Lotta seglade över Atlanten: “Lusten var starkare än rädslan”

Efter reklamen: Fem favoriter från Femina – resespecial

Sex kvinnor på en båt, de flesta i åldern femtio, sextio år, och en ”sladdis” på trettiofem. En av dem är kapten på båten, hon kallar sig Parvani, bakgrund okänd förutom att hon är en erkänt skicklig seglare och ensam har korsat många världshav. De övriga känner inte varandra sedan tidigare, men ett har de gemensamt, de har önskat ett brott i vardagen, känt en stark längtan efter ett stort äventyr innan det är för sent för sådana i livet. Därför har de mönstrat på den kvinnliga kaptenen Parvanis oceanseglare S/Y Malina, som ska ta dem från Kapstaden i Sydafrika via den lilla ön Saint Helena, långt ute i södra Atlanten, mot målet, staden Natal i Brasilien.

– Jag gjorde själv den seglatsen 2019, säger Lotta Lundberg, författare och krönikör i Svenska Dag­bladet. Det var ett äventyr som länge legat långt nere i skattkistan och viskat: Världen är stor. Gör val som möjliggör drömmarna. Låt inga konventioner och avund stoppa dig. Om du avstår från bilar och ungar och gräsklippningsmaskiner kan det bli pengar över. Samma vinterkappa får duga. Köp ny mascara först när den gamla börjar lukta. Det måste gå.

Den seglatsen skrev hon några texter om för Svenska Dagbladet, men romanen Båten är en helt annan historia – och det är en roman som är en roman, och ingenting annat.

– Det är en helt fiktiv skapelse, jag har slängt ut alla dem som var med på min resa, och skapat andra personer. Det finns så mycket autofiktion nu hela tiden, jag var inte intresserad av det. Jag ville använda ­seglarmiljön, eftersom den är så rik på mycket, men ­personerna är snarare olika sidor av mig, man kan säga att jag har spillt ut mig själv på olika karaktärer. Jag skriver om sidor jag tycker om hos mig själv, och sidor som jag tycker mindre om, haha.

Åsa, Helena, Marie, Ada, Katrin, och så kaptenen, Parvani. Någon är fotograf till yrket, någon sjuk­sköterska, någon i chefsposition på ett företag, någon överbegåvad men lite vilsen i tillvaron, ett par är skickliga seglare, någon har knappt satt sin fot i en segelbåt tidigare. Nu ska de bo mycket tätt under de drygt sex veckor seglatsen beräknas ta, och för samtliga gäller: kapten Parvani är den som bestämmer i alla lägen. Ett ifrågasättande av kaptenens order är att utsätta besättningen för livsfara. Ska man klara att föra en segelbåt över ett hav där hårda vindar kan piska upp vågor så stora att segel­båten försvinner mellan våg­dalarna gäller att alla i besättningen vet vad de har att göra.

– Segling är världens teambuilding, säger Lotta, samtidigt råder en oerhörd hierarki på en båt. Kapten bestämmer, vilket kolliderar med en del feministiska föreställningar om att alla kan, att man ska sitta i ring och hålla varandra i hand, finna konsensus och komma fram till ett gemensamt resultat. Den idén om en platt organisation krockar med idén om den hierarki som krävs på en båt för att det inte ska bli livsfarligt.

9 böcker att sträckläsa i sommar – expertens tips

Kaptenen Parvani går heller inte av för hackor! Ur Båten:

Parvani hade korsat alla jordens hav. Östersjön, Nordsjön, norra Atlanten, Mexikanska golfen, gått igenom Panamakanalen och kämpat i månader på Stilla havet // Nu var det bara södra Atlanten kvar innan hon skulle kunna räknas till en av få kaptener som seglat jorden runt, utan kuk.

Lotta hade själv inte seglat mycket mer än en optimistjolle som scout några sommarmånader i ungdomen, när hon mönstrade på i Sydafrika.

– Visst var jag rädd, jag var rädd för att spy, rädd för att trilla i och rädd för att inte klara av det. Men lusten var starkare än rädslan, och jag litade väldigt mycket på min kapten.

Parvani ger en programförklaring till sin nya besättning: Den som kan styra en segelbåt över öppet hav kan ta rodret i sitt eget liv, sa hon, om kvinnor tar kommandot på fler fartyg i världen slipper de ducka på hemmaplan, det är en enkel ekvation, som alla kunde tjäna på.

Det finns också en orsak till att Parvani bara vill ha kvinnor i besättningen. Hade vi haft män ombord hade de tagit över, när jag frågar om någon kan tänka sig att trimma seglen så räcker män blixtsnabbt upp handen, först efteråt funderar de på om de verkligen vet vad de ska göra, kvinnor tänker efter innan, och då har männen redan börjat dra i linorna. Därför gör vi det här utan män. För att vi vill ge varandra plats.

– Min egen seglats överträffade absolut mina förväntningar, säger Lotta, om du kan stå i fyra meter höga vågor och styra en sexton ton tung båt i flera veckor, så förändrar det din inställning till livet. Du får en styrka i dig, en känsla av att du klarar mer än du visste.

