Recension av Domnica Radulescus Tåg till Trieste

Jag vet att jag är fördomsfull här, vadå rumänskt temperament? Rumäner är väl som alla andra. Jag vet inte det, jag. Efter att ha läst Domnica Radulescus debutroman Tåg till Trieste (förlaget 2244), känner jag mig väldigt mycket som en invånare i det som Jonas Gardell en gång beskrev som mellanmjölkens land.

I Tåg till Trieste svallar passionens vågor heta. Den unga Mona älskar otyglat med sin Mihai i snödrivor, i blåbärsskogar och i magiska grottor bland Karpaternas väldiga berg alltmedan släktingar dricker plommonbrännvin, sjunger sorgsna sånger och grälar. Svenskt lådvin och fredagsmys ter sig oerhört blekt i jämförelse.

Men detta är också en historia om att växa upp i diktatorn Nicolae Ceausescus Rumänien med en säkerhetstjänst som mördar oliktänkande, där det är brist på allt och ingen riktigt vågar lita på någon. Där vinner den svenska mellanmjölken i smak. Mona flyr till Amerika, berättelsen blir till en berättelse om ett nytt liv i ett främmande land, om att förlora sin kärlek, men alltid drömma om den.

Tjugo år senare åker hon tillbaka. Då blir allting väldigt rumänskt – igen!