Deckardrottningar och vänner – Mari Jungstedt och Sofie Sarenbrant i stor intervju

Efter reklamen: Camilla Läckberg – 6 saker du inte visste om författaren

Mosebacke terrass, platsen är vald för vackra bilder med vy över Stockholm, där finns en bänk i solen för intervju med deckardrottningarna Mari Jungstedt och Sofie Sarenbrant. Mari har sitt rike på Gotland med serien om kommissarie Anders Knutas plus kolleger, och har också en koloni i Málaga där tolken i spanska, Lisa Hagel, arbetar i par med den dansante kriminalkommissarien Hector.

Sofie Sarenbrants rike breder ut sig över Stockholm med omnejd, från villan i Bromma där berättelserna om kriminalinspektör Emma Sköld kommer till.

Nu ger Mari ut den sextonde boken i serien om Knutas, Där den sista lampan lyser, Sofie kom ut med den nionde boken i serien om Emma Sköld, Skyddsängeln, i mitten av maj.

Mari och Sofie är goda vänner sedan många år, och samtidigt konkurrenter om läsarna.

Hur möttes ni första gången?

Sofie: –Jag jobbade som journalist på Friskis & Svettis tidning Friskispressen. Det kom ett handskrivet brev från Mari med hennes första bok Den du inte ser, hon undrade om vi ville intervjua henne. Mari jobbade på ABC Nyheter då, och tränade själv på Friskis & Svettis. Jag läste boken och blev fascinerad av hur bra hon kunde kombinera en deckare med fina miljöskildringar. Jag kände att jag verkligen fick resa till Gotland med dig, Mari. Sedan blev det en intervju.

Mari: –Det var en vän till mig som arbetade som tränare på F&S som absolut tyckte att Friskispressen borde göra något på boken, då tog jag kontakt med Sofie.

S: –Några år senare skulle vi göra ett stort reportage, Mari var då enormt framgångsrik som författare, men när vi träffades var du precis samma person som innan, det var så härligt. Du kom ihåg mig, du berömde mitt hår, det är ingenting man tar för givet som journalist. Vi skulle också ha en liten ruta med tips för dem som ville skriva en bok, då sa jag ”jo men förresten, jag har ju också skrivit en bok, jag råkar faktiskt ha den med”.

M: –Ha, ha, råkade!

Två förlag ville ge ut Sofie Sarenbrants första bok

S: –Jag hade skrivit ett manus och kostat på mig att trycka upp det i ett enda exemplar. Omslaget var vitt, på försättsbladet stod titeln Ingenting. Det första Mari sa var ”oj, nej, den här titeln får du nog ändra”. Sedan lovade hon att kika lite på manus, men sa att jag inte skulle förvänta mig något.

M: –Jag såg att det fanns potential, men också att det fanns en hel del att jobba med. Jag var jättenoga med att vara peppande, du hade ju berättat att du fått refuseringar och börjat tappa hoppet om att kunna ge ut en bok.

S: –Sedan sågs vi hemma hos dig när du skulle signera några böcker som skulle lottas ut i tidningen. Då kom du med sådan fantastisk feedback, vilket var en stor anledning till att jag ville kämpa vidare. När jag väl stod i trapphuset med den där tunga väskan med alla signerade böcker så kom tårarna, hela jag skakade över att jag haft sådan tur, att du var så snäll.

M: –Men gumman, började du gråta? Det har du aldrig berättat. Det hade också med dig att göra, att jag ville hjälpa till. Du var ju så fruktansvärt gullig och underbar som människa.

S: –Efter det skrev jag om och skrev vidare och till slut ledde det till att två förlag ville ge ut boken, som blev min första, Vecka 36.

Umgås ni privat i dag?

M: –Ibland ses vi och äter lunch.

S: –Vi sitter ju för det mesta ensamma och isolerade och skriver. Så träffas vi på bokmässor och festivaler och då är det alltid otroligt trevligt att ses.

Så klarar de konkurrensen mellan varandra

Pratar ni mycket manus med varandra?

S: –Vi skickar inte manus till varandra, men vi kan bolla idéer.

M: –Vi är lite som en egen fackförening, vi kan prata om rättigheter, hur det funkar med olika kontrakt.

S: –Saker jag inte kan fråga mitt förlag eller min agent om, det kan jag kolla med Mari.

