt liv. Det tog tid innan jag erkände att jag ville ha makt över mitt liv. Att jag vill vara chef. Att jag vill bestämma och göra saker på mitt sätt. Det känner jag är viktigt att få fram, speciellt när jag pratar med en tidning som Femina.

Men, åter till Lalehs omtalade integritet. I Välkommen hem gläntar hon på dörren till det privata. Men hur kommer det sig att hon inte pratar om privatlivet, om kärleken?

– Jag tror inte att det är lätt att leva med någon som mig, det kan jag säga, säger Laleh med ett skratt.

Hon fortsätter:

– Jag tycker att jag är mer privat i mina texter än många andra. Det är i mina låtar jag är som mest sårbar, som mest privat och som mest ärlig. Jag minns när min mamma frågade mig: ”Hur var det i skolan?” Jag kunde aldrig svara på det. Jag har alltid, alltid haft svårt att bara berätta saker sådär. När man säger A måste man säga B. Man får alltid fler frågor, och människor börjar tycka saker. Plötsligt är det den berättelsen som är konstverket. Man ger människor rätten till ens tanke­frid om man berättar för mycket. Det tar över och det är lätt att tappa bort sig själv i det.

Laleh om …

… sin drivkraft: Ibland undrar jag det själv. Why can’t I take a break, liksom? Men jag tror det är tacksamhet, faktiskt. All den kärlek och den upp­muntran jag får är fantastisk och ger mig styrka att orka fortsätta.

… framtiden: Jag tror det handlar mest om att fråga mig själv vilken känsla jag vill ha i kroppen. Hur vill jag att livet ska kännas? Hela mig och inte bara i huvudet, bland mina idéer och tankar. Kroppen leder oss rätt genom skratt, musik, glädje, trygghet och frihet, då vet man att man är på rätt väg. Egentligen borde man lära sig planera livet utifrån känslomässiga mål redan i skolan. Jag försöker lära mig själv och andra det genom min musik, påminna oss om att våra känslor finns där för att leda oss rätt.

… varför det tog så lång tid att berätta sin historia: I åtta år pratade jag nästan inte alls om min bakgrund. Folk visste inte ens varifrån jag kom. Jag ville liksom inte bli reducerad till en berättelse. Jag ville inte att människor skulle ha hört min historia och sedan gå ­vidare … mot ”nästa Laleh”, vilket de faktiskt benämnde vissa artister som. ”Undrar vem som blir nästa Laleh?”

… om att tilltala en både äldre och yngre publik: Det kommer både små barn och mormödrar på mina spelningar, jag tycker om det, att se människor nå varandra över generationsgränserna. Jag tror det är för att jag letar länge efter orden som sitter innerst inne när jag skriver musik, så många känner nog igen sig när de väl lyssnar på riktigt. Sedan gillar jag att vara lekfull och filosofisk på samma gång, att göra svåra saker enkla, och många låtar landar i någon typ av tacksamhet. Tacksamhet är den skönaste känsla man kan känna.