– Det är ju heller ingen tillfällighet att man använder seglartermer inom näringslivet hela tiden – ”ta rodret i egna händer”, ”ta ut kompassriktning”, ”sitta still i båten” – det visar på potens och kompetens. Och det är ju så det är, har man gjort en sådan här grej så navigerar man tuffare i sin egen vardag.

När hon började skriva Båten, hade hon också en idé om att den skulle utvecklas till ett slags kammarspel. Sex olika individer inträngda på en liten yta, ingen täckning på mobiltelefonerna, och ingen chans att fly om konflikter skulle uppstå. Och konflikter kommer att uppstå – efter några veckor till sjöss när de till en början polerade fasaderna krackelerar under sömnbrist och hårt slit måste man möta dem och gå igenom.

– Jag tycker gruppdynamik är väldigt spännande, för en författare är det oerhört intressant att förlägga handlingen på en segelbåt. Min ambition var att den du kanske gillar på första sidan, kanske inte är den du gillar på slutet. Alla karaktärerna ska gå sin egen utveckling, de måste ha sin akilleshäl, sin längtan. De byter också allianser under resans gång, de som är kompisar i början glider över mot andra.

Så dyker där också upp ett yttre hot (som inte ska avslöjas här), som alla måste samla ihop sig för att möta.

– Man måste kunna lita på varandra under en sådan här seglats, man måste kunna samarbeta, då lär man också känna varandra mer på djupet. I gruppdynamiken finns till en början alltid ett ytligt ego, men allt­eftersom veckorna går utan kontakt med omvärlden känns konflikterna på land allt futtigare, till det också inställningen till den egna kroppen. På land går man omkring på gatorna och håller in magen, på båten är kroppen din bästa vän och motor, det är den som ska bära dig.

Båten är också en berättelse om kvinnor ”femtio plus” som ofta ses över axeln.

– Många vill se oss som mormorsmaterial, men kvinnor över femtio har en oerhörd kraft. Om man låter mannens blick bli den egna måttstocken, och fortsätter med det, då blir det ett problem.

Emma Gray Munthe: “10 kulturupplevelser jag längtar till”

Ur Båten: Det är inte bara män som älskar att förminska kvinnor i klimakteriet, det är hela samhället, flickorna, unga kvinnor också. Jag tror att de blir livrädda. Du är inte kåt för männens skull, du är inte till för barnens skull. Du har plötsligt fattat så mycket mer, såklart att det provocerar. Då hittar man på en massa skit för att oskadliggöra oss.

– Men om man tar vara på kraften i friheten att inte längre bli definierad av sitt genitala kapital så har man tillgång till oerhört många resurser.

En långseglats som den kvinnorna i Båten gör, och som Lotta själv har gjort, innebär hårt arbete, men också långa stunder där ingenting händer.

– Det är oerhört befriande att befinna sig så långt bort från all världens konflikter, inget internet, ingenting. Man kan hamna i ett meditativt tillstånd, det blir ett äventyr i det inre. Man hinner fundera över om havet är ens vän eller fiende, att det kan leva utan mig, men jag kan inte leva utan havet, man möter de existentiella djupen.

En dag känner Lotta (som också kvinnorna i Båten) en stark doft av fisk, en väldig pust att likna vid oerhört dålig andedräkt.

– Det var en kaskelot som kom upp till ytan bredvid båten och blåste ut luft, en helt fantastisk upplevelse, säger Lotta. En otroligt mäktig varelse som steg upp ur havsdjupen.

En i besättningen på Malina känner att hon har funnit sin plats i tillvaron.

Jag vill alltid vara här, tänkte hon, jag vill fortsätta segla ett helt liv, sitta under samma stjärnor som Darwin och Cook, med Södra korset i ryggen medan valens andedräkt sveper förbi mitt ansikte och ­mar­elden rinner över delfinerna om natten. Och om dagen, sitta fastspänd i aktern och känna hur det ­kittlade mellan benen ända upp i bröstvårtorna när vågorna rullar in.

Hur är det med Lotta själv?

– Jag har fortsatt segla, har fastnat för segling på djupet, efter seglingen över södra Atlanten har jag seglat fyra veckor i Karibien, och seglat ner en båt till Lissabon från Sverige. Jag är ingen kapten, men jag är en bra matros. Jag har länge haft en dröm om att ­segla runt Svarta havet, men det får jag vänta med som det ser ut nu!

Lotta Lundbergs 3 boktips

Mansklubben av Leonard Michaels

”En kollektivroman om vad som händer när sju män samlas på middag för att prata om livet. Det är sjuttiotal och hårresande.”

Malina av Ingeborg Bachmann

”Kultroman om en kvinna som lever med två män, Ivan och Malina. Eller är det så att hon egentligen är en av männen – Malina?”

Ada Wester släppte tryggheten och blev författare: ”Drömmen blev sann!”

Livbåten av Charlotte Rogan

”Psykologiskt drama om människorna i en livbåt när fartyget förlist. Vem kan döma den som handlar under press? Gäller laget eller jaget?”