Goda vänner och samtidigt konkurrenter om läsarna. Hur klarar ni det?

M: –Vi kommer ju nästan ut samtidigt varje år och ligger och boxas på topplistorna. Jag är alltid lite efter Sofie eftersom jag är lite senare med mitt manus. Sofie har alltid allting färdigt tre månader före mig. När Sofie har redigerat klart manus, då har jag skrivit femtio sidor av min bok (skratt). Det är möjligt att vi slåss om samma läsare, men vi tänker aldrig i de banorna.

S: –Folk som älskar deckare läser inte en deckare om året, ofta hör jag någon som säger ”jag har ingenting att läsa, jag får panik”. Då kan jag tipsa om Mari och andra författare som jag tycker om, det är aldrig så att man behöver vara orolig för att folk står och väljer.

Sommarens 10 bästa deckare – hela listan

M: –Det spelar mig ingen roll, jag skriver de böcker jag tycker om att skriva, jag är glad så länge folk vill läsa dem. Det är förstås lite extra kul de gånger jag och Sofie växlar om som etta och tvåa på topplistorna. Jag gläds åt Sofies framgångar.

Varför blev det deckare?

M: –Jag började läsa tidigt, Fem-böckerna och Sherlock Holmes, jag har alltid fascinerats av deckare, av att läsa något som är så spännande att man inte kan sluta läsa. Jag ville också skriva så.

S: –När jag var i tioårsåldern och hittade till Agatha Christie och Ed McBains berättelser var det första gången jag kände att jag verkligen fastnade i läsningen, det var så kul med mysterier. För mig var det sedan självklart att det var spänningslitteratur jag skulle skriva.

M: –Det är också en stor utmaning att skriva deckare, det är faktiskt ganska komplicerat. Det är så mycket att hålla reda på, hur man lägger upp intrigen, skapar villospår, hur man vrider till det och försöker lura läsaren. Det är en spännande lek.

S: –Min morfar Jostein Westberg var schackmästare, han har skrivit en massa böcker om schack. Att skriva deckare är lite som att spela schack, man måste tänka och planera strategiskt. Det är väldigt roligt tycker jag.

Sofie Sarenbrant blir rädd för sina egna böcker

Ni skapar egna världar som ni befolkar och själva vistas mycket i. Hur fungerar det i vardagen?

S: –Ibland kan jag leva mig in i mina berättelser så pass mycket att jag inte kan sova på nätterna. När jag skrev Visning pågår, där någon gömmer sig efter en husvisning och dyker upp mitt i natten när familjen sover, låg jag och tänkte så mycket på det att jag inte kunde sova.

M: –Jag kan bli rädd för min egen text ibland, den blir så himla levande. Ibland när jag vandrar runt i Visby förväntar jag mig att stöta på min figur Knutas fast jag vet att han inte finns på riktigt, och Karin Jacobsson har sin lägenhet på Mellangatan, när jag går förbi där kan jag titta upp och tänka…

S: –Är hon hemma? Ha, ha!

M: –Man är lite knäpp i huvudet.

S: –Men läsarna kan vara lika engagerade. I stallet kom en kvinna fram och förklarade för mig att jag borde fatta att Nyllet och Josefin borde bli ihop. ”Okej, jag ska fundera på saken”, svarade jag.

Det sägs att fler kvinnor än män läser deckare. Vad kan det bero på?

S: –Det är generellt fler kvinnor som läser böcker. Och varför är deckare så populära? Det beror nog på att mord är det absolut mest otäcka man kan tänka sig. Och då blir det intressant att läsa om.

M: –Människor gillar att bli kittlade, det finns ett driv i deckare som tilltalar många, och suget efter deckare tycks aldrig ta slut. När jag debuterade fanns Blodgruppen, en sammanslutning av ett tiotal kvinnliga kriminalförfattare, jag tänkte att jag var helt ute när jag kom med en deckare då. Men samtidigt med mig debuterade Åsa Larsson och Camilla Läckberg, och det gick ju bra för oss alla.

Vilka har du själv hemma?

Här är världens populäraste romaner

Mari kommer med sin sextonde bok om Anders Knutas, Sofie sin nionde om Emma Sköld. Tröttnar ni aldrig på era figurer?

