Petra Mede om att få barn som 43-åring: ”Förstår inte hur jag tänkte innan”

Efter reklamen: TV: 9 kändismammor och deras döttrar – när de är lika gamla

Äntligen får jag träffa Petra Mede i verkliga livet. Hon har fått mig att skratta så oerhört mycket genom åren; som programledare för Guldbaggegalan under många år, som programledare för Eurovision Song Contest och komiker i Parlamentet och andra humorprogram, som sommarpratare i radio och i rollen som Katja i Bonusfamiljen. En kvinna med tusen strängar på sin lyra, oerhört rolig, alltid med perfekt tajming i replikerna.

Hur ligger du till?

40 saker ingen kvinna över 40 bör ha hemma

Nu debuterar hon också som författare med Skam och högmod i Sävedalen. Jag tänker jag ska få skratta här också, men det börjar alldeles förfärligt, Petra är på väg till en begravning (i kapitel ett), och det är Kenneth som ska begravas. Lyckligtvis är bokens Kenneth bara en namne (till mig) som hann bli 85 år innan han dog, och där är jag inte riktigt än.

–Det var heller inte hans riktiga namn, tröstar Petra, jag har bytt ut alla namn i boken utom på släktingar, tanken är att andra inte ska känna igen andra i boken, men kanske sig själva.

Hennes sommarprat ansågs vara bokmaterial

Vi träffas i Norstedts förlagshus på Riddarholmen i Stockholm, i stort sett öde, all personal arbetar hemifrån. Vi sitter vid ett långt konferensbord, med behörig coronadistans mellan oss.

Cameron Diaz blev mamma vid 47 – berättar om beslutet

–Jag blev kontaktad av olika förlag efter att jag hade gjort fyra stycken sommar- och vinterprat i radions P1, de tyckte det var bokmaterial. Jag har aldrig haft så stor respekt för att ställa mig på scenen, där har jag känt mig trygg, men att skriva, det är en annan sak.

–Jag kommer från en familj där det läses väldigt mycket, att de ska läsa något jag skrivit, jag har inte vågat tänka tanken.

Men nu har det i alla fall blivit en bok, och det är en alldeles underbar barn- och ungdomsskildring om uppväxten i Sävedalen utanför Göteborg, full av fantastiska anekdoter, men också med reflexioner med existentiell svärta över denna jämmerdal som kallas livet, Petras blick på världen är inte riktigt så uppsluppen som man skulle kunna tro, så mycket komedienn hon är.

–Humor för mig är en överlevnadsstrategi, säger Petra, om det inte finns en lätthet i tillvaron då blir den helt outhärdlig. Jag tycker att livet är väldigt sorgligt, hela konceptet är ju att man ska dö, vi sitter i en eka som sakta dras mot ett vattenfall. I och med det upplever jag en stor meningslöshet, om jag går in i det för mycket står jag inte ut.

Ur boken: ”Be mig inte skriva något om döden. Hela min tillvaro går ju ut på att inte tänka på den. Det är min egentliga huvudsysselsättning.”

Ändå börjar det med en begravning.

–Det var min redaktör på förlaget som tyckte jag behövde en ramberättelse för alla mina berättelser, säger Petra och skrattar. Boken utspelar sig under en dag, jag sitter på ett tåg på väg ner från Stockholm till Göteborg där en pappa (Kenneth) till en gammal barndomsvän, ska begravas. Och på tåg har man ju gott om tid att tänka, både bakåt i livet, och framåt.

”Var på gränsen till att bli mobbad”

Familjen Mede flyttade från Stockholm till Göteborg när Petra var liten, och kom att stanna där i 14 år. Pappa Mede var företagsledare, mamma advokatsekreterare.

–Jag kallades för ”stockholmaren” i skolan, och var väl på gränsen till att bli mobbad i högstadiet. Det var ett sådant där gymnasium där det var högre status att ha en storebror som stal bilar än att ha en pappa med fin bil.

Annica blev skådespelare vid 50 – hyllas av Salma Hayek

”Jag förstår att det säkraste sättet att klara sig borde vara att observera exakt hur sjuorna och åttorna ser ut och klär sig, för att sedan kopiera deras sätt och deras stil. Ändå förmår jag inte göra det. För jag känner sådant förakt för dem. Mitt förakt är så stort att det övertrumfar skammen jag får gå med. Men det gör den inte mindre smärtsam.”

–Jag var nog en liten elitist på den tiden, jag hade stora drömmar om att bli stjärna på något sätt, uppburen skådespelare, skriva århundradets roman. Jag visste att jag var speciell redan från början, och det får jag nog skylla mina föräldrar och min farmor för, de lyssnade alltid på mig och trodde på mig.

–Farmor tyckte jag var den mest begåvade som funnits, och jag höll med. Lägg till det att jag hade extremt lätt för att lära mig saker, hörde jag något en gång så satt det. Jag behövde aldrig öva.

