Linn Ullman: “Jag vill beskriva en flicka som inte bara är ett offer”

Efter reklamen: The Storytellers – Lyssna med Kakan

Jag går på promenad med Linn Ullmann längs med havet i Norge. Hon är vid sommarstället ännu en tid, innan hösten och staden väntar. Det är Linn som tar stegen, själv sitter jag vid skrivbordet i Stockholm, vi har varsin mobil vid varsitt öra. Jag tycker jag kan höra havet mullra i bakgrunden, vinden sprakar lite i mikrofonen, det är fint.

Fint blir också samtalet om Linns nya roman Flicka, 1983. För en roman är det, även om berättelsen går parallellt med Linns liv under några veckor som sextonåring 1983, och den vuxna kvinnan Linn i nutid. Inga namn nämns dock, flickan är bara en flicka, och flickans mamma (som då inte är Liv Ullmann) nämns bara som ”mamma”.

– Som författare arbetar jag gärna i mellanrummet mellan de egna erfarenheterna och det imaginära, säger Linn. Det har jag gjort i den här boken och det gjorde jag också i min förra bok De oroliga. Jag vill därför kalla det för en roman, även om ramberättelsen handlar om mitt eget liv.

Bokredaktören: De kan vinna Augustpriset 2022

I De oroliga sitter far (Ingmar Bergman) och dotter med en bandspelare mellan sig, planen är att dokumentera åldrandet i en bok de ska skriva tillsammans.

I Flicka, 1983 lämnar en sextonårig flicka sin mamma en vinterdag på gatan i New York och hoppar in i en taxi. Mamman står framför ingången till fastigheten de bor i, hon har bara yllesockor på fötterna. Dottern har bestämt sig för att resa ensam till Paris, hon har fått en inbjudan från en berömd (och trettio år äldre) modefotograf som hon inte tänker tacka nej till. Han har lockat med möjligheten till en modellkarriär, mamman är utom sig av oro, vill inte att dottern ska åka. Men det bryr sig dottern inte om. Äventyret väntar, hon mötte fotografen i en hiss, såg hans blick, känner sig sedd och åtrådd.

Ur romanen: ”Jag menar inte att han föll för klänningen som sådan – ärmlös, med tunna axelband, åtsittande över brösten och midjan, innan den bredde ut sig i en mjuk kjol som nådde ner till knäna – utan för flickan som så uppenbart älskade att visa upp sig. Den smala midjan hon haft länge, brösten är nästan nya och inte helt färdigutvecklade.”

– Jag träffade verkligen fotografen i en hiss i New York, han arbetade både i New York och Paris, han sa han ville ta bilder av mig och jag var oerhört smickrad, och plötsligt var jag på väg till Paris. Men det är mycket jag inte kommer ihåg av det som hände sedan, händelsen har jag skrivit om i De oroliga, men nu har den ändrat form. Då beskrev jag den mer som ett sensuellt möte, i den här romanen har den fått en mörkare ton.

– Jag gick in i en period av ångestfull depression och melankoli 2019, samtidigt som min egen dotter fyllde sexton år. Jag blev plötsligt rasande på det som hade hänt. Jag förstod kanske inte förrän jag själv var över femtio och hade en dotter på sexton år hur rädd min mamma var, jag och min mamma har sedan aldrig riktigt pratat om de där veckorna i Paris. Boken handlar också mycket om rädsla och tystnad. Kvinnorösterna i den här boken är oerhört viktiga, man kan säga att det är en mor och dotter i båda ändarna.

Där finns minnet av ett fotografi från tiden i Paris, där var hon lika gammal som hennes dotter i romanen, som där har namnet Eva. ”Jag var lika gammal den gången som Eva är i dag, eller lite yngre, och jag undrar om detta att uppleva sexton år en gång till, inte som sig själv, utan genom en annan, ett barn, en dotter, gör någonting med perspektivet.”

Linn Ullmann började dansa balett som liten, utbildade sig till dansare på berömda The Juilliard School i New York, dansade både i New York och på Operan i Oslo.

– Jag slutade strax innan jag fyllde sexton, slutade på dagen när jag fick besked om att jag inte kunde få någon strålande karriär. Jag var väldigt bra, men inte tillräckligt bra. Men jag har alltid tagit med mig mycket av dansen, av koreografin, i skrivandet. Hur ska de här kropparna gå genom rummet, hur ser kroppen ut i det den gör? Där börjar det för mig. Det är romanens värld, inte självbiografins.

5 boktips: Så bra är Malou von Sivers nya roman

En flickas begär och en flickas blick

Flickan kommer till Paris, det dröjer inte länge förrän hon inleder en sexuell relation med fotografen. Hon är inte oskuld, men det som händer är någonting nytt för henne.

