Birgittes storebror försvann – efter 27 år kom svaret som förändrade allt

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

Jag minns tydligt den dag Henrik gav sig av. Han gav mig en kyss på pannan, och för ett kort ögonblick tänkte jag: Undrar när jag ser honom igen? Jag var 21 år och Henrik var 28 – jag såg honom aldrig igen.

Birgitte Behrendt tar en klunk av sin cappuccino. Vi sitter i ett lugnt hörn på ett café på Österbro, och leenden utbyts vänligt över kaffekopparna.

Ändå är det som om Birgitte sitter lite på helspänn. Som om något inom henne är på sin vakt.

– Jag måste vara ärlig och säga att jag inte har de bästa erfarenheterna med medierna. Att se min brors öde bli utmålat på kvällstidningarnas löpsedlar har varit riktigt svårt för mig och min familj. Så jag hoppas att vi i vårt samtal kan utesluta detaljerna kring min brors död, säger Birgitte med ett litet leende.

Att befinna sig i väntesorg

Birgitte Behrendt är stress-coach och sorgvägledare. Inspirerad av sin egen familjehistoria har hon skrivit den första fackboken på danska om begreppet väntesorg.

– Det är en oerhört tuff period i en människas liv att befinna sig i väntesorg, och det är något som drabbar väldigt många människor, så jag hoppas att min bok kan bidra till att vi börjar prata mer om ämnet, säger Birgitte och tillägger:

– Jag upplevde själv att vissa bitar föll på plats för mig första gången när jag hörde ordet väntesorg. För det är ju precis det som min familj och jag har gått igenom.

Begreppet kommer från andra världskriget, då den tysk-amerikanske professorn Erich Lindemann använde det för att beskriva den svåra tid många familjer befann sig i när unga män reste iväg till fronten.

Familjerna levde i daglig ängslan över om de någonsin skulle få se sina unga söner eller män igen – och det är just det som kännetecknar väntesorg: man sörjer den människa man håller på att förlora, som om man redan har förlorat honom eller henne.

– Skillnaden mellan väntesorg och ”vanlig” sorg är att det saknas ett avslut. Förloppet är ofta mycket utdraget, och man befinner sig i ett tillstånd av ovisshet – utan att veta hur länge det tillståndet kommer att pågå. Det är extremt utmattande, förklarar Birgitte.

I sin bok beskriver hon – tillsammans med en psykolog – de två typer av väntesorg som är mest utbredda: Den första är den sorg som uppstår när en nära och kär drabbas av en livshotande och obotlig sjukdom.

– Jag har under nio år arbetat med volontärer på Cancerfonden, där många är anhöriga som under en lång period befinner sig i en situation där känslorna åker berg- och dalbana.

– Cancer är en sjukdom som kan pågå under en mycket lång tid, och det går upp och ner. Så dyker en ny behandlingsform upp, och man fylls av hopp och tänker: Kanske sker ett mirakel, så att min kära blir frisk – men så blir det ändå inte så. Det som också kännetecknar väntesorg är att man tar farväl av sina nära många gånger, förklarar Birgitte.

– Den andra formen av väntesorg är den som drabbar en när en älskad person går ut genom dörren och inte kommer hem igen. Varje år försvinner ca 25 000 människor i Sverige. De flesta hittas snabbt, men det finns ändå fall där anhöriga får vänta länge på att få klarhet. Så var det för mig och min familj.

Storebror Henrik försvann

9 904 dagar – eller 27 år. Så länge levde Birgitte i ovisshet efter att hennes storebror försvann.

– Henrik reste ut i Europa hösten 1991, och vi visste inte riktigt vad han skulle göra. Han hade ett IT-företag här i Danmark, men sedan kom den ekonomiska krisen, och hans företag gick i konkurs. Henrik bestämde sig för att resa utomlands för att pröva lyckan, och vi fick regelbundet vykort från olika platser i Europa, berättar Birgitte.

När gick det upp för dig att något var fel?

