Anitha Clemence utsattes för övergrepp som barn: ”Hade varit förbjudet i dag”

Efter reklamen: Femina granskar BUP: Tidigare kuratorn: ”Fler barn kommer att dö”

Anitha Clemence är adopterad och kom till sina föräldrar när hon var strax över två år. Hon flögs från Indien till Sverige och hennes adoptivföräldrar har senare berättat om vad de möttes av på Arlanda.

– Alla de andra små bebisarna som kom samtidigt var glada, pigga och vakna. Men jag var helt däckad, säger hon.

Anitha var nedsövd under hela flygresan. Hon tror att det hade att göra med att hon gjorde ett kraftfullt motstånd mot att bli lämnad med okända människor hon aldrig hade sett tidigare.

– Det är så sjukt att man nästan måste skjuta ifrån sig det. Det är sådant övergrepp. Det hade varit förbjudet i dag. Men det här var på 70-talet.

I dag är hon 46 år och har två barn. Hon driver ett produktionsbolag, poddar och är en välkänd profil inom tv och medier. Men Anitha har i hela sitt liv levt med familjehemligheter.

Fysiska och psykiska övergrepp

Hon minns sin barndom som både ljus och mörk. Familjen bodde i fina miljöer och områden, hon hade många vänner och fick vara med om mycket. Men parallellt var uppväxten delvis också tung och traumatisk. Anithas adoptivpappa utsatte henne för övergrepp – både fysiska och psykiska. Om hon berättade för mamma hotade han med att skicka henne tillbaka till Indien, i en låda som fanns på vinden.

– Det påverkade min barndom väldigt mycket. Jag var rädd för att göra fel, för då fanns det en överhängande risk att jag skulle bli ivägskickad. Som någon form av djur i en bur.

– Övergreppen var en del. Men om jag måste skala löken och prata om alla lager så är det nästan det psykologiska som jag tycker har varit svårast att bearbeta, att man levde under de här hoten och pressen från honom på olika sätt. För det kryper på ett helt annat sätt innanför skinnet, säger hon.

Hoten och pressen förflyttades i takt med att Anitha växte upp och pappan hittade nya sätt att kontrollera henne med. Minnet av honom är i dag tudelat.

– Han var en väldigt rolig person många gånger, i det publika rummet. Det är inte så att en pappa som begår övergrepp alltid gör det och är en ond karaktär som på film.

Båda föräldrarna blev sjuka i olika typer av demens. Anithas pappa gick bort för fem år sedan och hennes mamma två år senare. Under samma period låg Anitha i skilsmässa från sin exman. Tillsammans hade de två små barn.

– Det är väldigt svårt som ensambarn att hantera två så pass sjuka föräldrar. Det tärde otroligt mycket. Dels för att jag hade väldigt dålig kontakt med mina föräldrar och stora sår från uppväxten, dels för att det var en kämpig tid runt omkring.

När hennes pappa somnade in kände hon en sorts befrielse, en känsla av att både pappan och Anitha fick frid.

– Man skäms ju för att man nästan tycker att det blev en lättnad.

Kort därefter gick även Anithas mamma bort.

– Min mamma var väldigt medberoende och egentligen förstår jag att hon inte heller ville att det skulle vara på det där sättet. Jag önskar att hon hade fått några friska år utan pappa, för då tror jag att vår relation hade reparerats.

Under hela sitt liv har hon till och från försökt gräva i sin egen historia och sina indiska rötter. Att förstå syftet med saker är viktigt för henne, hon vill och behöver ha en logisk förklaring till varför saker och ting sker. Men när det gäller adoptionen har det funnits frågetecken som hon inte har lyckats räta ut.

– Adoptionen har mer eller mindre gnagt i mig hela livet. När man är adopterad och inte har sin historia hittar man nästan på en historia bara för att det är mycket enklare att förklara.