M: –Nej, och jag tycker det är fantastiskt att det fortfarande är så kul. Jag tänker inte ens framåt, jag har ingen plan. Jag får mina fragment, en bild som jag utgår ifrån, och så bygger jag vidare på den. För mig är det enormt lustfyllt att skriva, jag känner ingen press.

S: –Den dag jag tröttnar på Emma är det bara att ha ihjäl henne (skratt). Det är ju en fördel man har som författare. Nej, jag tycker det är väldigt roligt att skriva om henne, och blir extra motiverad när folk tycker det är kul att läsa. När jag skriver en bok är jag så inne i den, jag tillåter mig inte att tänka ”var är Emma om fem år?” Jag vet ju inte var jag själv är om fem år.

Sofie Sarenbrant berättade om sexuella övergrepp

M: –Skrivandet kan också fungera som terapi. Ibland vet man inte riktigt vad man skrivit förrän efteråt. När jag skrev Den döende dandyn förstod jag först efteråt att den handlade om relationen till min mamma. Jag hade en väldigt idealiserad bild av henne när jag var liten, som krackelerade med åren. Det är samma med min debut, Den du inte ser, den handlar om en mördare man inte ser, men också om ett barn som inte blir sett. Jag har nog haft en vilja genom alla mina böcker att skaka om föräldrar: Se era barn!

S: –Det mest lustfyllda för mig är i början, när man leker fram olika idéer, då alla möjligheter finns, då man kan göra vad som helst. Under arbetets gång smyger det sig på en del prestationsångest, jag vill ju överleverera, jag vill inte att läsarna ska bli besvikna.

M: –Jag är nog mer som tjuren Ferdinand under korkeken, jag tänker inte så mycket på läsarna, jag vill bara lukta på blommorna (skratt).

I Sommar i P1 förra året berättade du, Sofie, om svåra upplevelser i barndomen, om hur du blivit utnyttjad sexuellt. Är det något som också präglat skrivandet?

S: –Inte konkret, kanske för att det är för nära. Men det finns där någonstans ändå, jag skriver om utsatta barn, om att vara ensam och bära på en hemlighet. Men jag har inte medvetet använt mig av min historia i någon deckare. När jag skrev manus för P1 gjorde jag det helt själv, utan att prata med någon annan. Jag ville inte bli påverkad innan jag kände att jag visste exakt vad jag ville berätta och hur.

M: –Hur fick du modet till det?

S: –Jag hade ett tjugo år gammalt manus som låg där och väntade till dagen jag fick frågan om sommarprat. Det fanns inte på kartan att jag skulle använda min bakgrund som en språngbräda i mitt författarskap, tvärtom. Jag ville bara berätta i Sommar, annars fick det vara. Då skulle miljoner människor lyssna, och jag fick chansen att göra någonting viktigt. Efteråt var det tusentals människor som hörde av sig med liknande historier. Helt otroligt! Det var lätt att få dåligt samvete över att jag inte kunde svara alla, men jag tröstade mig med att mitt sommarprat ändå hade hjälpt.

M: –Det räckte absolut. Vad gäller frågan om utveckling av figurerna så tycker jag det är jättespännande, jag vet inte själv vartåt det bär. I förra boken upptäckte Karin att hon var gravid med Knutas, och hon är ju fan 50 och han 64. Hur ska de göra? Det får vi se i nya boken!

S: –Jag tycker det är charmigt att inte ha något utstakat. Jag vill följa vad som händer i samhället, ta upp intressanta frågor som dyker upp. I Tiggaren levde jag mig in i en rumänsk tjejs tankar, hur det var att komma till Sverige och tvingas sitta och tigga. Det är ju det som är så spännande med att vara författare, du kan hoppa in i en 19-årig tjejs hjärna, en 78-årig mans hjärna, i Emma Sköld och kollegerna runt omkring. Man kastas mellan olika scener och personer, det är häftigt!

M: –Jag har ju också min spanska serie att bolla med, det är väldigt roligt att växla mellan de två världarna. Ibland tänker jag att det kanske bidrar till att jag inte tröttnar på Gotland. Vem vet, kanske åker Knutas i framtiden till Málaga och träffar Lisa Hagel och blir kär i henne (skratt).

S: –Eller att Knutas och Emma Sköld börjar jobba ihop!

M: –Eller hur!

Sju böcker du borde ha läst för att kunna kalla dig allmänbildad