Veronica Palms karriärbyte: ”Jag var rädd för att tappa gnistan”

Efter reklamen: ”Hon är helt otroligt stark” - hör författaren om Märta Tikkanen

Vi möts vid Ringen på T-Centralen i Stockholm. Veronica Palm har tagit T-banan från ”söder om Söder” där hon bor, vi hälsar som seden bjuder i coronatider, armbåge mot armbåge. Det kunde ha blivit en telefonintervju, men irl är ju så mycket roligare, en människa är mer än bara sin röst, och på kaféet där vi slår oss ner är det alldeles lagom social distans mellan besökarna.

När Mona Sahlin avgick 2010 sågs Veronica som en tänkbar kandidat till partiledarposten. Så blev det inte, och i oktober 2015 lämnar hon riksdagen och blir strax därpå ordförande för Alla kvinnors hus, Sveriges största och äldsta kvinnojour. Nu möts vi för att prata om hennes debutroman Inte alla män, en psykologisk spänningsroman om riksdagsledamoten Emilia som upptäcker att en gammal barndomskamrat, Josefine, misshandlas av sin man.

Första frågan blir förstås: Vad var det som hände?

– Det enkla svaret är att jag behövde nya utmaningar, säger Veronica, jag hade suttit i riksdagen i tretton år. Jag satt som ordförande i socialutskottet när Magdalena Anderssons första budget föll, och det blev totalt kaos. Krävde enormt mycket arbete.

– Jag var bra på politiskt hantverk, men lite orolig för att tappa gnistan. I samma veva fyllde jag fyrtio samtidigt som jag skilde mig. Politiken är oslagbar om man vill förändra samhället, men det finns också andra vägar att föra samtal. Jag ville gå lite på djupet.

Veronica Palm aktuell med nya boken Inte alla män

Systerskap – en feministisk idébok (Volante) kom ut 2018, där Veronica skriver: ”Systerskap är inget gulligt eller mysigt. Det är ren och skär makt. Om vi lär oss använda verktyget rätt så kan fler kvinnor ta plats utan att vakna med huvudvärk trots att de sover med bettskena.”

– Den boken var som ett slags självbiografi, där jag försökte vara så sann som möjligt mot mig själv och det jag upplevt både i privatlivet och som politiker. Den handlade också om att män i yrkeslivet hade någonting som vi kvinnor saknade. De tog hand om varandra, de valde varandra, de hade en självsäkerhet i att ta plats som vi bara kunde drömma om.

Fostermamman Melinda Jacobs skriver bok om Lilla Hjärtat: Av kärlek till henne

Det var förhållandevis lätt att skriva självbiografiskt, värre blev det med Inte alla män, där hon bestämde sig för att skriva skönlitterärt.

– Jag har alltid uppfattat mig som en pratande människa, aldrig tänkt att skriva en bok skulle vara någonting för mig, det har känts som någonting oöverstigligt. Samtidigt har där funnits en frihet i att skriva en bok som lockar, jag har ägnat hela mitt liv åt att skriva motioner och debattartiklar, med ett bestämt omfång och ett avslut med ”därför kräver vi…”. Men livet är ju så mycket mer mångfasetterat än att bara säga ”kvinnor och män ska ha lika rättigheter”, att få möjlighet att ge sig hän åt det, gräva djupare, det har varit otroligt roligt, men också fruktansvärt svårt. Jag har den djupaste respekt för alla som någonsin skrivit en bok, hur dålig den än är, säger hon och skrattar.

Temat i boken är våld i nära relationer

I Inte alla män är det grundläggande temat våld i nära relationer, där perspektivet skiftar mellan Emilia och hennes barndomskamrat Josefine. De var bästisar i många år innan de kom ifrån varandra.

Josefine är en ung och lovande jurist när hon gifter sig med en några år äldre man med en lovande politisk karriär framför sig. Han är en fantastisk man i början, överöser henne med kärleksbetygelser och uppvaktar henne på alla möjliga vis. Men med tiden börjar han ställa krav, vill att hon ska sluta jobba, han har ju ändå lön som räcker åt båda. Allt oftare drabbas han också av dåligt humör, blir sur när Josefine vill träffa vänner, när hon inte uppför sig som han önskar.

En dag kommer det första slaget, Josefine hamnar i chock. Mannen ber gråtande om förlåt, det ska aldrig hända mer, hon slätar över, intalar sig att det var hennes fel, att hon betett sig dumt. Men med åren kommer det fler slag, och oftare och allt mer brutala.