– När breven från Henrik plötsligt slutade komma sommaren 1992, fick jag en dålig känsla i magen. Den förstärktes när mina föräldrar åkte på semester i Europa. De träffade Henrik i början av sin resa och hade också planerat att träffa honom på vägen hem – men Henrik dök aldrig upp till mötet.

– Vi blev oroliga, och min pappa efterlyste Henrik hos polisen – men efter några månader fick vi ett julkort från Henrik. Efterlysningen avblåstes, eftersom det då borde betyda att Henrik fanns där ute någonstans.

– Vi har senare fått reda på att Henrik redan var död när vi fick julkortet från honom.

Vem hade skickat julkortet?

– Det vet vi inte, men det måste ha varit någon som hade ett intresse av att vi fortsatte tro att Henrik var vid liv, säger Birgitte.

Månaderna gick, och medan Birgittes pappa kontaktade polisen gång på gång, sjönk Birgittes mamma ner i ett tjockt träsk av väntesorg, där ingen kunde nå henne.

– Min mamma var redan från början en väldigt privat person, och när Henrik försvann stängde hon sig in i sitt eget skal. När min pappa och jag försökte prata med henne reste hon sig och gick. Det var tydligt att Henriks försvinnande inte var något vi skulle prata om – så det var bara min pappa och jag som pratade om det.

Birgitte och hennes familj lever i en olidlig ovisshet. De kan inte resa för att leta efter Henrik, eftersom de inte vet var de ska börja leta – han kan vara var som helst.

Sommaren 1993 – ett år efter Henriks försvinnande – händer plötsligt något: En styckad kropp hittas i Portugal, och det visar sig vara en dansk man vid namn Erik.

– Danska medier börjar skriva om det makabra mordet på Erik, och dansk polis reser till Portugal för att undersöka fallet närmare. Här får de veta av den portugisiska polisen att det året innan – sommaren 1992 – hade hittats en annan död man i Portugal. Han har bara aldrig blivit identifierad, säger Birgitte.

– Fingeravtrycken från den avlidne och min bror jämfördes därför, men tyvärr gjorde polisen ett misstag och jämförde två olika fingrar, suckar Birgitte.

Polisen hittar ingen match mellan den andra döde mannen och Henrik, och Birgitte och hennes familj måste fortsätta leva i ovisshet.

Fick samtal från polisen

Henriks fall läggs på is – och först många år senare, 2019, händer det något nytt när ett danskt tv-team beslutar sig för att göra ett program om den andra dödade mannen och den misstänkta mördaren.

– I samband med den aktsamhet som journalisterna begär i sin research till tv-programmet, går polisen in och tittar på Henriks fall igen – och då upptäcker de att det har gjorts ett misstag. Och så ringer polisen till mig, säger Birgitte. Hon får tårar i ögonen och håller en kort paus innan hon fortsätter berättelsen.

– Jag glömmer aldrig det ögonblicket när polismannen ringde – det var så overkligt, för jag hade tänkt på Henrik i 27 år. Jag kunde känna på polisens röst att han inte hade några bra nyheter, så jag skyndade mig att säga: "Det här måste min pappa och jag höra tillsammans."

– Först när polismannen satt hemma i min pappas vardagsrum och sa "jag beklagar", försvann mitt sista hopp om att Henrik var vid liv.

– Jag minns att en enorm sorg sköljde över mig, men jag kände också en stor förlåtelse. För genom åren har jag varit enormt arg på Henrik, säger Birgitte.

Varför har du varit arg?

– För att jag inte visste om han fortfarande var vid liv. Så jag gick ofta runt och tänkte: Om du är där ute utan att ge ett ljud ifrån dig – hur kan du då leva med dig själv?

– Den dag Henrik försvann, förlorade jag också min mamma. Hon försvann in i väntesorgen, och 2013 dog hon plötsligt av två hjärnblödningar. Så jag har gått igenom hela känsloregistret – ilska, frustration, hopp och sorg, berättar Birgitte.

Har ni som familj fått möjlighet att ta farväl av Henrik?

– Ja, vi höll en minnesceremoni för honom 2020. Det tog två år innan vi fick reda på var Henrik redan hade blivit begravd.

