Så blev Svensk damfotboll en framgångssaga

Efter reklamen: Lär känna VM-stjärnorna - Damlandslaget i fotboll

Vi är många som minns bilderna från Kenil­worth Road i Luton 1984, planen som mer liknar en leråker än en fotbollsplan. Straffdramatiken mot England, fixstjärnan Pia Sundhage vid bollen och hon kan avgöra om hon sätter den. Bilderna på den svenska bänken där förbundskapten Ulf Lyfors är så nervös att han inte vågar titta. Målvakten Elisabeth Leidinge är framme hos Pia och viskar ”Det är geggigt, dra en hård vrist”. Detta är något som får den målfarliga anfallaren att ändra sig från att som vanligt slå en bred­sida till höger om målvakten.

Straffen sitter nere till vänster, Sundhages armar sträcks mot skyn och Sverige vinner det första och hittills enda mästerskapsguldet.

– Det var så himla stort för oss att äntligen få tävla om vem som var bäst i Europa. Jag fattade aldrig varför Uffe Lyfors var så himla nervös, det fanns inte i min värld att vi inte skulle vinna, minns Pia Sundhage, som rankar guldet väldigt högt.

Pia Sundhage var länge synonym med svensk damfotboll och debuterade i landslaget redan 1975, bara 15 år gammal. Den gången inledde hon matchen på bänken, men det var en engångsföreteelse och 1984 var hon både vida respekterad och etablerad. Damfotbollen, däremot, hade fortfarande en lång väg kvar.

Anja Pärson om sexismen inom idrotten: ”Hänt även mig”

– Jag kommer ihåg när vi kom till England. Vi hade ingenstans att träna dagen innan finalen men till slut hittade vi en park med lite gräsytor. Vi gick runt och plockade bort en massa hundbajs där, det var helt otroligt. Sedan när vi kom till Luton hade det regnat otroligt mycket och när vi bara hade spelat 20 minuter var planen helt förstörd. Vi fick verkligen slita, mycket till fotbollsmatch blev det aldrig, säger Anette Börjesson.

Den svenska lagkaptenen hade på den tiden en parallell badmintonkarriär, där hon vann 13 SM-guld och två EM-silver.

– Jag såg guldet som revansch för de EM-finalerna jag hade förlorat i badminton, säger hon.

Bland hennes dåvarande lands­­­­lags­kollegor fanns en massa starka kvinnor, som Ann Jansson, som gjorde Sveriges första landslagsmål och var en stor stjärna när damfotbollen slog igenom, Gunilla Axén, som senare blev utvecklingschef på förbundet, ett gäng brudar som ­vågade gå mot strömmen och som följde sina hjärtan i en tid då det ansågs farligt och högst opassande för kvinnor att spela fotboll.

– Vi var många som ville väldigt mycket och vi tyckte nog att vi åtminstone kunde få göra det vi älskade mest av allt, spela fotboll. Vi var nog ganska långt från bilden av vad en kvinna skulle vara i en mans ögon, och när män hävdade att kvinnor inte var lämpade för en så hård sport tyckte vi att det kan väl inte de veta, de har väl aldrig varit kvinna. Vi hade varandra och man blir bara starkare av lite motvind, säger Anette Börjesson och skrattar.

När hon började jobba som expertkommentator för Radiosporten fick hon fortsätta att försöka över­tyga i en roll som dittills bara män kommit i närheten av. Eller nästan bara män. För när en fotbollstokig liten tioårig tjej följde med sin pappa Lennart till Kopparvallen för att heja på Åtvidaberg i allsvenskan, såg hon ofta tv-sportprofilerna Arne Hegerfors och Bosse Hansson som nästan alltid var på plats. Jane Björck klämde sin pappas hand och sa:

– Det där ska jag också jobba med när jag blir stor, och hon fick ett varmt leende tillbaka.

– Självklart ska du göra det, svarade pappan.

Att han trodde på Jane Björck betydde otroligt mycket för henne och 1987 blev hon kollega med Hegerfors och Hansson. Sedan dess har hon blivit en legendar och förebild för många tjejer som gått samma väg.

– Våren 1995 åkte jag ner till Algarve Cup för att spela in material vi kunde använda inför och under VM på hemmaplan. Jag tänkte att om man spelar i ett landslag och det är VM i Sverige, då ska varenda nuna synas. Folk ska veta vilka varenda spelare är. Jag kom hem från Portugal med 25 reportage.

19 svenska idrottshjältar i upprop mot sexism inom idrotten

Pionjärer inom fotbollen

Jane Björck var en pionjär inom sitt gebit, precis som Ann Jansson, Pia Sundhage & co var pionjärer på fotbollsplanen. I dag när hon tittar tillbaka på damfotbollsrörelsen och resan som gjorts menar hon att lyftet är enormt.

– Sporten har ökat successivt i popularitet. Det började med guldet 1984 och nästan 20 år senare fick vi det klassiska tittarrekordet under VM 2003. I dag är det för många en självklarhet att bevaka damfotbollen. Men det finns fortfarande jobb kvar att göra. Ett bra exempel på hur jag tycker att det alltid borde vara är till exempel när cupfinalerna avgjordes nyligen och vi sände båda finalerna med likvärdiga uppsättningar. Det är inte en fråga för någon på redaktionen i dag, säger Björck.

Det klassiska tittarrekordet Jane refererade till var när 3,8 miljoner svenskar bänkade sig för att följa Sveriges VM-final mot Tyskland. Då var Olof Lundh stringer i USA och om inte EM-guldet 1984 satte några djupare avtryck i honom så gjorde finalveckan 2003 det.

– Det draget som var kring landslaget då var helt otroligt, vi kunde lämna hur mycket material som helst till redaktionen och de ville bara ha mer och mer, säger Olof Lundh.