– Det jag vill beskriva är en flicka som inte bara var ett offer. Hon har begär, men det är ett begär som egentligen är för stort för henne, hon har inget språk för det. Det är så tvära kast mellan begäret och att må dåligt, älskandet och skammen efteråt, jag förstår det fortfarande inte helt om jag ska vara ärlig.

”Men varför beger du dig till Paris? Vad är det du önskar dig?

Den sexton år gamla flickan ser på mig med trots i blicken.

Vad ska jag svara på det?

Jag är inte ett barn längre, säger hon.

Jag vill vara objektet, mittpunkten, målet för en ­annans begär.

Jag vill inte vara ensam.”

Flickan i romanen älskar med mannen, när han somnat tar hon sig till badrummet och spyr. Därefter går hon tillbaka till sängen och betraktar den sovande mannen, så mycket äldre än henne själv, så sårbar i sömnen. ”Hans kropp buktar och skrumpnar in. Det gör inte min. Jag är sexton år. Han hör inte att jag fnissar. Han sover så djupt. Hans kropp påminner om frukt, om övermogna äpplen i en skål på bordet under fönstret. // så ful han är där han ligger och sover, helt ovetande om att han blir betraktad, så gammal, så sliten, så out of tricks.”

– Det är en nyckelscen i romanen, säger Linn, det här ska vara flickans bok, flickans blick. Mannen som ser på den sovande kvinnan är ett motiv som gestaltats om och om igen genom historien, i måleri, sånger, litteratur, i filmer. Att betrakta en sovande kvinna, sovande och sårbar i sömnen, det är det vackraste en man kan göra. Jag tyckte det var roligt att vända på det.

Linn förklarar att hon också inspirerats av en gammal norsk saga, Isbjörnen kung Valemon, mycket välkänd i grannlandet, från Asbørnsen och Moes samlade äventyr (sagor), motivet är också skildrat i måleri av den norske konstnären Theodor Kittelsen (1857–1915).

– Det är den enda saga jag kan komma på som handlar om en flickas begär och en flickas blick. Hon blir kär i en stor vit björn som förvandlas till man på natten, flickan är då förbjuden att betrakta honom. Men det gör hon förstås, och han vaknar och då blir det bråk. Det är en väldigt erotisk saga, men det förstår man inte som barn.

Där finns också en skuggsyster som följer flickan genom berättelsen, som har funnits med tidigare i Linns skrivande. ”En gång sa min far nånting som jag skulle önska att han aldrig hade sagt. Han sa: Hör här, mitt hjärta, du klarar dig, du är en som klarar sig, men du har en skuggsyster som är rädd, som löses upp bara någon andas på henne. Hon behöver dig.”

– Skuggsystern kom med från en roman jag försökte skriva som inte blev av, jag hade skrivit 250 sidor innan jag gav upp. Den handlade om två systrar, en som klarade sig och en som inte klarade sig, men den romanen var död, det var inte en roman som ville bli. Men skuggsystern kom till mig igen, i den nya.

– Det sägs att när man skriver så blir man försonad, jag är glad och tacksam för att jag fick tid och tillfälle att skriva den här boken, det känns som att det gick till slut, det svåra var att hitta en form.

– Jag tror också att det var en del av depressionen jag drabbades av, att jag inte fick till formen för boken till en början. Det var inte bara barndomen som spökade, men också melankolin. Utan en form, en struktur, har man heller inte orden och finner man inte orden är det nära till ångest.

Bokredaktören: Här är mina bästa boktips just nu

Den värld som skildras i Paris, med unga modeller och fotografer och andra män runt omkring, droger, alkohol, vilda fester och sex, är en hård värld, inte minst för en sextonårig flicka, att hamna i. En ung man, sminkör, säger till flickan, om fotografen som kallas A i berättelsen, ”De drömmer om lagligt barnarov, säger han och nickar mot A och Claude och mot allihopa, assistenter och redaktörer.”

– Men det är viktigt för mig att den här berättelsen inte reduceras till en berättelse om modellvärlden, den här inställningen till unga kvinnor, och unga killar också, den finns överallt. Det här är främst en ­berättelse om en ung kvinna som går vilse, som blir överrumplad av sin själ och kropp på ett sätt hon inte klarar av.

Linns dotter, som nu är arton år (och inte heter Eva), har läst.

– Jag fick mycket bra recensioner, skrattar Linn, och det är jag så glad för!

Promenaden närmar sig sitt slut, det är dags för Linn att gå hem och rasta hunden, gammal nu, med slitna höfter och ovillig till längre turer.

– Hunden har ju också fått stor plats i romanen, Charlie heter han. Då jag var som mest nere och kämpade med skrivandet, var han där med sina mjuka tassar, tunna ben och stora nos. Jag älskar ljudet av en hund som dricker vatten. Charlie har varit en kär kamrat på vandringar i fjorton år, utan honom vid min sida hade jag nog inte lyckat skriva min nya bok på det sätt som den blev.