– Min man och jag reste till Portugal för att besöka kyrkogården – även om vi visste att Henriks grav hade blivit nedlagd flera år tidigare eftersom ingen kände till honom. Ändå var det viktigt för mig att se platsen.

– Henrik fick inte ett värdigt farväl av livet, och vi fick ingen gravplats – men vi har skrivit hans namn på den gravsten där min mammas namn också står. Så nu har vi en plats där vi kan gå och minnas honom.

Den misstänkte gärningsmannen, som tv-teamet hittade i Brasilien, fängslades efter en begäran från dansk polis som ville ha honom utlämnad för en rättegång i Danmark angående de två morden.

Högsta domstolen i Brasilien beslutade nio månader senare att han inte kunde utlämnas, eftersom mordfallen var preskriberade i Portugal.

– Så den misstänkte gärningsmannen går omkring någonstans där ute, men vi vet ju egentligen inte om det ÄR han som har dödat min storebror. Och kanske får vi aldrig svar på det heller, säger Birgitte.

Fick en annan syn på livet

De många årens osäkerhet har i hög grad påverkat Birgittes liv.

– Min lättsamma inställning till livet försvann när Henrik försvann. Jag fortsatte mitt liv och utbildade mig, fick ett jobb, en man. Jag kunde leva, jag kunde existera – men osäkerheten var ständigt med mig. Det var som om osäkerheten var en glasplatta över mitt liv, och det var genom det ljuset jag såg allt. Varje dag i 27 år tänkte jag: Vad har hänt med Henrik?

Kan du förklara vad som är så dränerande med osäkerheten?

– Det är den uteblivna avslutningen. Visshet är SÅ viktigt för oss människor – vi behöver veta vad som har hänt med våra nära och kära, oavsett hur hemskt det än må vara. En avslutning är avgörande för att man ska kunna gå vidare, säger Birgitte – och avbryter sig själv:

– Ja, jag tycker faktiskt inte om uttrycket "att gå vidare". Genom åren har många människor sagt till mig: Ska du inte bara försöka gå vidare? Och jag tycker att det är väldigt hårt att säga till någon som lever i väntesorg.

Hur når man bäst ut till en person i väntesorg?

– Det handlar om att förstå att vara i väntesorg är som att vara i ett vakuum. En person i sorg pendlar vanligtvis in och ut ur sorgen, och med tiden vävs sorgen in i vardagen.

– Sorgen tar inga pauser, den är med dig hela tiden och kan också vara förknippad med tabubelagda känslor: Ilska, frustration och utmattning. Det kan vara riktigt svårt att säga: Det här är helt enkelt så jobbigt att jag mest av allt önskar att min älskade snart ska få lugn.

Birgitte berättar vidare att ha fått klarhet i Henriks öde har gjort att sorgen har funnit sin plats i henne. Med sin bok hoppas hon kunna öppna upp för samtal om väntesorg.

– Jag hoppas att de människor som står mitt i väntesorg känner sig mötta och sedda. Och att de människor som är omkring personer i väntesorg bättre kan förstå hur svårt det är.

Tror du att väntesorg tas mindre på allvar än "vanlig" sorg?

– Jag tror mest att det handlar om att väntesorg är en underskattad form av sorg. Under de senaste åren har det blivit mycket större öppenhet kring att vara i sorg, och det är viktigt att vi får samma öppenhet när det gäller väntesorg.

– Det är något som drabbar väldigt många anhöriga, inte minst för att människor lever längre med obotliga sjukdomar. Det är bra – men det gör också att man kan bli mer sliten som anhörig, och det måste vi bli mycket bättre på att prata om, säger Birgitte Behrendt.

– För mig är det så att jag fortfarande har svårt att ta avsked med människor – även i små sammanhang. Det är något som ligger mycket djupt inom mig och som nog alltid kommer att finnas där, även om jag har gått i terapi och pratat med psykologer om det.

– Under en period reste min man mycket på affärsresor, och jag hade det verkligen svårt varje gång han gick ut genom dörren. För jag kunde inte låta bli att tänka: Kommer jag någonsin att få se honom igen?

Detta är en artikel som först publicerades på vår systersajt Femina.dk.