Han bevakade damfotboll första gången på EM 1997 när han jobbade på Göteborgs-Posten.

– Självklart ville jag det, jag har aldrig förstått dem som sett ner på damfotboll. Det var väl snarare så att jag aldrig såg den över huvud taget under uppväxten eftersom det knappt visades. Det blev en förändring med TV 4 som har legat i framkant i över 20 år och tittarrekordet 2003 var naturligtvis en våldsam succé. Då insåg man verkligen värdet och med tid har det normaliserats och blivit alltmer jämställt, säger Olof Lundh.

Så lever våra fotbollsstjärnor vid sidan av planen

Han menar att det fortfarande finns utmaningar för damfotbollen, framför allt på klubbnivå.

– Jag tror att klubbarna kommer att få svårt att hänga på trenden vi ser ute i Europa, särskilt singelklubbarna. Publiken måste komma om den inhemska fotbollen ska bli intressant på riktigt. Det finns många som säger att de satsar, men många gör det mest for show. Jag tror att man skulle vinna på ett mer holistiskt synsätt, att det inte är herr och dam utan fotboll.

Olof Lundh undrar om klubbarna verkligen värderar dam- och herrverksamheten lika.

– Jag tror att man måste det, uppfostra spelarna tillsammans, inte var och en för sig. Då får du en gemenskap och en samhörighet. Där har ju förbundet misslyckats också för de delarna är obefintliga när du tittar på våra svenska landslag. Det blev också ett tydligt exempel när jag intervjuade Matilda Vinberg nyligen och hon berättade att de får hälsningar från Tottenhams herrspelare, men hon har aldrig träffat dem.

Han menar också att det saknas lite när det handlar om produkten damfotboll.

– Fotbollen är bra, men det saknas andra värden, exempelvis blir arenaupplevelsen ofta sämre när du går på damfotboll. Det finns inte lika bra service med kiosker och annat, sådant påverkar också, tror jag.

Damfotbollen rör sig framåt

Magdalena Eriksson är försvarsgigant i Bayern München och en av stjärnorna i det svenska landslaget. Hon blir ibland påmind om EM-guldet som Sverige vann för 40 år sedan, även om hon själv inte var född då. Sina egna första minnen av landslaget har hon från Kungsträdgården 2003 när hennes idoler firades kungligt efter hemkomsten från USA.

– Min pappa hade tagit med mig dit och jag tyckte att det var så coolt. Det är viktigt med förebilder och på den tiden tyckte jag att det var stort bara att få vara bollflicka när Enskede spelade hemmamatch. De låg inte ens i damallsvenskan, så det säger en del. Förebilder inspirerar och skapar drömmar, därför är det så viktigt för mig att försöka vara en själv. Det är en passion för mig att vara en del av den globala kraften, rörelsen som hela tiden för damfotbollen framåt. Det händer så otroligt mycket när det gäller utvecklingen av sporten hela tiden nu och det går i en vansinnig fart, säger Magdalena Eriksson.

Hon menar att alla satsningar på olika kontinenter triggar, när USA flyttar fram positionerna med sin ligasatsning måste de europeiska ligorna hänga på och så vidare.

– Det har verkligen tagit fart på alla håll och kanter.

Varför tror du att damfotbollsspelare världen över fortsätter att ta kampen?

– Vi ser ju hela tiden att förändring är möjlig och det ger oss kraften som krävs, hade vi inte fått något gensvar hade vi väl gett upp för länge sedan. Men det handlar om så många saker, jag har många gånger funderat över om jag hade fått lite bättre förutsättningar under uppväxten, haft lite bättre tränare, kunnat satsa lite tidigare, hur bra hade jag då kunnat bli? När man har upplevt hur det känns att bli nedprioriterad, då vill man vara med och förändra och förbättra för kommande generationer. Det är häftigt att vara en del av en sådan rörelse.

I landslaget menar Magdalena Eriksson att hon haft bra förutsättningar hela vägen.

– Jag kom ju in efter att Pia Sundhage hade tagit över som förbundskapten och hon hade varit i USA och sett allt som de hade, så hon började väl att kräva en massa saker. Det hjälpte nog till en hel del. Utveckling föder utveckling.

Sverige är mitt uppe i EM-kvalet inför EM i Schweiz nästa sommar. Pia Sundhage är förbundskapten för värdnationen och håller på att för fullt sätta sig in i sitt nya jobb.

Allt du vill veta om svenska målvakten Zećira Mušović

– Det kommer att bli ännu ett häftigt mästerskap, och där damfotbollen är i dag är bara början, tror jag. Resurserna finns, fotbollen är bra, det finns så många fina förebilder som utrycker sig klockrent i varenda intervju, spelarna är dessutom skitduktiga i sina sociala kanaler. Det finns en passion, en glöd, det ger ringar på vattnet som bara växer och växer, säger Pia Sundhage.

I det senaste Europamästerskapet 2022 spelade England hem guldet, nationens första titel sedan herrarnas VM-guld 1966. När finalen avgjordes på Wembley inför 87 192 åskådare hade biljetterna sålt slut på en timme. 38 år efter Luton, lervällingen, hundbajset i parken och gänget fotbollsspelare på bussen som sjöng:

Det finns de som tror på tomtar, det finns de som tror på troll

Men om ingen tror på fotboll spelar inte mig någon roll

Sundhages stämma hördes lika högt och tydligt då som när damlandslaget några år senare klämde i och sjöng Gert Lengstrands och Lasse Holms hit.

Vi är tjejer, vi är bäst, så se upp i öst och väst

I dag är rösterna många fler, de är så starka och de kommer aldrig att tystna.