Klasskompisen Stoffe sammanfattar det på en klassträff många år senare: ”Döh, du var fan inte mobbad, du var ju bara en besserwisser och fick alltid högsta betyg och fjäskade för alla fröknar.”

–Jag kan vara ganska hård mot mig själv också, säger Petra.

Hon beskriver sig som ett mycket livaktigt barn, i en familj med mycket grundglädje.

–Hela familjen är rolig, full av galghumor, skrattar åt det svartaste svarta, jag är fruktansvärt tacksam för det. Som liten tror man ju att alla familjer har det som man själv har det, men så kunde man komma hem till familjer där man redan i farstun kände någon slags förstämning.

Petra skriver lite om hur hon kom in på Balettakademin, tränade tre–fyra timmar om dagen men när hon var tjugo fick fruktansvärt ont i ryggen. Diskarna i ryggen klarade inte träningen, kroppen kollapsade, hon blev sängliggande under flera år, sjukskriven från och till i ett decennium.

12 coola mammor som fått barn efter 40 att inspireras av!

12 världsstjärnor som fått barn efter 40

–Men det hör inte riktigt till den här boken, det får bli mer om det i en annan bok. De åren tog i alla fall elitisten ur mig, minst sagt. Jag känner fortfarande en fruktansvärd sorg över att inte kunna ta ut mig fysiskt som då jag dansade. Med åren har dock ryggen stelnat till, och i dag kan jag till och med gå långa promenader. Jag kan få ont efteråt, men det är det värt. Jag tänker så bra när jag går, många av berättelserna i boken har kommit till då.

Petra var sjukskriven i många år

Morfar var välbeställd, hade en fin lägenhet på Rivieran som familjen brukade få låna på somrarna. Men så kom pappa Mede på den lysande idén att Rivieran skulle bytas ut mot husbilssemester i Sverige. Friheten på vägarna, friheten i att kunna stanna var man vill, vid någon vacker sjö, bada och ha det bra.

–På den tiden fanns det ingen GPS, pappa följde några kartor han köpt, en dag hittade han en sjö han tyckte såg fin ut, vi åkte in på en skogsväg som bara blev smalare och smalare och efter fem kilometer in i granskogen var det helt stopp, vägen tog slut, men någon sjö fanns där inte, och inte gick det att vända husbilen, den var alldeles för stor. Pappa fick backa tillbaka, meter för meter i fem kilometer, jag glömmer aldrig det där pipljudet från bilen när den backade. Man säger att humor är tragedi plus tid, det tog ett bra tag innan vi kunde skratta åt det där. Men då skrattade vi desto mer.

Året därpå blev det Rivieran igen.

Petra var nästan 43 år när hon fick barn.

–Det låter klyschigt, men jag kan inte förstå hur jag tänkte innan. Jag hade varit sjukskriven i många år på grund av ryggen, jag levde i ett slags försenad tonårsperiod mellan trettio och fyrtio då jag kom in i den här världen med ”stå upp” och tv och programledande. Jag var ute och festade väldigt mycket, då fanns inte barn på kartan, livet kändes fortfarande ganska långt och det fanns inga begränsningar.

”Men jag fick ett barn. I grevens tid. Det vackraste och mest fulländade barn som någonsin fötts. [] Hela min tillvaro är fokuserad på min dotter. En dag håller hon kanske det emot mig. Jag vill inte att hon ska växa upp. Jag vill att hon ska vara bebis för alltid. Jag kommer att göra allt för att hindra hennes utveckling. Hon får inte lämna mig.”

–Men nu när hon är sju så ser man ju att hon kommer att ha sin väg och den kommer inte att ha några likheter med mitt liv och mina referenser. Livet drabbar ju alla även om det kan vara svårt att inse det när man har barn, inse sin maktlöshet.

Nyss fyllda 50 år känner hon att hon inte bara kan låta tiden gå.

–Jag har mer en pågående livskris än en 50- årskris, men när jag nu förstår att tiden är utmätt måste jag försöka bry mig mer om futiliteter. Jag kan beundra de i Ring P1 som retar upp sig på småsaker. Jag tror min masterplan för de år jag har kvar är att försöka bli lite mer lättkränkt och småsint och på så sätt komma bort från de mer existentiella tankarna, skrattar Petra.

Och så vill hon skriva fler böcker.

–Skrivandet gav mersmak, det var fint att inse att det inte behöver vara stora händelser utan hur man gestaltar saker, känslan, som kan ge texten tyngd.

Och kanske viktigast av allt.

–Mamma, pappa och min syster Anne har läst manus och gett tummen upp!

Av: Kenneth Gysing

Titiyo blev mamma vid 50 med hjälp av rysk äggdonation

Efter reklamen: Se också: Så blir kommande säsong av Bonusfamiljen