Berättelserna kommer från kvinnojoursrörelsen

Josefines liv är med en man som älskar henne och som gör henne illa. De få gånger hon tillåter sig att tänka tanken hela vägen blir det nästan kortslutning i hjärnan. (ur Inte alla män)

Josefine vill lämna sin man men vet inte hur hon ska bära sig åt. Han har tagit full kontroll över hennes liv, vart ska hon ta vägen? Kanske kommer det ändå bli bättre med tiden. Men det blir det inte.

– Jag har inte själv levt i en relation där jag misshandlats, säger Veronica, men i kvinnojoursrörelsen har jag hört berättelser från många kvinnor som varit drabbade. Och när jag berättat om mitt skrivande av den här boken, vilket tema den rör sig kring, är det förvånansvärt många bekanta som berättat om kompisar och släktingar eller som själva som råkat ut för det.

Vill skildra utsattheten i en våldsam relation

För Josefine är det omöjligt att berätta om det som sker. Hon är full av skamkänslor – hon som på ytan lever ett sådant framgångsrikt liv, ett liv i lyx med stor våning och en man som alla beundrar, som är bländande i alla sociala sammanhang och har gjort politisk raketkarriär och på sikt också kan bli statsminister – hur skulle hon kunna berätta att hennes man misshandlar henne? Vem skulle tro henne?

– Jag ville skildra den där utsattheten, hur svårt det är att ta sig ur en sådan relation. Det är så lätt att säga ”men varför lämnade hon honom inte?” när man hör talas om kvinnor som misshandlats av män. Men många av de här kvinnorna har brutits ner psykologiskt under många år av sina män, gränserna har förskjutits gradvis från enstaka slag till grov misshandel.

Av en slump stöter Emilia på Josefine, de har inte setts på många år. Emilia ser att Josefine har ett sår i ansiktet som hon försökt sminka över. En olycka i stallet, förklarar Josefine, men Emilia misstänker med tiden att det handlar om något annat.

Emilia är själv skild med två barn som hon har varannan vecka. Det var väl inget större fel på maken (numera ex) Henrik, men passionen ebbade ut och Henrik tycktes alltmer intresserad av att spela innebandy med killkompisarna än av att umgås med Emilia:

Att ligga med jämna mellanrum var mest som något som hörde till. Som att kolla lufttrycket i däcken på bilen då och då. Det skulle göras.

Nya Hollywoodstjärnan Amalia Holm om okända livet - och farmors okej till nakenscenen

Använder sina politiska erfarenheter

Emilia har det kämpigt själv, jobbet som riksdagsledamot för Socialdemokraterna och barnen tar i stort sett all tid. Hon är orolig för Josefine, men ska hon orka engagera sig i henne också – samtidigt som Josefine tycks göra allt för att undvika henne.

– Emilia har att kämpa med en massa patriarkala strukturer i vardagen. I politiken är alla överens om att jämställdhet är superviktigt, men så finns det en massa små sega strukturer som det är svårt att se, som Emilia måste brottas med hela tiden i vardagen. Den relation Josefine lever i, där hon misshandlas, är den yttersta extremen, som toppen på ett isberg. Det kändes naturligt att koppla ihop Emilia och Josefine, de här underliggande maktstrukturerna finns överallt, på olika nivåer.

Man kan ju tänka sig att Emilia lånat ett och annat drag av Veronica, som betonar att Emilia är en litterär skapelse, om än med erfarenheter av politiskt arbete som hon delar med Veronica.

Emilia kärar också ner sig i en snygg miljöpartist (det skulle ju en socialdemokrat aldrig göra i verkligheten) vilket får ett och annat kapitel i boken att ånga av erotik och koncentrationsförmågan på de politiska gruppmötena att stundtals dala ordentligt (men en miljöpartist är förstås inte att lita på, vare sig i kärlekslivet eller i politiken!). I boken är MP dessutom i regeringsställning tillsammans med de borgerliga.

– I en roman behöver man ju inte förhålla sig exakt till verkligheten, säger Veronica och skrattar, men när jag skrev det där så hade Miljöpartiet gått ihop med borgarna i Stockholm.

Ingen politisk comeback för Veronica Palm

Först en feministisk idébok, nu en psykologisk thriller med fokus på sociala maktstrukturer och politiskt liv. Är det månne så att Veronica Palm har börjat kratta lite i manegen för en återkomst i politiken?

– Nej, tvärtom, för mig är det tydligt, nu går jag in i en annan fas i livet. Jag skulle vilja göra så mycket mer i skrivandet. Nu har jag fått avgränsa, hålla fokus på våld i nära relationer samtidigt som det dykt upp en massa andra idéer under skrivandet. Går det som jag hoppas med den här boken kan Emilia dyka upp i fler sammanhang!

Marie Göranzon: ”Jag känner mig som 45”