När hon var sexton år kom det ett brev från Indien där det stod att hon skulle få pengar om hon inte trivdes i Sverige och ville komma tillbaka till Indien. Ett brev som väckte både frågor och nyfikenhet.

– Vi fattade aldrig riktigt vad det där var. Jag var i Indien i två omgångar för att försöka gräva i det och få fram lite ledtrådar. Men det var väldigt svårt.

När föräldrarna gick bort valde hon att ta ett dna-prov, hon ville börja gräva i sin egen historia på riktigt.

– Det var en märklig känsla när båda försvann. Att ingen kommer att kunna berätta historien om mig. Det låter lite narcissistiskt men det är verkligen så om man inte har några syskon eller någonting. Man upphör på något konstigt sätt.

Några månader efter testet fick hon träffar. Det fanns dna-spår kopplat till andra personer – personer som på ett eller annat sätt var släkt med Anitha.

– Det var oerhört spännande men också supernervöst. Det är nästan som att gräva upp ett cold case.

Boken skrevs i realtid

I samband med att hon fick dna-matchningar började hon skriva på en bok som i realtid följer hennes resa mot att hitta svar på de frågor och funderingar hon brottats med hela livet.

– Jag har funderat mycket på arv och miljö, och på vad som är vad. Var kommer alla tankar ifrån? Saker som inte har påmint om mina föräldrar utan om någon annan. Det har varit en motor i mig för att leta vidare.

I boken beskriver hon hur hon tar kontakt med en släkting som är kunnig och intresserad av släktforskning. Hon anlitar också en privatdetektiv i Indien och letandet efter hennes biologiska föräldrar tar fart på riktigt.

– Vi körde på och letade men körde fast hela tiden. Sedan kunde jag tack vare sociala medier hitta en släkting i New York.

Anitha är en medieprofil och har tusentals följare på sina sociala medier. Hon har en ”blå bock” bredvid sitt namn på Instagram, något som betyder att hon är verifierad användare. Det är bara användare med många följare som blir verifierade och den blå symbolen förknippas därför ofta med att du är offentlig på ett eller annat sätt.

– Tack för att jag har en blå plupp, annars hade jag nog aldrig fått svar.

Anitha beskriver adoption som en förlossning – alla är olika. Hon känner många som är adopterade precis som hon själv men att deras historier ofta skiljer sig åt. Anitha behövde gå till botten med sitt cold case.

– Jag behövde få reda på vem jag är. Och det har jag fått tack vare det här.

Hon har i dag hittat sina biologiska föräldrar. Båda lever och bor i delstaten Kerala i Indien där Anitha också föddes. Hennes pappa är läkare och högt uppsatt inom kyrkan och hennes mamma var tidigare flygvärdinna. Tillsammans hade de en affär på 70-talet – en hemlighet som ledde till att Anitha adopterades bort.

Flera frågor är nu besvarade och Anitha har skapat sig en förståelse om var hon kommer ifrån, men någon kontakt med sina biologiska föräldrar har hon inte. Hon har sträckt ut en hand till sin mamma men den har hon än så länge inte tagit, något hon har förståelse för.

– I Kerala är det väldigt konservativ katolicism där skam och skuld är präglad i kulturen.

Via Facebook kan Anitha i dag se hur hennes mamma lever i Indien och hon hoppas att de en dag kommer att få kontakt.

– Det är skönt att veta att båda har ett bra liv. Jag förstår var jag kommer ifrån och det har genererat ett lugn i mig på något sätt.

Anitha ­Clemence

Gör: Arbetar inom medier.

Ålder: 46 år.

Familj: Barnen Penny, 14, och Tom Allan, 11.

Bor: I Stockholm.

Aktuell: Med boken Familjehemligheter: Att söka sina rötter och hitta hem (Forum), som kommer ut den 26 mars, och pod­casten ­Pratbubblan.

Efter reklamen: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Jag blev inlåst i tre dagar"